You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

NONONONONNONONONONONONONONONNONONONONONNONONNONONONONONONONOUCANNOTDOTHISTOMEPLZPLZPLZPLZ

Tack för att ni är några som fortfarande läser och kommenterar! Det värmer!
Här kommer också nästa del, som jag hoppas ni gillar

9. Förnekelsen

Jag gick trevande fram genom den täta skogen, utan en chans att se vad som fanns runtomkring mig på grund av den kompakta dimman. Mina händer slog bort vassa grenar som kom i min väg, mot målet jag behövde ta mig till. Runt omkring mig föll vattendroppar ner på marken som om det skulle dugga, men ekot av varje droppe som nuddade marken kom med lätet av ett snyftande. Ett förtvivlat snyftande, som utan tvekan kom från kvinnan jag försökte hitta.
”Hjälp mig!” hördes den desperata kvinnans rop, varefter ett förkrossat och förtvivlat skrik beslagtog hela skogen. Skriket fick mig att vilja offra mig själv enbart för att slippa höra det förfärande lidandet i hennes röst, men varenda muskel i min kropp var som förstelnad, ur förmögenhet att kunna göra någonting åt hennes lidande.
”Snälla, hjälp mig! Hjälp mig, nu!” ropade hon sedan, och en isande smärta for igenom mitt bröst.

Flämtande satte jag mig upp i sängen ännu en gång och drog försiktigt över mina sårade händer, som börjat blöda precis som alla andra morgnar då jag vaknat upp flämtande. Snabbt tog jag tag i pappersbiten jag lagt på mitt nattduksbord kvällen innan och tryckte den mot såret, mot de inristade orden, för att få det att sluta blöda. En snabb blick på klockan bekräftade att klockan var strax innan väckning, samma tid som då mina tidigare drömmar har väckt mig. Försiktigt reste jag mig upp och tog vant på mig mina quidditch handskar i döljande syfte, innan jag klädde på mig och gick ut ur stugan för att leta reda på Scorpius.

Ute i den tidiga morgontimmen hördes fåglarnas kvittrande från skogsgläntan medan solen försiktigt klättrade uppåt på brynet, precis som alla andra morgnar. Huttrande lade jag mina armar i kors, när jag med beslutsamma steg gick jag mot den lilla vita stugan, som jag visste tillhörde de manliga lägerledarna. När jag kom fram till den grova ekdörren höjde jag min knutna hand för att knacka på, men innan jag hann nudda den med min hand svängde dörren plötsligt upp. Med en duns föll jag ner på marken av den uppsvängda dörren, chockad av den plötsliga rörelsen.
”Vad gör du här, Potter?” frågade en trött, släpande röst. Scorpius Malfoy såg ner på mig med ett förvånande utryck som inte riktigt passade in i hans ansiktsdrag, medan jag generat reste mig upp och borstade bort smutsen som samlats på min klädnad.
”Jag letade faktiskt efter dig. Vad gör du uppe nu förresten, innan väckning och allt?” svarade jag honom med en fråga, och såg forskande på hans ansikte för att se hur han skulle reagera. Till men besvikelse såg han lika självbelåtet tillbaka på mig som vanligt.
”Letade du efter mig?” frågade Scorpius med ena ögonbrynet höjt. ”Ja, tro bara inte att jag blir smickrad när slödder kommer och vill träffa mig. Och det lämpar sig mer att jag frågar dig vad du gör uppe innan väckning, då jag är ledare här och inte du. Så säg mig nu, vad gör du uppe nu och vad vill du mig?” frågade Scorpius mig med ett hånleende på läpparna, samtidigt jag kände hur irritationen började stiga inom mig. Men min ilska skulle inte få ta över nu.
”Om du faktiskt undrar, så vaknade jag av ett skrik. En kvinnoröst som ropade efter hjälp, för att vara exakt. Du råkar inte ha hört det med?” frågade jag honom med en överdriven artighet, samtidigt som jag lade armarna i kors över bröstet. Scorpius ryckte hastigt till medan han började flacka med blicken, precis som jag misstänkt.
”Vad pratar du om?” frågade han dumt med en alldeles för ljus röst, men fäste sin blick på mig.
”Du behöver inte spela dum, Malfoy, för jag ser rätt igenom dig. Du hörde det med, eller hur? Igår inne i matsalen efter att jag tänt eld på din mantel, och likadant på nätterna så hör du henne med. Jag vet att jag har rätt, så bara erkänn” sa jag självsäkert och segerrikt, samtidigt som jag inte kunde undfly ett litet leende på mina läppar. Scorpius blev vit i ansiktet, men rätade på sig där han stod.
”Jag vet inte vad du tror att du vet, Potter” sa Scorpius, plötsligt bestämt. ”Men vad du än tycks ha för illusioner så delar du dem inte med mig” svarade han ilsket och gick sedan hastigt ifrån mig. Fundersamt stirrade jag på hans långa ryggtavla då han gick, varpå väckningsalarmet sattes igång över hela Lana’s Village och fick fåglarna att flyga tillbaka in i skogen. Det var inte likt Scorpius att bara snäsa av mig sådär, då han mer brukar köra på den kaxiga översittarattityden då vi samtalar. Det kunde bara betyda att jag träffade en öm punkt med mina antaganden, och jag trodde att jag visste precis vilken öm punkt det var jag träffade, när jag med snabba steg började gå mot matsalen för att möta upp Violetta och Kate.

