Den eviga kampen

Hehe, tack i alla fall

När jag väl började läsa, så blev det i princip sträckläsning av allt ihop Hade först planerat att ta ett kapitel i taget, men det gick helt enkelt inte Mycket spännande och slukande kort sagt Som jag tidigare skrivit tyckte jag att beskrivningen lät väldigt intressant, men på det sättet berättelsen utvecklades var för mig oväntat. Jag tycker alltid det är roligt när det inte blir föutsägbart Mycket bra!

Jag tyckte att man snabbt kom i och fick sig en rejäl dos spänning i varje kapitel. Gillar konceptet med skyddsänglar tillsammans med kärlek. Man förväntar sig att änglen ska vara den som skyddar och är den starka, men här är det lite tvärt om. Det är skyddslingen som måste ta på sig ansvaret och få tillbaka sin skyddare. Gillar väldigt starkt Något annat som jag också tycker väldigt mycket om är konversationerna inom Laurina. Mycket underhållande och ett väldigt bra sätt att få in information

Hittade lite stavfel och några ställen där du särskrivit, men det är inget som jag stör mig på. Ingen har väl dött av det

Helhetsmässigt tycker jag att alla kapitlena är välskrivna och innehåller mycket spänning. Du slutar varje kapitel så att läsaren vill läsa nästa, vilket också är ett stort plus Tycker kapitlena även är lagom långa

Något att tänka på är bara att du inte lämnar läsaren med för många frågetecken i slutändan. Du vet en massa som läsaren inte vet, så du får inte glömma att någonstans i berättelsen förklara hur saker och ting hänger ihop och hur det kommer sig att vissa saker är som de är

Blev en ganska lång kommentar, men det är trots allt en del kapitel som jag skulle summera Egentligen hade det kanske räckt med att jag bara lagt upp den här bilden.


Väntar med spänning på fortsättningen

Selma... nu fattar jag varför de tog sån tid för dig att skriva av det! Men awesome kapitel! längtar till nästa! Det va liitteee för kort men du känner mig,jag blir aldrig nöjd när det gäller din ff:s storlek (säger man så? aja hoppas det) Lycka till med..ja du vet vad

