Min version av de 74:e Hungerspelen

Tack! Ni är alldeles för snälla.
♥♥♥♥♥♥

Nepp ,inte ett dugg! Du är exakt så som vi säger!

Kapitel 8:

När jag vaknar känner jag först inte någonting annat än smärta.
Hela min kropp bränner och svider. Jag öppnar försiktigt mina ögon och möts av eld. Aska överallt. Sönderbrända träd, buskar och blommor.
Jag kastar en snabb blick på min kropp. Jag har massor av brännsår överallt. Jag kommer inte ihåg vilka som är från elden och vilka som är från duschen. Jag försöker resa mig upp, utan att lyckas.
När jag känt efter märker jag att mitt hår på något mirakulöst sätt är helt oskatt. Jag har ett långt brännsår på min kind som svider.
Vid mitt andra försök lyckas jag resa mig upp, nästan. Min kropp gör så mycket motstånd att det är oerhört. Mina brännblåsor spricker av ansträngningen och jag får tårar i ögonen. Jag önskar att jag hade någon medicin av något slag, eller i alla fall lite vatten. Vattnet i flaskorna behöver jag till att dricka. Jag kryper ihop i askan och kollar om mina kläder är oskadda. Det verkar så, men de är så dammiga av all aska att jag skulle göra vad som helst för att bara krypa ner i en liten sjö. Jag råkar komma åt mitt sår på vristen och mina ögon tåras av smärta. Jag vet att jag måste resa mig upp för att hitta vatten som jag skulle kunna lugna mina brännsår med. Jag reser mig upp och börjar försiktigt stappla fram. När jag kommit en bit är jag nära att ge upp, men det gör jag inte. Jag går och går och går och går. Tillsist orkar jag inte mer. Jag faller ihop på en söndebränd stock och tar en paus. Mina händer skakar som asplöv när jag försöker få fram vattenflaskorna ur ryggsäcken. När jag tillsist lyckas har fler av mina brännblåsor spruckit. Hela min kropp pulserar av smärta och känns som ett stort öppet sår. Jag rör försiktigt vid min vrist men drar genast tillbaka handen. Smärtan hotar att fräta mig.
Jag reser mig upp igen och börjar gå. Efter en stund hör jag ett porlande ljud. Jag går hoppfullt i riktningen och mycket riktigt.
Precis framför mig ligger en liten gnistrande tjärn. Ovanför den faller ett vattenfall ner. Jag suckar av lättnad, tar av mig i ett linne och underkläder och börjar vada ner i vattnet. Mina blåsor slutar dunka i samma stund som de kommer i kontakt med vattnet. Jag gömmer mina saker bakom en buske innan jag fortsätter simma.
Jag släpper ut mitt hår och låter det flyta fritt på ytan. Sedan ställer jag mig upp under vattenfallet och låter det tvätta ur mina smutsiga lockar. När jag kommer ut igen har mina lockar raknat av vattnet.
Jag mäter det och ser att det börjar bli väldigt långt. Det räcker minst tio centimeter nedanför min midja. Min midja. Jag rynkar ögonbrynen. Min midja är oerhört smal. Det ser väldigt ohälsosamt ut. Två dagar på arenan och jag har redan fått bort det lilla överflödiga fett jag hade. Jag dyker ner under vattenytan och tittar på botten. Världen under vatten är vacker och tillfälligt avslappnande, som en flykt ifrån den hemska värld vi lever i. Jag börjar sjunga på en gammal sång som min mormor (som för övrigt var från Distrikt 4) brukade sjunga samtidigt som jag tvättar fötterna rena från all smuts.

'”Meet me down by the wale watch
Meet me down by the sea
Meet me down at Coney Island
We’ll go out on the sea

She don’t ask me no questions
’Cause I don’t cry no wolf
By the ruins of the ferris wheele
See her down in the surf

You might think she’s crist – like,
But my lover is Child – like… (framförd av The low anthem)”


