Annie Crestas historia

Måste kapitlena ta slut så snabbt?
DU ÄGER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Superbra!!!

JAGVILLSEUTSOMBISQET!!!!! WAAAAAH!

AWSOME!

Kapitel 5


När öppningsceremonin är över trippar Abidella och Bisqet fram till oss, tätt följda av Finnick och en trött Mags.
”Finnick”, flåsar hon. ”Jag börjar bli gammal. Du får sakta in lite.”
Finnick fnyser. ”Mags, du är 73. Du har börjat bli gammal i, vadå? Tjugo år?”
Mags suckar och masserar sina tinningar medan Bisqet skyndar fram till mig och ler ett brett leende.
”Perfekt! Ni var så duktiga!” säger hon och börjar fixa med min klänning. Jag suckar, men låter henne hållas.

När jag kommer upp i mitt rum så flämtar jag till. Det är ännu lyxigare än tåget. Jag har ett badrum, en gigantisk TV, en soffa och (bäst av allt) en gigantisk mjuk säng med de vackraste turkosa lakan jag någonsin sett.
Jag går direkt fram till sängen och börjar hoppa i den, eftersom min barnsliga sida kommit fram. Sängen är som gjord för att hoppa i.
Efter ett tag blir jag modigare och börjar till och med göra volter: Lynn och jag brukar träna på det i Tynes säng hemma (vilket stackars Tyne inte vet om).
Plötsligt hör jag dörren öppnas. Jag vänder mig om, men slutar inte hoppa, och får syn på en förvånad Finnick som står i dörröppningen.
När han ser mig göra volter så spricker hans ansikte långsamt upp i ett grin, och han hoppar upp i sängen med mig. I en stund hoppar vi bara runt, skrattande så mycket att det gör ont, och så får jag syn på en gigantisk kudde. En idé dyker upp i mitt huvud och jag tar upp den. Med all min kraft slänger jag den på en förvånad Finnick, som inte är sen att kasta tillbaka.
Det hela resulterar i ett fullskaligt kuddkrig, som får alla kuddar att flyga över hela rummet.

Dörren öppnas, och en rosenrasande Abidella kommer in. Finnick och jag tar ingen notis om henne, vilket får henne att bli ännu argare.
Hon harklar sig, men varken Finnick eller jag lyssnar. Vi fortsätter att drämma kuddar i huvuden på varandra. När en orange kudde spricker och översållar oss alla med tusen fjädrar får Abidella nog. Hon stampar med sin klack i golvet och tjuter:
”DE DÄR KUDDARNA SPECIALBESTÄLLDES AV MIG!”
Finnick och jag stannar tvärt och försöker se allvarliga ut.
”Oj, förlåt.” säger Finnick, med tjock röst av tillbakahållet skratt. ”Det visste vi inte.”
Abidella marscherar fram till mig, tar ett hårt tag i min arm och sliter ner mig från sängen.
”ANNIE! SÅDÄR UPPFÖR SIG INTE EN DAM!” skriker hon. Jag suckar och släpper ut min fläta, som nu är full av fjädrar.
”Förlåt”, börjar jag, men Abidella avbryter mig.
”Jag trodde att du visste bättre!” säger hon med sorgsen röst. Sedan slår hon dramatiskt handen för pannan och skyndar sig ut. Så fort hon gått ut bryter Finnick och jag ihop i en skrattattack.
”Såg du hennes min?” frågar Finnick mellan skratten. Jag nickar och masserar mina ömma magmuskler.
När vi lugnat ner oss något föreslår Finnick att jag ska göra mig i ordning inför middagen, och jag lyder.

Efter att ha tagit en snabb dusch flätar jag mina mjuka lockar till en krona runt huvudet, väljer en passande klänning och tittar mig själv i spegeln.
Jag blir förvånad över vad jag ser.

Mina förr så rosiga kinder är bleka och smått insjunkna. Mina gröna ögon är fyllda av någon skräckblandad förtjusning. Min midja är smal, för smal, och mina armar är små och spensliga. Och än en gång dyker frågan hur jag ska överleva upp i min hjärna.

Middagen är tyst till en början. Abidella är fortfarande arg på mig och Finnick, men när vi bett om ursäkt lättas stämningen upp.
Bisqet är också med; hon sitter och doppar jordgubbar i choklad, och jag får för första gången träffa Jacks stylist. Det är en lång, muskulös kvinna med tigermönstrad kropp och långa mjuka morrhår. Jag kan inte sluta titta på henne. Hon ser exakt ut som en av de tigrarna June gillar att läsa om, och intrycket av henne blir inte bättre när jag får reda på att hon heter Tigris.
Jag är så uppslukad av mina tankar att jag inte märker när Abidella frågar mig någonting.
Tillsist verkar Abidella tappa tålamodet med min frånvaro, för hon stampar med skon i golvet och tjuter:
”Annie! Jag frågade dig en sak!”
Jag vaknar till och slutar sticka gaffeln i min, nu ihåliga, mozzarellabit på tallriken.
”Oh, förlåt.” mumlar jag. Abidella suckar och skakar på huvudet.
”Jag frågade var du har fått dina flätor gjorda. Jag älskar dem.” förklarar hon. Jag tittar förvirrat på henne.
”I badrummet”, säger jag förvirrat. Mags och Finnick brister ut i skratt, tätt följda av Bisqets höga fnittranden. Till och med Tigris drar på munnen.
”Jag tror att Abidella menade hos vilken stylist”, förklarar Mags. Jag betraktar Abidella. Kan hon inte ens fläta håret själv? Måste huvudstadsborna gå till en stylist för så lite?
Och i det ögonblicket inser jag att jag hatar Abidella.
Jag hatar henne med en sådan passion att jag är förvånad över att hon inte slutat prata med mig, utan istället börjar kackla på om mina gropar i kinderna och om hur jag ”borde få dem fixade”.

Till sist orkar jag inte mer, utan jag reser mig upp från bordet.
”Tack för maten. Det var jättegott.” säger jag så artigt jag kan. Jag är förvånad över hur min röst kan låta så stadig.
Abidella viftar med handen.
”Se till att tvätta händerna innan du tar i möblerna.”
Jag nickar och skyndar mig ut.

Jag har hunnit nästan halvvägs till mitt rum när tårarna börjar rinna.






Okej, jag vet att det är kort, men, men…

Lite om Tigris:
Ja, Tigris dök ju upp först i mitten av Mockingjay, och jag måste erkänna att hon är en av mina favoritkaraktärer.
I boken beskrivs hon ju som en ”forna stylist” som måste ha ”opererats en gång för mycket” och ”övergått till att bli motbjudande”.
I min berättelse har inte Tigris opererat sig den där ”en gång för mycket” ännu och är därför vacker.
Hon ser ut såhär:

http://thumbs.dreamstime.com/thumblarge_565/129231191657gQPr.jpg

FANTASTISKT!!! Som vanligt, med andra ord

Jättebraaaaaa! Älskar att karaktärerna från böckerna är med lite ^^ ♥

Mera!

OMG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! DU ÄR VÄRKLIGEN BÄST!!!! ( Var får du alla fräna bilder ifrån?)

awsome!!!!!!!!!! x10000000000000