Här kommer nästa kapitel ^^
•••

Kapitel 8

”Laurina, vakna”, viskar en mjuk röst så nära mig att jag känner andedräkten kittla mig på halsen.
Jag slår upp ögonen, eller jag tror jag gör det. När jag öppnar ögonen - vilket jag är säker på att jag gör- kollar jag in ett kolossalt mörker. Det finns inte en enda punkt med ljus.
”V-vem?” frågar jag med darrande röst och ställer mig upp. Vad hände?
Jag såg min faster och sa att jag var ett vittne och ville vittna. Sen då? Svimmade jag? Jag måste ha svimmat mer på sista tiden än någonsin, vilket borde stämma eftersom att jag aldrig tidigare har svimmat.
Fan också att det ska ta så mycket på krafterna att använda magi, tänker jag bistert.
”Laurina, här är jag, kära vän”, hörs samma mjuka kvinnoröst. En blåa skimrande reva i mörkret uppenbarar sig och lyser i två sekunder. En blå, genomskinlig och svagt skimrande kropp kommer ut ur revan och kommer emot mig.
Jag får en konstig känsla av att vilja slå armarna kring henne och berätta alla mina bekymmer.
Jag knyter mina händer och borrar ner mina naglar i handflatan.
”M-mina händer?” stammar jag chockat när jag inser att mitt flådda skinn är borta och kvar är mina normala händer, och det svaga skimret från kvinnan visar att det inte finns ett enda ärr.
”Jaha, det, ja, jag helade de när du låg avsvimmad”, ler hon snällt.
”Vem är du? Bara Elementen eller en elementär kan… Åh, du är Vatten”, säger jag förundrat.
”Ja”, svarar hon fortfarande med ett leende på läpparna.
”Vart är jag egentligen? Och varför är jag här?”
”På grund av svartkonst.
Eld har säkert redan försökt nå dig men inte lyckats, och han är säkert förbannad.” Hennes snälla och lyckliga uppsyn har blivit allvarlig.
Hon håller upp handen och ett plötsligt rött sken, som liknar en eld, skiner upp.
”Här”, säger hon och räcker fram handen. I hennes kupade hand ligger en ring som ser ut att vara gjord av svart onyx. Jag tar tveksamt emot den och råkar röra vid hennes ”hud”.
Jag känner en kall kåre längs med ryggen och ryser till.
Jag drar snabbt tillbaka handen när jag tagit den svarta onyx ringen.
”Oj, förlåt”, ler Vatten beklagande. Jag sätter lite tveksamt ringen på höger ringfinger.
”VART HAR DU VARIT!?”, ryter Eld så fort jag har hunnit sätta på mig ringen. Jag ser att Vatten precis ska säga något. Ett ögonblick bara.
”Ni människor, eller rättare sagt ni levande varelser med kropp känner obehag när ni rör en ande”, fortsätter hon som avslutning på det hon sa innan Eld röt åt mig.
”Va? Är du Ande?” frågar jag förvirrat. Hennes mjuka skatt sprider sig i det svarta tomrummet, men ingen eko kommer som svar. Finns det inge slut på detta ställe?
”Nej, nej. Denna ”kropp” är en vattenande. Det finns andar för varje Element. Andarna skulle beskrivas bäst som folk eller undersåtar om man skulle försöka översätta det till era uttryck”, fortsätter hon förklara. ”Men som sagt, det är det inte det exakta…”
”VART HAR DU VARIT?!”, ryter Eld igen och hindrar mig från att höra det sista i Vattens mening.
”Oj, vi börjar få ont om tid”, säger hon plötsligt. ”Ringen skyddar dig mot svartkonster och låter oss kunna kontakta dig. Du kommer kunna använda elementärmagi men inte vanlig dock. Förseglingen personen har lagt över dig är väldigt stark”, förklarar Vatten och pratar väldigt, väldigt snabbt.
”Försegling? Svartkonster är det samma sak som svartmagi?” frågar jag snabbt när jag ser att jag inte kan se min hand längre. Jag håller på att försvinna och jag inser att jag knappt kan något alls om ”den andra världen”.
”Ja. Personen har lagt en försegling över dig… Hoppas du lyckas ta sönder den. Och ja, det är samma sak”, ler hon men får sedan ett ledset uttryck.
”Varför säljer man sin själ till demoner så att man kan bruka svartmagi?” frågar hon ledset samtidigt som hon börjar försvinna, lite åt taget.
”Har personen gjort det?” frågar jag förfärat på en och samma gång som jag blir stel av rädsla. Finns det demoner också? Hon ler sorgset och svarar.
”Ja… Sorgligt nog… Det är förfärligt, tänk dig att leva utan själ…”
Jag kollar ner på min kropp som har börjat försvinna i en snabbare takt. Jag höjer på huvudet och ler ett leende som hejdå när jag ser Vattens uppspärrade ögon.
”Vad är det?”, frågar jag. När hon inte verkar höra så skriker jag frågan. ”VAD ÄR DET?!”
”AKTA DIG FÖR…!” skriker hon men jag lyckas inte höra hela meningen. Vi har försvunnit alldeles för mycket för det.
”VA?”
”… LADE FÖRSEGLINGEN ÖVER DIG!” skriker hon till svar och börjar försvinna ännu snabbare.
”VEM!?” skriker jag desperat och hysteriskt. Tänk om det var samma person som satte dit Dominick?
”NEJ KOM TILLBAKA!” Det svarta tomrummet försvinner och jag ser det sista av Vatten röra på läpparna men inget ljud kommer till mina öron.
Nej…