Superbra!

Här kommer fortsättningen, hoppas ni gillar det!

10. Artikeln om Lana’s Village

När jag gick in till matsalen såg jag att Violetta och Kate satt vid samma bord som alla andra dagar, och jag satte mig smidigt ner på den tomma stolen bredvid Violetta.
”Vart har du varit?” frågade Violetta mig allvarligt och gav mig en granskande blick. Jag log mjukt mot henne.
”Ute på en promenad. Jag vaknade innan väckningslarmet gick och kände för lite luft, så då gick jag ut” svarade jag henne och Violetta höjde skeptiskt sitt ena ögonbrynet.
”Jaså? Så det är alltså därför du var borta imorse?” frågade hon mig, och jag nickade. Violetta suckade och ryckte uppgivet på axlarna i en dramatisk gest.
”Ack, vilket öde! Hur kunde jag få en bästa vän vars mystiska försvinnanden, visar sig bero på något så långtråkigt som promenader?” frågade hon sig själv dramatiskt, vilket fick både Kate och mig att börja skratta innan vi alla tre högg in på dagens frukost. Några höga hoanden avbröt Violettas fortsatta dramatiska gester och Henrietta kom inflygandes och släppte ner ett paket bredvid min tallrik, tillsammans med ett brev och dagens bilaga av The daily propet. Nyfiken på vad som var i paketet öppnade jag det, medan Henrietta och resterande ugglor flög ut genom fönstren igen. Inne i paketet låg det en gammal tidning från 1920-talet, om man skulle tro dagstidningens datum på framsidan. Försiktigt började jag bläddra i tidningen och fann en sida som hade en sidkant nedvikt. En bit utav en artikel på den sidan var inringad med en lila penna, som jag förmodade min bror ritat dit. Nyfiket började jag läsa.

”Lana’s Village är nu ett fullfjädrat stugområde

Den gamla trollkarlsbyn ute på den engelska landsbygden har stått orörd i några hundra år, men nu står ett tiotal semesterstugor uppradade inne i byn.
’Vi har stora förhoppningar på att det ska bli en blomstrande semesterort’ säger John Crawett, ägare över det nybyggda stugområdet. Mr. Crawett har tillsammans med flera andra trollkarlar med entreprenörsanda planerat bygget i flera år. Att få komma ut till naturen och uppleva lite av livet på landet är deras slående affärsidé, och de pratar redan nu om att utöka deras verksamhet och skaffa en konferensanläggning till deras nyskapande Lana’s Village. Men kommer affärerna verkligen blomstra? När vi frågade John Crawett om den gamla legenden om Lana kunde förstöra deras planer, svarade han självsäkert att ’Legenden om Lana är just en legend, inget mer än det. När våra framtida gäster ser hur bra det är här ute kommer de inse att den gamla legenden, hur skräckingivande den nu är, inte betyder någonting jämfört med den fantastiska semester man kan uppleva här’.”

