Don't wanna loose you!

Det låter jätte bra!

SÅ BRA! MEEER!!! PLEASE! *ny läsare* *bevakar*

Här kommer nästa kapitel!:kr
OBS! Det är i Finnicks persoektiv nu!
Hoppas ni gillar det!

Kapitel 11

Jag satt på en säng på väg till huvudstaden med ett av deras snabba och lyxiga tåg. Min blick var fäst på fönstret där okända landskap virvlade förbi av farten, bara färger upptogs av min syn, grönt, gult, brunt. Det var knappt en dag sen då jag fortfarande var kvar i distrikt fyra, tillsammans med min familj och Annie, kanske var det sista gången. Men ingen riktig sorg drogs över mig, jag var i ett slags chocktillstånd. Den enda sorgen jag kände var över min familj och Annies sorg, hur de skulle få lida om jag inte kom tillbaka.
Jag kom ihåg mötet i rättens hus tillsammans med Annie, hur hysterisk hon hade varit, så ledsen och förvirrad. Vad skulle hända henne om jag inte skulle komma tillbaka. Min chans bland tjugofyra deltagare, några av dem väldigt starka och mordiska, var inte så jättestor. Men jag hade definitivt en chans, jag var ändå stark, smidig och snabb, jag kan även hantera vapen. Speciellt treuddar, vilka vi brukar använda i distriktet till fiskningen. Jag kommer ihåg när min far lärde mig att hantera dem, i början var jag hopplös och kunde knappt hålla dem raka, men med tiden blev jag bättre och smidigare, även lättare på handen.

När det knackade på dörren riktade jag min blick mot den.
" Finnick?" Det var eskorten och hennes pipiga röst. " Kom nu! Vi ska äta nu!"
Jag väntade tills jag hörde henne sucka överdrivet och klampade iväg, då ställde jag mig upp och öppnade dörren och gick mot matsalen för att äta lunch. Mina steg var tunga och varnade om hopplöshet, men annars visade jag ingenting utav det jag tänkte.
Vid matbordet satt redan eskorten med sitt gröna, lysande hår och bredvid henne satt en av handledarna, Mags. Hon var ganska gammal och mumlade mycket för sig själv, men hon var även glad och pigg. Bredvid Mags satt den andra handledaren, Croft, en muskulös man i medelålder. Han hade svart, rufsigt hår som stod och pekade åt alla hållen och hans ögon var mörkbruna som såg svarta ut och spanade misstänkt runt i rummet. Mitt emot Croft satt Henrietta och tittade upp mot mig med sina blåa och lysande ögon, hon bar en tunn klänning i gult med långa ärmar.
" Har ni bråttom eller?" Jag log stort och skojade eftersom de såg ytterst allvarliga och ängsliga ut.
" Det är lunch nu." Eskorten tittade mordiskt på mig med sina rosa linser, men ändå fortfarande förnäm och prydlig.
" Jo, jag förstod det! Med tanke på all mat!." Sa jag sarkastiskt med ett ännu bredare leende.
Jag satte mig bredvid Henrietta och mittemot Mags. Maten var redan dukad på bordet och tallrikarna stod glänsande pärlvita framför var och en med en massa bestick på var sida. Jag började ta för mig av maten som stod framför mig, garnerad lax med örttäcke, småpotatisar kryddade med oregano och någon okänd krydda, champinjoner i någon slags mild, grön sås och massor av annat, medan de andra satt och glodde tyst.
" Ska ni inte äta eller? Väntar ni på bättre tider kanske?" Jag tittade rakt mot Mags och hon log brett mot mig och jag såg att hon saknade tänder på en del ställen. Med ett leende blinkade jag med ena ögat mot henne och hon började småskratta vänligt.
" Dåså! Ta för er!" Eskortens röst lät glad, men med toner av irritation hördes igenom den. Hon försökte ignorera mig och talade aldrig med mig när det inte var ytterst nödvändigt, vilket det verkade vara väldigt ofta.
De andra vid bordet tog mat från alla fat runt omkring och då och då kom några och bytte tallrikar eller fyllde på med dricka, men tyst och försiktigt.