”NEJ!”, skriker jag och vaknar med ett ryck.
Jag öppnar ögonen och kollar in i min fasters jadegröna ögon, sådana som även jag har.
”Mår du bra, Laurina?” frågar hon oroligt. Jag kollar på henne och ser att hon fortfarande bär sina domarkläder. Att hon var domare visste jag, men här? Så länge vi är i rättssalen är vi fiender.
Jag vill bevisa att Dominick är oskyldig medan hon kan fälla honom till ett öde värre än något annat.
”Ja”, svarar jag och reser mig upp utan att kolla på henne mer.
”Laurina…” Hon ställer sig också upp och i ögonvrån kan jag se henne ge mig ett sorgset ögonkast.
Jag kollar skamset ner på min nya ring och märker hur jag rodnar. Den är riktigt vacker. Enkel men vacker. Den svarta onyxen verkar nästan suga i sig alla ljusglimtar den hittar och sedan reflektera de så att dem blir dubbelt så starka.
Ringen skimrar till och i nästa sekund verkar de smälta samman med min hud. Jag flämtar till och kollar på medan den blir ett med mig.
Jag lägger oroligt min vänstra hand över, såg något det?
Med rodnaden kvar på kinderna så går jag bort till vår lilla grupp som står några meter bort.
Jag känner blickarna bränna på ryggen när jag ställer mig bredvid Angel som står hand i hand med Patrick och lutar huvudet mot hans axel.
”Är du tillsammans med mig bara för att du är min skyddsängel?” viskar hon lågt och oroligt. Han vänder chockat på huvudet och kollar ner mot henne.
”Har du funderat på det här länge?” undrar han sorgset. Det känns som om jag bevakar någon privat men jag kan inte låta bli att snegla och lyssna.
Angel nickar svagt samtidigt som vår faster meddelar att det är paus i tio minuter så att jag får en chans att återhämta mig, även om det är en kort en. Blickarna brinner fortfarande i ryggen så jag vänder oroligt på huvudet och ser att alla glor ilsket på mig. Jag tänker först blänga tillbaka, men med tanke på vår situation så vänder jag på huvudet och kolla runt i rättssalen istället, samtidigt som jag fortsätter tjuvlyssna på Angels och Patricks samtal.
Väggarna är svagt, svagt gula med några konstiga bokstäver eller mönster på väggen bakom folkmassan. Jag sneglar snabbt tillbaka. Ja, någon sorts konstig skrift eller något. Resten av väggarna är bara färgade i den ljusa nyansen av gult utan några fönster.
”När jag insåg att jag älskar dig så började jag spendera mer tid med dig och med tidens gång blev vi tillsammans och nu står vi här. Jag älskar dig, tveka aldrig på det.” Jag sneglar tillbaka och ser Patrick ge Angel en kyss samtidigt som något fångar min uppmärksamhet.
Framför oss ligger tre ”bås”.
I det största och mittersta båset sitter min faster, Cynthia, med två personer bredvid sig, en till kvinna på höger sida och en man på vänster sida. Det här skulle mamma och pappa vilja se… Om de inte redan vet om det, vill säga, synd att de är på affärsresa båda två, tänker jag bistert. Om till och med min faster är inblandad i det här, så varför skulle inte mamma och pappa också kunna tillhöra denna ”värld”?
På vardera sidan av det stora båset ligger ett mindre. Och i det vänstra - från vår synvinkel- sitter Dominick och tittar på mig med en sorgsen och förfärad blick. Jag står inte ut med att se honom såhär. Jag kollar ner på mitt finger där ringen nyligen satt.
På min vänstra sida står Ashley och Michael utan att säga ett ord till varandra.
”VART HAR DU VART?!” ryter Eld för tredje gången och får mig att hoppa högt. Skräm mig inte sådär! väser jag inom mig.
”Så nu passar det att svara?” fnyser han men lättnaden hörs i hans röst. Nej, verkligen inte! Jag är i en rättssal!
Min faster säger att pausen snart är slut.
”Vart?” frågar Eld plötsligt allvarligt. I Änglarnas stad, svarar jag och varför det betyder något, en rättegång är väl en rättegång?
”Akta dig, du kan inte använda oss här”, säger han plågat. ”Du måste lita på din vanliga magi.” Nej, tänker jag och suckar.