Sjunger jag, men plötlsigt hejdar jag mig. Jag känner mig iakttagen.
Jag snor häftigt runt och får en skymt av ett par blå ögon och ett blont hår. Peeta. Jag blir som förstelnad. Jag kan inte röra mig.
”Ta det lugnt, Cherry. Jag kommer inte för att skada dig.” säger han.
Och det är då det brister för mig.
”DU KOMMER INTE HIT FÖR ATT SKADA MIG? DU ANSLÖT DIG TILL KARRIÄRISTERNA OCH FÖRÅDDE MIG!” vrålar jag. Men jag är inte bra på att vara arg.
Jag försöker, men snart misslyckas jag. ”Ta det lugnt” säger han skräckslaget och backar undan ett par steg. ”TA DET LUGNT?” skriker jag. Alla känslor som jag haft mot Peeta släpps ut på en och samma gång. Hat, förvirring, sorgsenhet, ilska, allt. Jag ska precis skrika något mer när jag känner hur tårar börjar välla upp i ögonen.
Jag sväljer hårt. ”Du… Du sade att du älskade mig…” säger jag med darrande röst. ”Det var en lögn.”
Peeta ser förvirrad ut. ”Va?” säger han. Jag fortsätter.
”Kyssen var en lögn. Intervjun var en lögn. Allt. Du är en lögn.”
Och det är då tårarna börjar rinna på riktigt. Jag står där och låter dem rinna ner för mina kinder. Peetas förvirring byts ut emot ilska.
”Tror du att jag skulle ljuga om det?” säger han ursinnigt. Jag nickar.
”Cherry, jag har varit kär i dig sedan jag var fem år. Varför skulle jag ljuga?” vädjar han. En liten del av mig vill så förtvivlat gärna tro honom, men jag vägrar. ”Så du bara gick med i karriäristerna, eller?” säger jag. Peeta suckar. ”Enda skälet till att jag gick med i karriäristerna var för att jag ville skydda dig, Cherry.” säger han trött.
Och då vill jag bara rusa fram och krama honom, hårt. Men det gör jag inte. ”Bevisa det. Kommer du fortsätta vara med, eller?” frågar jag. Han nickar. Jag sätter händerna i sidorna.
”Men om de får reda på att du ljuger kommer du att bli dödad, Peeta.” säger jag med darrig röst.
”Jag vet.” säger han. ”Men jag har ingen som behöver mig ändå.” säger han med en suck. Jag tittar misstroget på honom. ”Va?”
”Jag. Har. Ingen. Där. Hemma. Som. Behöver. Mig.” säger han övertydligt.
”Kanske inte där hemma. Men här på arenan.” säger jag.
Peeta stirrar misstroget på mig. Som för att understryka mina ord rusar jag upp ur vattnet och kramar om honom hårt.
”Kan… Inte… Andas…” flämtar han. Jag lättar greppet lite, men släpper honom inte.
”Peeta, jag trodde att du ville döda mig.” snyftar jag. Han lägger huvudet på mitt hår. ”Jag skulle aldrig göra det. Det vet du.”
Jag nickar.
”Du Cherry?” säger Peeta. Jag nickar och väntar på vad han har att säga.
”Igår hörde jag dig skrika. Vad var det som hände?” frågar han.
”Thresh släppte en sten på min arm.” säger jag och visar upp min skadade arm. Han rynkar ögonbrynen. ”Gör det inte ont?” frågar han. Och det är då jag märker det. ”Peeta! Jag har förlorat känseln!” skriker jag. Hans ögon vidgas. ”Jag har inte märkt det förrän nu.” snyftar jag. Han lyfter sina händer och böjer på min arm tills det knakar. ”Jag känner inget.” säger jag hysteriskt. Han släpper tillbaka min arm. ”Om du vinner kan de fixa det.” säger han.
Jag tittar på honom med stora ögon. ”Jag vill inte vinna.” säger jag. Och jag upptäcker att jag menar det.
”Varför?” frågar Peeta ursinnigt. ”Du har folk som behöver dig!”
”Om jag vinner innebär det att jag måste förlora dig.” säger jag medan jag tittar koncentrerat på mina brända fötter. Jag känner Peetas läppar tryckas mot mina egna. Kyssen är desperat, ursinnig och okoncentrerad. Ändå hinner jag känna att Peeta verkligen menar den helhjärtat. En stund sitter vi bara där, bredvid varandra och tittar på den lilla tjärnen.

”Jag måste nog gå nu.” säger Peeta plötsligt. ”Karriäristerna splittrades när det började brinna. De kommer att ana oråd om jag inte kommer till ymnighetshornet snart. Oj, förresten. Jag har något till dig.” säger han och tar fram något ur sin ficka. Jag flämtar till.
I Peetas hand ligger kniven jag såg på ymnighetshornet. Min kniv.
”Kommer de inte märka att den är borta?” frågar jag. Han rynkar ögonbrynen. ”Jag säger att jag tappade den.” säger han. Jag ler och lutar huvudet mot hans axel. ”Du Peeta?” Han tittar upp på mig.
”Hur ska vi båda komma hem?” säger jag sorgset. ”Vi hittar på något.” säger han. Jag nickar. ”Var försiktig.” säger jag.
”Du med.” säger han. Sedan är han borta.

