Mitt liv på en hungerspelenarena

Shit! Vilken j*vla bra ff rent ut sagt!!!!!

Blev typ tårögd när Froj skrev: "Om du inte kommer hem till mig, så kommer jag till dig"♥

BEVAKAR tusen gånger!♥

Längtar på fortsättning

Tack, men jag skriver inte på den längre...

Va? :O Oj, såg inte det!
Tråkigt Men HUR skulle den slutat? Vm skulle dö och vem överleva?

EUM...
Jag känner faktiskt att starta upp denna fanfiction igen. Nu när jag läser igenom den vill jag fortsätta, vill fortsätta skriva. Men det är klart att jag förstår om ni inte vill läsa den längre, jag kanske inte ens får någon reaktion på det här inlägget, men om det är någon som bryr sig fortsätter jag! ♥

JA SNÄLLA DU, FORTSÄTT!!!!!!!♥

jay nån reagerade! ♥ jag fortsätter imorgon.:3

YIPPEY!!! ♥

JA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

HEJHEJ. 8D
Taggar lite personer som läste denna förut, och som inte svarat på mitt föregående inlägg. ^^

LouGreen
Molly Evans
ella potter
JAG FORTSÄTTER NU. ♥

Nu kommer kapitlet, jag hoppas ni tycker om det efter så här lång tid. ^^


Jag vaknar av att Momo knackar på dörren med sina knubbiga små händer.
”Vakna! Idag ska du vara med på spelarparaden. Vi ska äta frukost nu, vi är snart framme!”
Hennes röst är hög och skär i mina öron. Varför kan jag inte få fortsätta sova, sova hela vägen tillbaka till distrikt 7, sova tillbaka till Froj?
Men jag föser mig upp ur sängen och drar trött på mig en skär klänning med små rosetter på och samma stora kängor som igår. Idag förser jag mig även med en grön och blå-randig strumpa och en chockrosa.
Nu när jag har så mycket kläder som helst måste jag väl få använda så många som möjligt, väl?
Jag drar fingrarna genom håret och upptäcker att det nästan inte är några tovor alls. När jag vaknar på morgonen hemma, hemma i min och Frojs trädkoja, säger Froj att jag ser ut som en liten trollunge med mitt rufsiga svarta hår. Efter det skrattade han, rufsade till det lite mer och sedan behövde han gå till jobbet.
Jag sätter även på mig en vacker kofta i en ren orange färg och sedan borstar jag igenom mitt hår igen och låter det falla i lockar över axlarna. Jag betraktar mig själv i spegeln en stund, sedan går jag längs den långa korridoren till matsalen.
När jag kommer dit sitter redan alla de andra och äter. Jeanette, flickan med förvånansvärt rakt blont hår och kolsvarta ögonfransar, säger ingenting medan hon tyst äter ett lass med pannkakor som droppar av en ocean av jordgubbssylt.
Charlie, den svarthårige pojken med några få fräknar på näsan. Han har även långa armar. Han råkar välta Momos glas med äppeljocie och hon ser förebrående på honom, innan hon kallar på en uppassare med vit tunika för att torka upp de gula fläckarna.
Victor, en lite tjock kille som inte verkat ha duschat sedan vi kom hit. Hans vitblonda hår är fortfarande fett och de ovala glasögonen har halkat ner på den breda näsan. Han sitter och äter en macka med stekt svamp, som jag tror kallas kantareller.
”ÄNTLIGEN kommer du, Lilyan lilla,” säger Momo och hennes blåmålade läppar måste vara förstorade, eftersom de är så överdrivet plutiga. ”Ta för dig och sätt dig med oss.”
Jag tar en ganska stor portion med päronyoghurt och flingor. Sedan sätter jag mig bredvid Jeanette.
”Jo, idag så kommer ni vara med på spelarparaden. Era stilister kommer bestämma hur ni ska se ut, som tur är,” säger Momo och ser irriterat på mina olika strumpkanter som sticker upp ovanför kängorna. ”De har gjort något alldeles extra till er i år, så var inte oroliga! De vet vad som är bäst.”
Jag vet inte om jag tycker som Momo när mina ben förvandlas till svidande korvar.
”Snälla sluta dra av allt hår!” säger jag bönfallande men de två assistenterna vägrar lyssna. Istället fortsätter de dra av allt hår, lägger mig i en illaluktande vätska jag misstänker är någon form av sprit och sedan så filar de mina naglar runda. Det hela är plågsamt, men jag får i alla fall behålla mitt långa hår.
När de är klara känner jag mig naken, så naken. Visst, det är sant att jag inte har några kläder, men det känns som om de har dragit av mig lager efter lager med hud.
Tillslut verkar de vara klara och de kilar ut ur rummet. Jag ligger på en brits och väntar på min stylist.
”Hej du.”
Jag vänder kvickt huvudet mot dörröppningen, där det står en blåhårig man med en vit och turkos tröja och svarta byxor med glittrande stjärnor. Han ler mot mig, ett vitt leende. Jag förmår mig inte att le tillbaka.
”Lilyan, var det va? Jag heter Lewus.”
”Hej. Vad ska jag var för någonting?”
Jag vill veta. Jag vill veta om jag blir ett tråkigt träd, en toapappersrulle eller en yxa med plasthandtag.
”Ta det lugnt nu, ett steg i taget. Ta på dig den här morgonrocken och följ med mig.”

Super!