”Ursäkta?” Jag har en försegling över mig…
”Du har en vad?!” skriker han så att jag får huvudvärk. En försegling! Dämpa dig lite, bara för att andra inte hör dig betyder det inte att jag inte kan få en huvudvärk!
”Och vart fick du reda på en sådan ovanlig sak?” Från Vatten samtidigt som jag fick en onyx ring som sedan smälte ihop med mig…
”Träffa Vatten och få en skydsring, förstår du vilken tur du hade, flicka lilla?! Vatten är det ovanligaste Elementet och att få träffa henne samtidigt som man får en gåva trodde vi var näst intill omöjligt! Vi trodde hon hade dragit sig tillbaka för all framtid.”
”Pausen är slut och rättegången fortsätter”, förmedlar min faster. Det blir helt knäpptyst i rättssalen.
”Kan vittnet komma fram?” En ängel som verkar jobba som vakt, om man ska tro hans uniform, kommer fram till mig och öppnar utgången till det ”lilla staketet utan glipor”. Jag går igenom och ställer mig mittemot det största båset och lyfter på hakan så att jag kan möta hennes blick.
”Ja, här är jag”, säger jag.
”Ditt namn?” Här är vi som två främlingar. Domare och vittne utan några som helst blodsband.
”Laurina Breakow.” Detta leder till att tystnaden fylls med chockade mummel. ”Är det hon?”, ”Är hon en Breakow?”, ”Är hon släkt med Cynthia?”. Mumlet fortsätter och jag vänder förvånat huvudet bakåt. Om mitt namn utlöste det här vad kommer då ske under resten av rättegången?
Folk diskuterar argt och upphetsat ned varandra, fast det är inte det som drar till sig min blick.
Texten bakom folkmassan - som inte bara består av änglar – börjar röra sig inför mina ögon. Efter några sekunder är texten helt läsbar. ’Vi är evigt tacksamma till Tilda Breakow som inledde friden mellan häxor och änglar.’ Åh, det var väl bara det som saknades? Min familj är berömd, som om inte det räckte med att jag var utvald?
Diskussionerna blir högljuddare och flera börjar peka på mig och Angel.
Patrick drar in Angel i sin famn och blänger på alla som pekar på henne. Jag känner en blick bränna i nacken och jag vänder mig om för att se vad faster Cynthia vill. Istället ser jag Dominick som kollar på mig med sorg och längtan i blicken. Jag ler svagt och försöker visa att jag kommer hjälpa honom till slutet.
”Fokusera, flicka!” Jag skakar på huvudet och vänder blicken mot min faster. Om jag ska kunna hjälpa till måste jag fokusera, Eld har rätt.
”Tystnad i rättssalen!” skriker faster Cynthia och slår med träklubban. Efter att hon har slagit några gånger till så tystnar det men den elektriska spänningen ligger i luften.
”Upprepa efter mig och håll höger hand över hjärtat och vänster hand såhär”, säger faster Cynthia och möter min blick medan hon lägger höger hand över hjärtat och håller upp vänster han. Jag nickar och härmar henne.
”’Jag, Laurina Breakow… ‘”
”Jag, Laurina Breakow…”
”’… Lovar och svär enligt överjordisk lag… ‘”
”… Lovar och svär enligt överjordisk lag…”
”’… Att inget förtiga eller förändra och bara säga hela sanningen. ’”
”… Att inget förtiga eller förändra och bara säga hela sanningen.”
Hon nickar mot vakten och han kommer fram till mig och räcker mig en kniv. Jag tar emot den och kollar undrade på faster Cynthia.
”Skär ett snitt och säger efter mig.” Jag nickar skärrat. Kom ihåg, det är för Dominick… tänker jag. Jag sätter kniven mot vänster handflata och står redo. Jag kollar upp och väntar på att hon ska tala.
”’Jag, Laurina Breakow, svär det vid mitt blod.’” Jag tar ett djupt andetag och skär snabbt ett snitt. Blodet börjar komma.
”Jag, Laurina Breakow, svär det vid mitt blod.” Jag håller upp handen och knyter den så att några bloddroppar droppar ner på trägolvet. Så länge jag känner blodet kan jag inte kolla in i min fasters ögon. Jag vänder fokuset mot hennes korpsvarta, långa hår som reflekterar lampornas ljus.
