Inte som du tror [SV] (Luna ff)

Lillan Potter. Jag läser redan den!! Den är super!

Tack!

Super bra!!!!

Mera!

Hanna-Potter
Gaah! *Pinsamt* Men TACK!

Lillan Potter
Snart )

bra!

När kommer det mer Molly Tonks?

Oj ledsen har liksom glömt den här lite Skriver mer!

Bra!!

Just trust me (6)

Jag satt i sängen med hakan på knäna och läste brevet från pappa. Han hade hittat en plats i Norge där det antagligen fanns skrynkelhornade snorkackor och nästan hela brevet handlade om dem.
’Det är fantastiskt Luna, en nästan orörd plats!’
Jag suckade till då jag läste slutet av brevet.
’Jag behöver resa dit, Luna, och lämnar dig därför i Albus Dumbledores händer i några dagar. Snart får du läsa en artikel i Hört och Sett som kommer att skapa succe! Du kan inte’
Jag rynkade på näsan. Vadå du kan inte? Hade han glömt att skriva slutet? Och nu skulle jag få tillbringa hela höstlovet på Hogwarts. Jag som inte ens hade vetat att det var tillåtet... Ibland önskade jag att mamma var här. Mer än annars, utan verkligen önskade det. En gång när jag var tio år och fortfarande inte riktigt hade insett.. det, så skrev jag ett brev till henne. Ett långt om att hon behövde komma hem nu. Att hon behövdes. Jag lutade huvudet i handen och försökte att inte gråta.

~

Självklart hade jag haft helt rätt. När lovet kom satt jag ensam vid Rawenclawbordet, förutom en liten flicka som nös och såg sig nervöst om hela tiden. Jag skruvade lite på mig och tog ett sista bett på mitt äpple. Istället gick jag ner till sjön och sjönk ner med ryggen mot ett träd. Det var då jag såg den.

~

Jag förstod själv inte riktigt vem eller vad det var men hursomhelst så sträckte den fram handen till mig. En blå, fjällig hand som jag var osäker på om jag vågade ta. Ändå rörde sig mina fötter närmare sjön och personen (som jag nu insett att det nog var).
-Kom. Viskade den, eller så var det bara vinden.
Och då var jag framme, la min hand i hens fiskaktiga och i en sekund stod vi blickstilla. Sedan kände jag inget annat än att fiskmänniskan drog ner mig i djupet, med ett brett leende på läpparna.

~

-Luna? Luna?!
Jag hörde en orolig röst ovanför mitt huvud och långsamt slog jag upp ögonen. Ååh. Hur lyckades jag. Vem som helst (av de få som faktiskt var här…) kunde ha hittat mig. Eller räddat dig Luna, sa en röst i mitt huvud som jag snabbt sköt bort.
-Du lever! Sa Philip och om jag läste hans bleka ansikte rätt hade han inte varit så säker på det.
-Drog du upp mig? Frågade jag, tyst och hest.
Han nickade och log men blev snabbt allvarlig igen.
-Luna det där var vattufolket! Allvarligt, varför hoppade du i deras sjö? Frågade han och drog handen genom håret.
Hans nötbruna, perfekta hår…
Jag hostade till och drog mig snabbt ur tankarna.
-Öhm. Den sträckte ut handen till mig. Och sa kom.
Philip såg ut att antingen tro att jag ljög eller var galen.
-Luna, de har sitt eget språk. Och de får inte komma upp. Sa han och såg plötsligt väldigt trött ut. Behöver du hjälp till sjukhusflygeln?
Jag skakade på huvudet och såg ner i marken. Hade jag inbillat mig?! Men allting hade känts så verkligt… Philip reste sig upp och gick upp till slottet. Han måste verkligen tro att jag var galen. Visst var det inte första gången, men nu, det här.. Det var annorlunda.

Såå Inte speciellt bra kapitel men aja.