Där avbröt jag min läsning, då det var hela stycket som var inringat och då min nyfikenhet tog över.
”Har ni hört talas om legenden om Lana?” frågade jag Violetta och Kate nyfiket.
”Nej, vad är det för något?” frågade Violetta.
”Det är det jag försöker lista ut” svarade jag henne. Kate stack fram sitt ansikte framför Violetta.
”Jag tror jag har hört talas om det förut, på en lektion med mugglarstudier”, sa Kate och drog nervöst i en hårslinga innan hon fortsatte, ”En känd poet bland mugglarna som hette Shakespear ska ha skrivit ett av sina mästerverk, Romeo och Julia, baserat på en kärleksrelation mellan en häxa som hette Lana och en trollkarl som hette James. I mugglarversionen tar båda livet av sig då de älskar varandra men inte kan vara med varandra, men i vår historia ska Lanas familj ha förhäxat henne och James så att de aldrig kunde vara med varandra. Det är där ’Legenden om Lana’ kommer ifrån” avslutade Kate.
”Men vad handlar själva legenden om? Det där var ju bara en historia” frågade jag henne.
”Åh, jag vet inte. Jag är inte så duktig i det ämnet” svarade Kate tyst och såg ner på sina händer. Fundersamt fortsatte jag att äta min frukost, och skulle precis till att öppna brevet som James skickat med paketet, då någon knackade på min axel. Förvånat vände jag mig om och såg att det var Leona som stod där.
”Skulle jag kunna få låna dig i några minuter?” frågade hon mig, och jag reste mig förvånat upp. Vad ville hon med mig, nu?

När vi kommit en bit utanför stugan stannade Leona och såg på mig med en uppgiven blick.
”Lily, vad ska vi ta och göra med dig?” frågade hon mig och jag kände rädslan komma krypandes när hon fortsatte, ”Vi vet att du och Scorpius inte drar jämt med varandra, men det ger inte dig rätten att tända eld på hans mantel. Det är farligt Lily, och framförallt så är det förbjudet att orsaka något som kan ge stor skada medvetet. Sen att Scorpius berättar för oss när du fuskar är väl självklart, men vad vi inte förstår är varför du har betett dig så som du gjort. Det verkar som om du inte vill vara här över huvud taget” sa Leona och jag kände hur mitt bröst tyngdes ner.
”Men jag vill visst vara här!” utbrast jag, utan att kunna hejda mig. Leona såg medlidande på mig.
”Då lär du se till att visa det, genom att sköta dig. Annars måste vi tyvärr be dig att åka härifrån, är det förstått?” frågade hon mig och lade vänligt sin hand på min arm.
”Det är förstått” svarade jag henne långsamt, medan mitt hjärta började slå fortare.
”Bra. Då kan vi gå tillbaka igen” sa hon och vi båda vände oss om för att gå tillbaka till matsalen. Jag ville inte åka härifrån och jag tänkte inte låta någon så värdelös sak som Scorpius Malfoy få mig utskickad härifrån. Från och med nu skulle jag ignorera honom och fokusera på att lista ut mysteriet med kvinnan som så desperat behöver hjälp, så att jag kan lägga all min fokus på quidditch och mina vänner igen.

OMFG JUST PERF

Superbra!

Fruktansvärt bra! Älskar allting!! Bevakar stenhårt

Älska!

Tack så mycket för era kommentarer! Här kommer nästa del, som är lite längre än de tidigare, men förhoppningsvis är det inget negativt