Jag känner tårarna komma när det svider till i handflatan. Jag håller handen knyten i två sekunder till innan jag låter den falla ner längs sidan. Vakten kommer fram till mig igen och tar tillbaka kniven och ger ett tygstycke i utbyte som jag virrar runt handen. Vad konstigt att de hade alla saker som behövdes fast det inte skulle finnas några vittnen om jag inte hade kommit. Angel får hela min hand sen, eftersom att man inte kan använda sin kraft mot sig själv.
”Bra”, nickar faster Cynthia. ”Svara bara på frågorna.”
”Låt mig ta över”, ber han. Aldrig! Eld, jag har verkligen inte tid just nu!
”Du kommer förlora annars.” Hur vet du det?
”Ödet, varenda stig tyder på det.” Jag vet att han har rätt. Jag kommer bli för känslosam och säga massor med fel saker, och då kommer Dominick få lida. För Dominicks skull. Eld, jag låter dig ta över min kropp och svara på frågorna, under begränsad tid och på mina villkor, tänker jag och väljer mina ord med omsorg. Jag förstår Elds angelägenhet. En ondska har plötsligt uppenbarat sig. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna en ondska, som på filmer och i böcker, men känner ondskan som kryper över mitt skinn som kyla och försöker ta över mig. Och känslan av rädsla och frustation i bröstet kommer bara när något riktigt dåligt kommer ske.
”Vet du vem som dödade William?” frågar min faster och börjar. Mannen bredvid tar upp en dator och börjar skriva. Det måste vara han som är sekreterare under den här rättegången.
”Nej, varken honom eller Viktor”, säger Eld med min tunga och min röst. Hoppas jag gjorde rätt val, tänker jag.
”Vet du vart Dominick var vid midnatt?”
”Nej.” Jag möter hennes blick. Kroppen är i alla fall fortfarande min, alltid något.
”Vart var du vid midnatt?”
”Jag vet inte.” Alla frågor som faster Cynthia frågar ställer hon snabbt, och Eld svarar lika snabbt, om inte snabbare. Imponerande.
”Vad menar du med det?”
”Det fanns ingen klocka i cellen, och våra mobiler var borta.”
”Vilken cell?” frågar hon uppenbart chockat.
”Cellen som Viktor låste in Angel och mig i på order av William.” Eld spelar mig väldigt bra. Han råkade inte ens säga ”Flickan och Angel”.
Ett chockat och förskräckt mummel utbryter igen. Det mest upprepande konstaterandet är; ”Hon brinner inte upp!”
”Varför skulle jag brinna upp?” frågar jag trots Elds protester.
”Ljuger du så brinner du”, svarar kvinnan med det korta, blonda håret bredvid min faster.
”Nu fortsätter vi”, säger faster Cynthia. ”Sa han någonsin det?”
”Nej.”
”Men ändå är du säker?”
”Ja.”
”Hur? Kan du läsa tankar plötsligt?”
”Har jag alltid kunnat.” Vad håller Eld på med?
”Inga skämt, Laurina!” säger faster Cynthia stängt.
”Det är absolut inget skämt, faster. En blandning mellan Jord och Vatten gör att man kan läsa tankar. Ibland råkar man bara snappa upp de eller så är det med vilje. Denna gång skedde det av en slump när Viktor hånade oss.”
”Kan du säga hans tanke exakt?”
”’Han är trots allt ledare för Rådet.’ ”
”Och meningen innan?”
”’Han sa att du är en elementär, och han om någon borde veta... ‘ ”
”Vad menas med det?”
”Jag hade sagt att han hade låst in fel häxa.”
”Åh, då var det som jag trodde. Låt oss gå tillbaka till det där med Jord och Vatten. Är inte Vattenelementärer utdöda?” Jag säger då det, min faster är grym. Hon frågar alla möjliga sorters frågor för att få mig att vika mig och svara fel. Tur att Eld sköter det här annars skulle hon nog ha lyckats.
”Det finns fördelar med att vara utvald.” Folkmassan, publiken, flämtar till.
”Utvald? Förklara vad det har med det här att göra, och var det någon mer som hörde hans tanke?”
”Nej, bara jag hörde den.” Jag stelnar mentalt till. Det var en lögn. ”Det var du som svor eden, dumma flicka, varken du eller jag kommer drabbas.” Genom Angels och mitt psykiska band känner jag hennes rädsla och sedan lättnad och förvirring när jag inte börjar brinna upp. Hon hade ju också hört den, och just nu ljuger ”jag”.