Hoppas ni gillar det Säg till om jag råkat skriva fel eller om jag ska bättra något!
Ha en bra helg!

FINT! OCH BRA! ♥♥♥ MEEER!
Ha en bra helg själv!

Super!!!!!!!!!!!

Awsome kapitel!
Ha en trevlig helg du också!

Tack så mycket Här får ni nästa kapitel!
Fortfarande Finnicks pespektiv!

Kapitel 12

Alla satt tysta och tittade ner i sina tallrikar vid lunchen, koncentrationen var lagd på maten.
"Har ni tappat rösterna eller?" Jag tittade runt på alla och min blick fastnade på Mags, hon log och lekte med kulpotatisarna på sin tallrik.
"Nä..." Henrietta tittade upp mot mig och skakade på huvudet försiktigt och betraktade mig snabbt och vände sedan tillbaka blicken till tallriken och sen på mig igen och tillbaka.
"Jaha! Pratglada ni var." Jag log brett mot Mags som hade tittat upp från potatisarna, hon nickade instämmande och visade tänderna i ett leende.

När alla ätit färdigt började eskorten till slut prata, hon var fortfarande sur på mig vilket säkerligen var anledningen till att hon inte talade under måltiden.
"Ni är väl inte mätta ännu, va? Ni får inte glömma efterrätten! Se här kommer den!" Hon nickade framför sig där det kom några med vagnar fulla av desserter. De drog med sig vagnarna till borden och lämnade desserterna där och tog tallrikarna från rätterna innan. När allt var framme på bordet verkade alla genast på bättre humör särskilt eskorten.
"Åh! Pudding!" Croft sträckte sig efter den gulbruna puddingen som stod vid mitten av bordet och drog den till sig.
"Varsågoda! Ta vad som helst! Ta för er!" Eskortens pipiga röst ekade i hela tågvagnen och hennes smala armar viftade vilt och pekade på alla efterrätter stolt och med ögonbrynen höjda. Som om detta var det bästa som fanns för oss fattiga distriktbor, som om det var en stor ära att bli vald till spelen, hederligt att bli slaktad framför kamerorna.
Alla tog för sig av de söta efterrätterna och log belåtet. Själv tog jag en slags minipaj med skurna äppelbitar i, det smakade sött, syrligt, kanel, citron och även en svag doft av sura rabarber. Medan jag åt av äppelpajen märkte jag att Henrietta sneglade på mig med jämna mellanrum och jag tittade upp mot henne istället för tallriken med pajbiten. Våra blickar möttes och hon rodnande starkt, jag vände blicken mot Croft som hade börjat prata.
" Ingen som tog utav puddingen? Den var jättegod!" Jag visste att Croft bara sa det för att belåta den korkade eskorten eftersom han lät väldigt överdriven och sarkasm hördes i det mörka tonfallet. Alla skakade på huvudena och han återgick till sin pudding.
" Selin, var chokladtårtan god?" Det var Henrietta som pratade, först förstod jag inte vem hon pratade med förrän eskorten svarade henne.
"Den var utsökt! Du bara måste prova den, tro mig. Det är verkligen värt det!" Eskorten eller Selin nickade överdrivet på huvudet och log brett med ögonen uppspärrade av ivrighet.
"Det ska jag!" Henrietta log blygt och tog lite av den eleganta chokladkakan.
Nu visste jag i alla fall vad eskorten hette, men brydde mig inte så värst, hade inte ägnat en tanke åt att hon ens hette något.

Hoppas ni gillar det!

Väldigt bra!!!

Stackars Finnick, och Annie! ♥

Ser fram imot en fortsättning!

Jätte bra!

Super!