11. Legenden om Lana

”Lily, vänta!” ropade en mörk röst bakom mig när jag var på väg till stugan med Violetta efter en quidditch träning. Snabbt vände jag mig om och såg att det var Austin som ropat på mig, den enda som spelar sökare här på lägret förutom jag.
”Gå du, så kommer jag sen” sa jag till Violetta, som efter en blick på Austin blinkade med ena ögat och log menande åt mig innan hon gick därifrån. Generad över Violettas hint drog jag mitt röda hår bakom öronen innan jag vågade möta Austins brunfärgade ögon.
”Jo Lily, jag hörde om vad Leona sagt till dig. Det där med att du kanske måste åka härifrån, och jag vill bara säga att jag inte tycker det är rättvist, så som Mr Malfoy särbehandlar dig” sa Austin och drog med ena handen genom sitt hasselnöts bruna hår. Jag log varmt mot honom.
”Tack, Austin” svarade jag honom.
”Jo, och så var det en till sak. Jag, ähm…” började Austin säga, men kom av sig i meningen då Kate plötsligt dök upp bredvid oss.
”Åh, vad bra att du är här Lily. Jag behöver prata om en sak med dig” sa hon snabbt och harklade sig. Jag nickade mot Kate som såg besvärat på Austin, som om hon precis upptäckt honom bredvid mig. Besvärat skruvade Kate på sig.
”Åh, vill du att vi ska gå iväg och prata?” frågade jag henne, och syftade på att lämna Austin ensam kvar, trots att jag var en aning nyfiken på vad det var han ville berätta innan Kate dök upp.
”Nej, det går bra” sa Kate och drog nervöst med händerna över sina armar innan hon fortsatte, ”Jo, jag tänkte på Violetta. Hon fyller ju år om några dagar, så jag tänkte att vi kanske… Du vet, kunde ordna en födelsedagsfest åt henne?” föreslog hon en aning osäkert, och jag hakade genast på idén.
”Det låter toppen, Kate!” utbrast jag och log stort mot henne. Kate log ett kort leende tillbaka.
”Bra. Då kan vi kanske prata mer om det ikväll, efter brasan?” frågade hon och jag nickade glatt, varefter Kate gick iväg mot stugan även hon. En aning nervös vände jag mig om mot Austin igen.
”Vad var det du ville säga?” frågade jag honom.
”Jo, jag tänkte att eftersom du omöjligt kan ha hunnit skaffat en dejt till Violettas födelsedagsfest, kanske du vill gå dit med mig?” frågade han fräckt och jag skrattade förvånat till.
”Så det var det du tänkte fråga för en minut sedan, om jag ville gå på en fest med dig som du fick reda på för trettio sekunder sedan?” frågade jag honom retsamt, då jag blivit så överväldigad av hans fråga att jag inte visste vad jag skulle svara.
”Nja, då tänkte jag egentligen fråga om du ville gå med mig till brasan ikväll” sa Austin och log osäkert mot mig samtidigt som han drog handen genom sitt hår, ännu en gång. På något sätt fann jag hans osäkerhet charmig.
”Okej” sa jag och drog ut på ordet, innan jag fortsatte ”Jag går gärna till brasan med dig ikväll, Austin, så får vi se hur det blir med festen sedan” svarade jag honom och log. Austin log stort mot mig.
”Bra, då har vi en dejt” sa han och vände sig om och gick därifrån med ett leende på läpparna.

När klockan slagit åtta på kvällen knackade det på dörren till vår stuga.
”Jag tror drömprinsen kommer för att föra dig till balen nu, Liljan” sa Violetta retsamt till mig medan hon flätade Kates långa, svarta hår.
”Åh, ja! Det kommer bli alldeles, alldeles underbart!” utbrast jag skämtsamt till svar genom att härma min favorit mugglar-prinsessa, askungen. Violetta och Kate skrattade och jag gick, en aning nervöst, för att öppna dörren där Austin mycket riktigt stod. Generat slätade jag till min midjehöga, militärgröna kjol, då jag kom på att Austin kunde ha hört oss där inne.
”Ska vi gå då?” frågade han med ett leende, och sträckte mig sin hand.
”Visst” svarade jag, då jag log tillbaka mot honom och tog hans hand. Han hade nog inte hört oss inne i stugan ändå, tänkte jag då vi började gå.
”Vad har du gjort på handen?” frågade Austin mig sedan när vi kommit ut från stugan, utan att släppa min hand. Han syftade på det stora vita plåstret jag satt på min hand för att dölja de två orden som var som inristade där, och som gav mig rysningar varje gång jag påmindes om dem.
”Åh, jaså det? Nej, jag råkade skära mig på en trädgren när jag var ute och promenerade i skogen, klumpigt nog” svarade jag honom och skrattade ett kort, nervöst skratt. Min mening fick Austin att stanna och lyfta upp min hand till hans ansikte. Försiktigt nuddade hans läppar mitt stora, vita plåster, innan han lätt blåste på min hand.
”Bättre?” frågade han med ett stort leende, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka då jag nickade mot honom som svar. Austin log ännu större, och så fortsatte vi att gå. Kvällen var ljummen då vi gick och solen lös fortfarande upp Lana’s Village med sina sista strålar, medan vi promenerade längst skogsbrynet. Vi pratade om lite allt möjligt och jag märkte att Austin hade väldigt lätt till skratt, och att han tyckte om att ta i saker när han pratade, så som sitt hår och trädgrenar längst vägen. Efter en halvtimme begav vi oss till grillplatsen, hand i hand, och satte oss ner på en utav bänkarna som var lediga. Violetta och Kate som redan var där, satt tillsammans med Trevor Lovrell och några andra elever från Hogwarts. Med ett lätt pirr i magen lutade jag mitt huvud mot Austins axel och såg in i den vita elden som brann i utomhuseldstaden.