”Och med att vara utvald?”
”Att vara utvald betyder att jag tillhör både häxornas och elementärernas släkte. Genom att vara utvald har jag speciella förmåner, som att kontakta Vatten.”
”Tydligen…” muttrar Eld surt som inte verkar kunna acceptera att jag träffade Vatten, i en vattenandes kropp förvisso, men jag träffade henne och hon helade även mina händer. Och sen skär jag ett snitt och förstör det hela… tänker jag bistert.
Men… Jag har ju kontaktat Vatten flera gånger…? hör jag Angel tänka. Jag står emot reflexen att påpeka det för Eld. Vatten kanske bara är på väg tillbaka? Om hon bor i det där svarta tomrummet skulle nog även jag vilja komma tillbaka.
”Om du är häxa, tänd en grön eld.”
”Jag kan inte…” säger jag bistert, trots Elds protester måste jag svara på den här frågan.
”Varför inte?”
”Någon har lagt en försegling över mig.”
”Oj. Personen ska veta att det är olagligt enligt alla rasers lagar.
Berätta hur du hamnade i Viktors cell.”
”Låt mig fortsätta! Våga inte säga något då kommer du förlora din älskade”, morrar Eld. Varför är han så angelägen om att få tillbaka Dominick? Jag bryr mig inte, bara han räddar honom så duger det för mig. Och så sköter att det här långt bättre än jag någonsin skulle kunna.
”Jag, Angel, Dominick och Patrick satt och pratade vid vårt hus. Eller Dominick berättade just då att jag var elementär när Viktor kom. Han sade att det var ni, Rådet, som hade skickat honom. Jag tror Dominick måste ha vetat om att Viktor hade blivit utslängd från er stad för han valde strid och under striden så ströp två änglar, som dök upp samtidigt som tre andra, Angel så att hon svimmade, och tack vare vårt band så svimmade jag också. När vi…”
”Men när du svimmade nyss så hände inget med Angel”, avbryter faster Cynthia, som har blivit alldeles blek i ansiktet ju mer jag berättat.
”Bandet funkar bara åt det ena hållet.
När vi vaknade upp så var vi i cellen och Angel mindes att någon av hans lakejer hade sagt hans namn. Dock så var cellen specialbyggd för änglar och elementärer så när Angel försökte använda sin magi så fick hon allvarliga brännskador, som jag sedan lyckades hela”, säger jag, Eld, och känner på halsen där jag hade klöst mig då innan vi hamnade där. Borta. Vatten helade det också.
”När vi hade spenderat en dag där, tror jag, så kom Dominick och Patrick och befriade oss. När jag sedan använde min magi för att bryta upp cellen så svimmade jag nästan. När cellen hade gått sönder och jag låg på golvet som fyra änglar instormade och elchockade Dominick och Patrick, när de sedan var avsvimmade så släpade de ut Dominick och sen svimmade jag helt.
När jag vaknade nästa gång var Michael med oss och Viktor försvunnen…”
”Vart var ni?”
”Jag vet inte… Jag öppnade portalen där inne. Men jag kan säga att det inte fanns några fönster. Och att det var en lagerlokal.” Min faster nickar bistert, fortfarande helt vit i ansiktet. Sedan slår hon med träklubban.
”Fallet läggs ner för tillfället.
Åtalet kommer åter granskas, och innan vi vet vem de fyra änglarna var så kan vi inte döma Dominick för något. Dock så kan vi inte släppa honom fri ännu, så han kommer få övervakning tills vi får fram ny information.
Ni sex följer med mig till mitt kontor”, säger hon och går förbi mig på väg mot utgången.
Jag står chockat kvar.
Vann… vi?
Tack, Eld, tänker jag, om det inte vore för honom hade jag säkert glömt bort de fyra änglarna.
Jag känner en hand på min arm.
”Laurina…” säger Dominicks mjuka stämma. Tårarna börjar rinna och jag vänder mig om och kastar mig om hans hals samtidigt som allt folk börjar diskutera förvirrat. Han kollar osäkert ner mot mig och lutar hakan på mitt huvud.
”Du skrämde livet ur mig, lova att inte göra om det!” viskar jag och lutar mig bakåt så att jag kan kolla in i hans ögon.
