Jag är den som ingen får vara

.
Tack finis!
(Sorry att jag råkade citera fyra gånger )

Jättebra, *bevakar*

*Bevakar* Jättebra!

Jättebraaa ♥

My Moon supeeeer!!!! *bevakar*

Ny läsare och jag tycker om hur du lagt ut historien med olika relationer mellan Tina och alla runt om henne. Däremot känns det ibland som om innehållet inte är trovärdigt? Som om du inte vet vad du skriver om eller har tillräckligt med insyn på det. Förlåt om det där lät elakt! Ville bara ge lite kritik för det är alltid bra att ha.
Lite stavfel här och där men inte så mycket.
Jättebra skrivet, det flyter lätt på och orden går lätt in i varandra!
Jättebra x) Bevakar!!

Ny käsare! Superbra! *bevakar*

Kommer skriva, men det blir nog inte så långt.....

Kapitel 5

På lektionen tänker jag mycket på Almas blick. Jag vet inte varför jag känner igen mig i den. Eller varför jag tror att jag kan förstå vad hon känner. Jag vill inte känna igen mig i den. Det är faktiskt riktigt läskigt.
Plötslig hör jag att alla börjar skratta. Jag vänder mig om för att se. Där står Jonte och gör sig rolig, medans Hanna skriver på tavlan. Han dansar och låtsas vara en fjortis, spelar död och säger en massa fula ord. Det är väldigt fjantigt men det ser faktiskt lite roligt ut också
"Jonte skärp dig nu. Du går inte på dagis!" Hanna går fram och tar ett stadigt tag i Jontes arm.
Vad som händer sen bryr jag mig inte om, mina tankar är fast hos dagis. Jag tänker på när jag var liten. Då fanns det inte riktigt status, men de stora barnen hade ju liksom hög status av sig själva. När jag var riktigt liten kände jag mig inte bra på dagis. Jag var liksom bara med min bästa vän. Det kunde hända att jag blev riktigt less på de stora barnen och då sa alltid dagisfröknarna: "Men oj Tina nu ser du ju riktigt arg ut"
Men jag var inte arg, jag kunde bara inte förstå hur de stora kunde vara så mycket bättre än mig. Jag hade fått för mig det, p g a att de stora ibland kunde glömma att man fanns eller kunde säga något som var ganska dumt.
När jag tittar på Alma ser jag samma sak, fast frågan är inte 'varför är hon så mycket bättre' utan 'varför tror hon att hon är så mycket bättre' eller något i den stilen. Jag är inte säker, man är ju ingen tankeläsare.
Fast Alma har fel! Jag tror inte att jag är bättre. Jag tror bara att jag är cool. Plötsligt poppar det upp en tanke i mitt huvud som säger emot:
"Men det är ju samma sak!"
"Det är inte mitt fel att jag har hög status" tänker jag.
" Du kan ändra på det. Du kan ändra på det. Hur tror du att Alma känner? Hur tror du att alla de andra känner? "
Det blir för mycket.
"Inte fan vet jag" skriker jag.
Alla kollar på mig.
"Tina skrik inte. Jag fråga de inte ens dig, jag frågade Annika" säger Hanna. Hon ger mig en blick i stil med kom-ihåg-vårdat-språk också.


Rösten i mitt huvud var nog det värsta. Varför säger jag emot mig själv? Jag börjar väl inte tvivla på mig själv?
___________________________________

Vad tycks?

Ps. Om ni tycker att jag har fel om dagis (att de stora har hög staus) så är det inte konstigt. Alla dagis är olika, jag skrev bara om mitt dagis när jag var liten.

Åhh jättebra! Mer! ♥

Supah!