”Ursäkta mig”, sa Lion Smith över elden och avbröt småpratet runt om, ”Miss Kate Green har bett mig att berättat lite om en gammal saga, eller legend rättare sagt. Den kallas för ’legenden om Lana’, och har en koppling till just Lana’s Village. Utifall ni är intresserade av att höra den, så berättar jag den gärna nu” avslutade han, och jag rätade genast på mig.
”Ja, berätta!” utbrast jag över elden tillsammans med flera andra som samtyckte.
”Som ni vill” sa Lion, innan han långsamt och lågt började sin historia. ”För några hundra år sedan fanns det två högt uppsatta trollkarlsfamiljer, som avskydde varandra lika mycket som pesten. Den ena familjen hade en dotter som hette Lana, medan den andra familjen hade en son som hette James. De båda barnen växte upp med de hårda orden om hur hemsk den andra familjen var, och när de sedan träffade varandra tyckte de båda att den andre var precis lika hemsk som deras familj berättat för dem. Men det var där något magiskt hände, för bakom skenet av deras uppenbara hat, växte en attraktion fram mellan Lana och James. En attraktion, som senare utvecklades till kärlek. Det unga paret höll sitt förhållande hemligt i flera år, då deras familjer fortsatte att hata varandra och de inte ville äventyra sin lycka. Efter något år fick dock Lanas familj reda på skandalen och blev rasande. I sin ilska förhäxade Lanas föräldrar henne och James så att de aldrig skulle kunna röra vid varandra, utan att deras hud skulle förvandlas till eld. James trotsade deras förhäxning och rörde vid Lana, vilket gjorde att handen som han vidrört henne med brann upp och ramlade av som en kolbit. Efter den dramatiska händelsen hämnades James föräldrar med att förhäxa Lana till att brinna upp varje kväll för att sedan födas ur askan nästa morgon, som en fågel fenix, tills hon givit tillbaka James sin hand. Förhäxningen på Lana slog dock snett, då hon återföddes varje dag precis lika gammal som dagen hon blev förhäxad på, och på precis samma punkt ute i en skog som var stor nog att gömma hundra drakar. Efter några år då James avlidit av sjukdom, fortsatte Lana att leva med en stor sorg och ett stort hat. I hennes vrede brände hon ner skogen hon varje dag återföddes ur, och tog död på varje levande ting hon mötte. Det sägs, att hon ska ha manipulerat unga trollkarlar och häxor till att drömma mardrömmar om henne, för att lura ut dem till henne och be dem om hjälp att hitta James hand och återuppliva honom. När de sedan misslyckades avrättade hon dem kallblodigt som bestraffning, och som hämnd till vad hon blivit utsatt för” berättade Lion långsamt och dramatisk. Utan att kunna hejda mig vände jag mig om så att jag såg på Scorpius, och fann att hans ljusblå ögon redan var riktade mot mig. Snabbt vände jag bort min blick och blickade ut mot skogen istället, med en obehaglig känsla i magen som fick mitt hår att resa sig över hela min kropp då jag ryste till.
”Den skogen som de talar om i berättelsen, är skogen bakom oss här” lade Lion till efter sin effektfulla paus, ”Legenden om Lana är anledningen till att Lana’s Village heter så som den heter idag, men som ni kan se så är skogen bakom oss levande och i full blom, inte nedbränd som legenden säger. Därför förstår ni nog, att legenden om Lana är ingenting annat än en legend” avslutade Lion långsamt sitt dramatiska berättande. Lätta skratt hördes kring elden och snabbt höjdes ljudnivån då alla började prata med varandra igen, men jag själv kunde inte skaka av mig den hemska känslan jag fått utav Lions berättelse. Var Lana i legenden samma kvinna som kom till mig i mina drömmar, och som så desperat behövde hjälp? Och om det var hon, ville hon då ha hjälp med det omöjliga som legenden säger?

☺mg vad spännande!