”Jag lovar att jag åtminstone ska försöka”, säger han. Jag kollar på honom ännu en gång. Bruna, bruna ögon och lika mörkbrunt hår. Herregud, vad jag har saknat honom.
Jag ställer mig på tå och kysser honom.
Hans läppar är mjuka, fast han överrumplas av min kyss. Så fort han inser att jag verkligen gör det här med ingen fri vilja kysser han mig tillbaka.
”Är inte det där din första kyss, Laurina?” hör jag Angel säga retsamt. Men åh…! Varför nu? tänker jag bistert.
Jag blir nästan tvungen att slita mig loss från Dominick, för jag vill verkligen inte släppa taget om honom. Jag vänder mig om och ser att resten av vår grupp kommit fram till Dominick och mig.
”Det vet du mycket väl”, blänger jag till svar. Patrick skrattar till men vänder sedan uppmärksamheten mot Dominick.
”Jag håller med Laurina, gör inget sådant igen. Varför hamnade du ens i domstolen?” frågar han och kramar om honom och ger honom en vänskaplig dunk i ryggen innan han ställer sig han i hand med Angel igen.
”De hittade tydligen min silverpåle bredvid Williams och Viktors kropp, och Viktors kropp hittade de bredvid min när jag vaknade upp efter elchocken. Du vet den där silverpålen som har vart försvunnen ett år tillbaka?”
”Skämtar du?” frågar Patrick chockat.
”Nej. Fattar fan inte hur den hamnade där.”
”Vi borde skynda oss innan Cynthia blir arg”, säger Michael och kramar också om Dominick, och precis som Patrick ger han honom en vänskaplig dunk i ryggen innan han börjar gå ut genom dörren.
Jag kollar på Ashley som stirrar på mig med mörk blick.
”Eh… Bara så du vet, hon sa ni sex, det inkluderar dig också”, säger jag och skyndar sedan ut efter Michael.
Dominick kommer efter mig och tar tag i min hand. Jag känner rodnaden stiga på en och samma gång som jag njuter av att gå hand i hand med honom.
”Har Ashley sagt någon?” frågar han och låter orolig.
”Vad menar du?” undrar jag ärligt förvirrat. Jag kollar upp mot honom men han vägrar möta min blick.
”Ungefär att hon och jag är tillsammans eller något sånt?”
Jag kollar ilsket ner i golvet och försöker slita åt mig min hand. Nej, självklart har hon inte det! Hon ville väl bara att jag skulle få ut dig ur domstolen så att ni två kan ha ert lilla kärleksliv. Vilken idiot jag är! tänker jag ilsket.
Hur mycket jag än försöker slita åt mig handen så vägrar han släppa. Jag känner tårarna rinna och min sikt färgas röd denna gång.
Vad är det med mig och mina blodröda tårar.
”Släpp mig! Jag ska till min faster och fråga en sak”, säger jag och darrar på rösten. Jag hur han sakta släpper min hand. Nej! Han får inte släppa! Jag älskar honom fortfarande!
”Du ska väl ändå gå med Ashley?” frågar jag och nickar bort mot henne där hon går bredvid Michael. Min egen mening krossar mitt hjärta.
”Nej.” Hans grepp om min hand hårdnar igen. Nej, du ska inte tycka om att han håller din hand! Om han och Ashley inte var ihop så skulle han väl inte sagt en sådan sak? tänker jag till mig själv.
Mina tårar rinner nerför kinderna och måste färga de röda.
Michael och Ashley svänger in i rummet, sedan Patrick och Angel och sen Dominick och jag som följer efter.
”Jag lovar.
Hon och jag är inte tillsammans, men hon kysste mig en gång, och jag trodde hon hade sagt något om det…
Snälla hata mig inte. Jag älskar dig, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Snälla, prata med mig. Jag lovar att det är dig jag älskar, Laurina. Ingen annan. Jag svär. Jag kan till och med svära eden, och om jag ljuger så brinner jag upp.
Snälla kolla bara på mig.”
Vi har kommit in till faster Cynthias kontor nu. Jag känner tårarna rinna av både lycka och sorg nu.
Jag var så nära att förlora honom…
Jag kollar fortsätter kolla ner i golvet.
Vem försöker jag lura? Jag älskar honom.
Jag kollar upp mot honom och möter hans blick när jag känner ännu en tår rinna nerför kinden.
”Åh, herregud!” viskar han samtidigt som faster Cynthia tjuter det.


