Min syster Katie

Nej, inte bara du

Kapitel 14
Mamma och pappa försökte få med mig hem men jag vägrade. Jag har redan förlorat så mycket tid. Men det är tungt. Kroppen bär mig nästan inte och varje steg jag tar är som att vandra i en seg kola. Jag pratar inte med någon. Jag äter ingenting. Går på lektionerna och sedan upp till min säng. Inte ens Ellie får ut några ord. Jag har inte heller rört varken dagboken eller breven. Vad tjänar det till? Jag vet ändå hur allting slutar. Vad de där breven leder till. Jag kommer inte runt det. Oavsett vad jag gör eller inte gör så är min syster död. Mördad. Stucken i hjärtat. Jag sitter ensam i en fåtölj, som jag har knuffat in i hörnet. Sitter hopkrupen i fosterställning. Har på mig en av Katies munkjackor med dragkedja och smutsiga mjukisbyxor.
- Beth, säger Ellie och sätter sig på knä framför mig.
Jag tittar på henne. Hon ser rädd ut.
- Ska vi gå och duscha? Eller vad säger du om ett bad? frågar hon. Ett bad borde sitta fint?
Jag nickar. Hon tar mig i handen och vi går tillsammans ner till prefekternas badrum. Ellie tappar upp badkaret och hjälper mig att klä av mig. Jag känner mig handikappad. Som om jag inte klarar av att göra någonting.
- Akta dig, vattnet är varmt, säger hon och hjälper mig i.
Men jag känner knappt av att jag stiger i vattnet. Känner ingenting. Sätter mig ner och suckar. Ellie sätter sig framför mig. Hon leker med bubblorna. Blåser på dem så att de svävar upp i luften.
- Marcus har gjort slut med Matilda, berättar hon. Han sa att det inte fanns någon kemi mellan dem.
Någonting känns inom mig. Jag vet inte vad det är. Men det känns precis som om någon har tänt ett ljus.
- Har du pratat med honom? Marcus alltså, säger Ellie.
Jag svarar inte utan tittar bara ner. Vi har inte pratat på över två månader. Vi som var så tajta. Och allting är mitt fel. Ljudet av tårar når mig och jag lyfter blicken. Får se att Ellie sitter och gråter.
- Jag har försökt med allting. Jag har varit tyst. Passat upp dig. Men ingenting hjälper. Snälla Beth, jag saknar min bästa vän. Jag vet att du går i genom ett helvete men snälla låt mig gå tillsammans med dig. Snälla, gråter hon.
Jag glider fram och sätter mig bredvid henne. Lägger armen om hennes bara axlar och torkar hennes tårar.
- Tack, säger jag.
Hon både skrattar och gråter på samma gång. Jag tar upp lite bubblor och blåser på dem. Tillsammans ser vi hur bubblorna svävar upp. Upp för att sedan spricka.

Hon är hittad. Jag saknar henne redan. Känns som om jag förlorat en del av mig själv. Men jag var tvungen. Det blir roligare såhär. Ett steg närmare avslöjandet av hennes spel. Så många spelare som kommer bli sårade. Hon var inte den enda som var med och spelade. Men hon glömde att i alla spel finns det en joker. Och se vad som händer när man glömmer bort att räkna med jokern. Man dör.

hoppas ni gillar! kommentera gärna långa kommentarer!

Oh. Gillade det där korta, det var så himla vackert. Älskade verkligen den texten, and I have no idea why. ._. ♥

Jag gillar inte... Jag älskar ^^

*sorgsen*

Åh, man vill ju bara ha mer och mer!

OUAIWDHOAIWDS.

That's what I say when I need more of something.

You're my dealer and the story is my drug ._.

När kommer nästa kapitel?