Gales perspektiv:

Cherrys kropp är fylld med brännsår. Hon ligger på marken och gnyr i pina. Rose stänger sina ögon och börjar långsamt att snyfta.
Jag håller hennes lilla hand hårt i min. ”Kommer hon att dö nu?” frågar Rose kvävt. Jag rycker på axlarna. ”Vi får se.” säger jag.
Efter kanske femton minuter visar de Cherry i bild igen.
Nu har hon vaknat. Hela hennes kropp är som ett stort öppet sår.
Hon reser sig upp och börjar gå. Det ser ut som om hon letar efter något. ”Vad gör hon?” frågar jag. Rose suckar. ”Jag tror att hon letar efter vatten.” Och mycket riktigt. Ungefär fem minuter senare kommer hon fram till en liten tjärn med ett vattenfall.
Hon tar av sig allt utom linne och underkläder och stapplar ner i tjärnen. Hon börjar nynna på en sång medan hon ligger där.
Plötsligt vänder hon sig om. Kameran följer efter henne.
I skogsbrynet står Mellark och stirrar på henne. Man kan se att Cherry blir arg som ett åskmoln. ”Oj” tänker jag. ”Det här kan bli kul.”
”Ta det lugnt, Cherry. Jag kommer inte för att skada dig.” säger han.
Cherry blinkar mot honom innan hon börjar skrika.
”DU KOMMER INTE HIT FÖR ATT SKADA MIG? DU ANSLÖT DIG TILL KARRIÄRISTERNA OCH FÖRÅDDE MIG!” vrålar hon.
”Ta det lugnt” säger Mellark skräckslaget och backar undan ett par steg. ”TA DET LUGNT?” skriker Cherry. En stund står de bara och stirrar på varandra. Sedan börjar Cherrys underläpp darra.
”Du… Du sade att du älskade mig…” säger hon svagt
”Det var en lögn.”
Mellark ser förvirrad ut. ”Va?” säger han. Cherry sväljer hårt.
”Kyssen var en lögn. Intervjun var en lögn. Allt. Du är en lögn.”

Kyssen? Vilken kyss?


Cherry står i vattnet med tårar rinnande nerför kinderna.
”Tror du att jag skulle ljuga om det?” säger Mellark ursinnigt. Cherry nickar lite.
”Cherry, jag har varit kär i dig sedan jag var fem år. Varför skulle jag ljuga?” vädjar han. Cherry verkar tveka lite.
”Så du bara gick med i karriäristerna, eller?” säger hon. Mellark suckar. ”Enda skälet till att jag gick med i karriäristerna var för att jag ville skydda dig, Cherry.” säger han trött.
Cherry svajar till på stället.
”Bevisa det. Kommer du fortsätta vara med, eller?” frågar hon.
Han nickar. Cherry sätter händerna i sidan.
”Men om de får reda på att du ljuger kommer du att bli dödad, Peeta.” säger hon med darrig röst.
”Jag vet.” säger han. ”Men jag har ingen som behöver mig ändå.” säger han med en suck. Jag sneglar på bagaren. Han ser bestört ut.
”Jag. Har. Ingen. Där. Hemma. Som. Behöver. Mig.” säger Mellark övertydligt. ”Kanske inte där hemma. Men här på arenan.” säger Cherry. Mitt hjärta splittras.
Mellark stirrar misstroget på hennw. Sedan rusar hon upp ur vattnet så att det stänker överallt och slår armarna om honom.
”Kan… Inte… Andas…” flämtar han. Cherry verkar inte lyssna.
”Peeta, jag trodde att du ville döda mig.” snyftar hon. Han lägger huvudet på mitt hår. ”Jag skulle aldrig göra det. Det vet du.”
Cherry nickar och lutar huvudet mot honom.
”Du Cherry?” säger Mellark. Hon nickar och väntar på vad han har att säga.
”Igår hörde jag dig skrika. Vad var det som hände?” frågar han.
”Thresh släppte en sten på min arm.” säger hon och visar upp sin skadade arm. Han rynkar ögonbrynen. ”Gör det inte ont?” frågar han. Cherrys ögon blir stora.
”Peeta! Jag har förlorat känseln!” skriker hon. Hans ögon vidgas.
”Jag har inte märkt det förrän nu.” snyftar hon. Han lyfter sina händer och böjer på Cherrys arm. ”Jag känner inget.” säger hon hysteriskt. Han släpper tillbaka hennes arm. ”Om du vinner kan de fixa det.” säger han.
Cherry stirrar på honom ett tag. ”Jag vill inte vinna.” säger hon. Jag känner mig själv frysas till is.
”Varför?” frågar Mellark ursinnigt. ”Du har folk som behöver dig!”
”Om jag vinner innebär det att jag måste förlora dig.” säger hon medan hon stirrar ner. Jag ser Peeta stirra på henne medan han låter hennes ord sjunka in. Sedan lutar han sig fram och kysser Cherry.
Åh nej. Åh nej, åh nej, åh nej, åh nej, åh nej, åh nej.
Cherry verkar slappna av lite. När kyssen är över sitter de och stirrar ut över tjärnen.
Jag svär att jag kan höra flottiga Sae ’Åååha’.