Hoppas nu gillar det!
Och sen en liten fråga, blev rättegången för lång, för konstig osv?

ÄLSKAR DET! DET ÄR HELT PERFEKT..PRECIS SOM DU!♥♥♥ WOOW JAG E BÄSTIS MED EN BLIVANDE FÖRFATTARE!

Har tagit kapitlet bitvis eftersom jag haft ont om tid. Därför har det tagit lite tid, men nu har jag till och med tid att kommentera

Jag gillar starkt stycket med Vattnet! Det blev dessutom väldigt spännande där i slutete innan Laurina vaknade Mycket bra!

Rättegången var också väldigt bra. Spännande på ett annat sätt än vad som inte alltid bruka tänkas som spännande, men som jag verkligen uppskattar Gillar också hur Eld är så listig Han och jag hade nog kommit bra överens
Något jag dock kom att tänka på när jag läste var att du skrev att Cynthia ville fälla Dominick medan Laurina vill få honom frikänd. Men så skriver du också att Cynthia är domaren i rättsalen och en domare ska var opartisk, så hon får inte ha en bestämd åsikt förrän all fakta ligger på bordet. Om hon vill få honom fälld skulle hon varit åklagare. Var bara det

”Åh, herregud!” viskar han samtidigt som faster Cynthia tjuter det.
Så spännande!

Mycket bra kapitel och ser fram emot fortsättningen

Ändrat den där lilla biten med Cynthia och Laurina, märkte även att jag hade råkat skriva att hon ville bevisa att han var skyldig x)
Tack, i vilket fall som helst ^^ (dock så tror jag inte fortsättningen blir så spännande x) Den blir ett ganska lugnt kapitel, ungefär... )
Tack igen, och för att du hade tid att läsa igenom allt

Hehe, jag har inte läst alla kapitel men jag lovar att jag ska göra det! Den verkar otroligt bra och du har talang! ♥ Funderar på att lägga upp en berättelse jag med

Lovar att läsa den då! ;D

Tack! ♥

Bra!