Kapitel 15
Den första snön kom i slutet av slutet av november, början av december. Tjocka, vita flingor singlar ner för himlen och lägger sig i mjuka driver på skolgården.
- Tack för att du följde med ut. Det känns som om vi inte har pratat på en evighet, säger jag.
- Du behöver inte förklara dig. Du har haft mycket att tänka på, säger Ethan.
Vi går en promenad runt den isbelagda sjön. Båda två är klädda i vinterkappor, halsduk, mössa och stickade vantar.
- Jag gillar att du är så förstående, säger jag och pussar hans rosa och kyliga kind.
Han ler och lägger armen runt mina axlar. Vi stannar och tittar på den otroliga utsikten. Jag behöver det här. En stund där jag kan slappna av.
- Du, en sak slog mig just. Jag vet knappt någonting om dig, säger jag.
- Vad vill du veta? frågar Ethan och tittar ner på mig.
- Om din familj, drömmar. Allt, säger jag och ler.
Han tittar ut över sjön igen.
- Min familj är som vilken familj som helst och mina drömmar? Nyp mig, för eftersom jag står här med skolans vackraste tjej så måste jag ju drömma, säger Ethan och ler.
Jag rodnar. Han slår armarna om mig och jag lutar mig mot hans bröst. Jag känner hur hans värme åker över till mig och plötsligt känns mina tår inte lika frusna längre. Vi kysser varandra. Gud vad jag älskar att kyssa Ethan.
- Ska vi gå bort mot slottet igen? frågar han.
Jag nickar och krokar arm med honom. Runt omkring oss slingra snöflingorna ner. Ingen av oss säger någonting. Jag antar att vi inte behöver säga någonting. Att komma in i värmen känns underbart. Nästan lika underbart som att kyssa Ethan. Vid trappan krockar vi nästan med Ellie.
- Ska du göra någonting? frågar jag.
Hon ser ut att vela mellan om hon ska berätta eller inte.
- Jag ska möta Marcus. Vi ska plugga i biblioteket, säger hon efter en stund.
- Okej, vänta ett par minuter också följer jag med, säger jag.
Ellie grimaserar.
- Det vore roligt men jag tror inte att det är någon bra idé. Med tanke på att ni inte pratar och så just nu. Men vi kan ses sen, säger hon och går iväg.
Jag tittar efter henne.
- Jag är fortfarande här, viskar Ethan.
Jag ler och vi går upp till sällskapsrummet. Utanför sovsalarna vänder jag mig mot Ethan.
- Tack för promenaden. Det var verkligen... romantiskt, säger jag och lägger mina händer i bak på hans nacke.
Han ler ner på mig.
- Du vill inte följa med in i min sovsal? Jag råkar veta att mina rumskamrater har quidditchträning just nu, säger Ethan och kysser mig på halsen.
Jag rodnar och biter mig i läppen. Hans vänder drar bort halsduken och kyssarna glider ner på nyckelbenet. Min andning känns mer ansträngd och... är det plötsligt inte väldigt varmt? Låter mina händer glida ner på hans bröstkorg och trycker försiktigt bort honom. Ethan ser frågande på mig.
- Det går lite för fort, ursäktar jag.
Han nickar.
- Självklart. Förlåt. Vi kan väl prata mer sen? undrar han.
Jag nickar och vi pussar varandra hej då. Jag går in i sovsalen och slänger ytterkläderna på sängen. Min fot stöter till lådan som ligger under min säng. Jag stannar till för en sekund. Det är i den lådan som alla hundra brev och dagboken ligger. Om jag skulle, nej. Jag har gått vidare. Katie är död och det finns inget jag kan göra åt det. Jag plockar fram en skolbok ur kofferten och sätter mig lutandes mot sänggaveln. Lägger boken i knät ocj börjar läsa. Snart har jag glömt bort lådan igen.

hoppas ni gillar! kommentera gärna långa kommentarer!
Vet att kapitlet är ganska kort men jag har hamnat i en sådan där svacka. Jag vet vad jag vill ska hända men inte hur det ska komma dit. Ha tålamod mina kära läsare!

ASGRYMT!!! Skriv meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeera c:

Äsch då, det var jättegrymt! Gillade att hon vågade säga nej till Ethan. ♥