I ett land bortom horisonten - Privat Rollspel

Vergo, vill du börja?

Kan jag göra.

Inkvisitionen från det stora kungadömet hade nått den lilla byn denna morgon och denna grupp skulle se till att alla i byn skötte sig. Att sköta sig betydde att alla i byn skulle betala en abnorm summa i skatt, Drakes familj hade med nöd och näppe klarat sig även denna gången. Han hatade inkvisitionen vilket straffade sig då de även hade hört om en "rebellisk man" i denna byn. Då byn inte ville hamna i trubbel hade familjerna, förutom hans egen, angivit honom och det tog inte lång tid innan han fick veta att han levde. Nu, några timmar efter incidenten, stapplade han igenom en liten skog för att ta sig hem igen. Ögonen var delvis igenmurade och han hade fått en lättare frossa från alla sår men han var tvungen att ta sig hem. Under den tid han hade stapplat runt i skogen hade även ett lätt duggregn börjat, inte för att han kunde se det i mörkret men han hörde hur det landade på blad och hur han själv sakta men säkert blev allt blötare. Efter en liten stunds letande efter hans familjs ägor så såg han ett mörkblått ljus längre fram i skogen, ljuset fanns i en liten glänta och trots att han visste bättre än att närma sig konstiga saker så var det här den enda riktlinjen hans igenmurade ögon faktiskt hade kunnat snappa upp. Drak gick biten som var kvar och när han kom fram föll han nästan ihop. På darrande ben tittade han ned på det som lös så otroligt starkt i mörkblått, det var en sten eller det var i alla fall vad man skulle kunna tro men Drakes nyfikenhet gjorde att han tog tag i den mörkblå stenen och i samma stund han gjorde det kände han hur en värme spreds från fingrarna ut i armarna på honom. Det kändes nästan som att han torkade.
"Hej, Drake. Vi ska nog komma bra överens, du och jag." Sade en röst inuti hans huvud men han visste att rösten kom från ägget och att han inte höll på att bli galen.

Alexander rör sig längst utkanten av byn. Han är lite som en skugga, dessutom skulle ingen bry sig om honom även om han plötsligt skulle börja gå ut på gatorna och vara gamla, vanliga, snälla Alexander Crest. När Alexander når en viss punkt i byn svänger han av till höger. Det är den lite mer klippiga delen som finns här borta och om man vill hitta honom - den som nu vill hitta honom - ska man alltid leta här först eftersom det är här han spenderar sin fritid, med både att träna och att bara leka. Det är något som hängt kvar sedan han var liten. Han älskar att klättra och leka. Även fast Alexander gottgör sin mindre omognad med att kalla det träning, han tränar så att han blir bättre på att klättra. Idag har han dessutom bestämt sig för att klättra längre ned på berget än han tidigare gjort, han behöver utmaning och stenen därnere är grusig och ett par skred händer lite nu och då. Därför är det en utmärkt plats att träna reaktion och hur fort han klarar av att ta sig undan när han klättrar. Även om det kanske inte blir några ras eller skred just för tillfället. Men berget är nog lika förrädiskt som han är. Alexander klättrar säkert nedför den lättare delen av berget och vid första steget ned på delen som kommer att bli något att bita i håller han på att halka ned. Alexander bara ler och fortsätter långsammare än förut ta sig ned. När han kommit cirka två meter ned och undvikit ett par stenar som fallit ned över honom ser han en öppning och från den kommer ett konstigt sken. Han fortsätter nedåt, lite för ivrigt efter han plötsligt tappar greppet med både händer och fötter och faller ned från bergsidan. Alexander blundar hårt och väntar på smällen, men istället får han tag i en kant och häver sig upp. Han lägger sig ned för att fördela tyngden innan han märker att grottan är precis här. Han reser sig otroligt sakta och tar försiktiga steg mot den innan han ökar på eftersom han inte tror att allt kommer rasa. Han kommer in och ser hur det blåsvarta skenet kommer från något som är väldigt udda format, utan att reflektera tar han upp föremålet.
"Välkommen till min boning, Alexander Crest." Säger en väsande röst i hans huvud, men istället för att bli rätt innebär det bara en trygghet och en självsäkerhet.
"Tack så mycket." Svarar han road.