”Jag måste nog gå nu.” säger Mellark plötsligt. ”Karriäristerna splittrades när det började brinna. De kommer att ana oråd om jag inte kommer till ymnighetshornet snart. Oj, förresten. Jag har något till dig.” säger han och tar fram något ur sin ficka. Cherry flämtar.
I Peetas hand ligger kniven jag såg på ymnighetshornet. Cherrys kniv.
”Kommer de inte märka att den är borta?” frågar hon medan hon smeker knivbladet. Han rynkar ögonbrynen. ”Jag säger att jag tappade den.” säger han. Cherry ler och lutar huvudet mot hans axel. ”Du Peeta?” säger hon. Han tittar upp på henne.
”Hur ska vi båda komma hem?” frågar hon. ”Vi hittar på något.” säger han. Hon nickar så hennes lockar hoppar.
”Var försiktig.” säger hon.
”Du med.” säger han. Sedan försvinner han i skogen.
Det är allt. Vi hör nationalsången spelas. Sedan blir skärmen svart.
På hela vägen hem pladdrar Rose på om hur bra Cherry och Peeta passar ihop. ”Tyst!” skriker jag. ”Tyst! Tyst, tyst, tyst, tyst!”
Rose stirrar misstroget på mig. ”Vad har jag… börjar hon, men jag avbryter henne. ”Bara tyst!”
Jag rusar iväg till Cherrys och min mötesplats.
Hjärtat = krossat.
Hjärnan = tom
Kroppen = död
Jag = krisad

Haymitch perspektiv:

Jag lutar mig tillbaka i stolen samtidigt som jag tittar på Cherrys och Peetas lilla kärleksscen. Underbart (notera sarkasmen).
”Gulligt.” säger Johanna Mason. Jag kastar ett mördande ögonkast på henne. ”Jag ska kolla om vi har några sponsorer.” säger jag, reser mig upp och går ut.
Mycket riktigt. En lång kö av huvudstadsmänniskor som vill sponsra ”De olyckliga älskande” står där utanför. Pengarna räcker precis till en burk brännskademedicin. Jag smusslar ner en liten lapp i fallskärmen.


Använd den väl.
Du är värd den, sötnos.
- H

Cherrys perspektiv:

Jag sitter uppe i ett träd och masserar mina brännskador. Gudarna vet hur jag lyckades ta mig upp. Luften är i alla fall bättre här ifrån.
”Lår karriäristerna komma” tänker jag. Och jag blir inte besviken.

Bra??

SUPERBRA! ♥

Bra?? Det är så bra att jag snart dör!!!! Jag är seriös! Men jag dör nog inte en på ett tag Kommer det mer snart?!
Jag LÄNGTAR!

Ledsen för att jag inte skrivit, men jag är sjuk...
Hoppas det kommer mer snart!


♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Gud vad tråkigt att du är sjuk!
Jag var det över sportlovet och jag kunde inte röra mig bara för att jag hadde feber
Krya på dig snabbt jag längtar att läsa mer!

Tack ♥♥

Jätte bra! MER♥

Oh, herre gud...
Nu har jag skuldkänslor... Jag har inte skrivit på typ 1000 år. Jag lovar däremot att det kommer mer snart! Jag ska bli bättre!
Dessutom planerar jag att lägga upp min Finnick och Annie fanfic! Bra?
Jag älskar er!
Som sagt, det kommer mer snart! Lovar!