Léa tog en sista titt på fällan innan hon började gå upp mot de mossiga bergen. Snarorna vid bäcken skulle säkert lura in någon stackars hare, som var målet idag. Vanligtvis brukade Léa satsa på större djur, som rådjur och rävar, men idag var det så pass grått, och kallt att ingen räv skulle göra mer en att finputsa idet. För nu skulle vintern överraska dem när som helst, det var både Léa och rävarna säkra på. Hon hörde svanarna högt uppe på himlen, och önskade att hon kunde flyga sin väg, lika fritt som fågeln i skyn.
Hon kom att tänka på sin mor, hon hade aldrig besökt platsen där hon dog, och där hon kanske fortfarande låg?
Hon spärrade ivrigt upp ögonen och ändrade riktning. Hon rörde sig snabbare nu, mer målmedvetet, kanske låg hennes mor fortfarande där?! Levande? Hon darrade av spänning i hela kroppen då hon började närma sig gläntan, hon visste vägen. För hon hade ofta tagit omvägar runt den.
Hon slog bort några grenar och såg sig omkring. Ingenting. Solen lyste i gläntan, någonting träffades av solens kalla strålar, och reflekterade ljuset. Hon gick närmare.
Den smaragdgröna stenen var oval formade, och hade ett vackert trådigt mönster. Det påminde henne lite om spindelväv, men var inte helt säker. Hon tog upp stenen, den var varm, och vibrerade lågt.
En röst som inte fler en hon hörde, en röst som var len som sammet, och endå kraftfull som stormarna i väst nådde hennes inre. Men hon blev inte rädd, trotts att orden borde ha gjort henne förvirrad, eller i alla fall misstänksam. Kände hon bara en bekväm känsla.
Är du min sanna ägare? Är du Léa Osh?

Asuka blundade och väntade in dom 2 sista slagen.
Hennes far slog henne hårt på kinden och sedan i magen.
Hon kippade efter luft. Hon öppnade ögonen när fadern gått in på sitt rum. Asuka reste sig upp och smög ned till hallen.
Hon satte på sig sin svarta luva som döljde hennes
förstörda ansikte. Hon hittade
dörrhandtaget och hon öppnade dörren.
Det sved till i Asukas sår när hon kom ut. Barfota så tassade hon ned till sjön. När hon kommit fram så sköljde hon sitt ansikte, hon rörde inte en min när såret sved som mest.
Ett sken fångade hennes uppmärksamhet. Hon klättrade upp för en klippa. I en
liten grop i klippan så fann hon något som sken i regnbågensfärger. Hon tog tag i det. Den var inte så tung. En svag okänd röst i huvudet sa:
Du är inte ensam längre...

I utkanten av byn bodde en fattig familj som dog av brist på mat och värme förra året. Det kan verka ganska själlöst av Natalie att bryta sig in i deras hus. Men ingen har rört det på länge och hon behöver någonstans att övernatta. Vad skulle hon annars ha använt? Sina föräldrars gamla hus? Skulle inte tro det.
Natalie sveper på sig den svarta kappan och drar upp luvan, så att hennes ansikte är dolt. Hon tar med sig sakerna och när hon lämmnar stugan syns det inte att någon någonsin varit där. Eller ja, förutom att dörren är en aningen trasig...
Hon måste ha mat och jaktlyckan har inte varit så stor på den senaste tiden. Och hon kan inte gå in i byn och köpa nåt, för hon har inga pengar. Hon kan desutom inte stjäla nåt. Senaste gången vart hon nästan upptäckt när hon smög in hos frukthandlaren på natten. Den griniga gubben kom ut med yxan och hon hann precis klättra upp på taket. Hon hade snubblat på en pumpa och lyckats välta ner en korg med äpplen på kuppen. Nog det klantigaste hon gjort, om hon får säga det själv.
Natalie går på hennes vanliga, osynliga, stigar och som vanligt de senaste veckorna är hennes fällor tomma. Hon river ner en i ren frustration. Men slutar upp när hon kommer på sig själv att visa känslor. Hon fortsätter mot stupet där hon brukar kunna hitta en och annan fågel att skjuta.
Plötsligt när hon sätter ner foten, precis när träden har börjat öppna sig och stupet syns, känns det konstigt. Både där hon har foten och i luften. Hon står stilla på helspänn ett tag innan det hörs ett ljudligt brak underifrån och i nästa sekund ligger hon på ett hårt jordigt och skrovligt stengolv. Hon hostar och gnider sig om bakhuvudet.
"Vad fan..." mumlar hon för sig själv när dammet lagt sig.
Längre fram är det något som lyser i ett ljusblått sken. Hon kryper fram mot det och ser att det är något liknande ett stort vitt lysande ägg. Med blå strimor som tycks röra sig i en lugnande takt. Hon sträcker fram sina smutsiga händer och tar tag i det. En röst i hennes huvud, som är väsande men inte hotfull på något sätt utan snarare lite lekfull och lugnande, säger;
"Hej Natalie. Jag hoppas att du inte gjorde dig alltför illa när du trillade in hos mig"

// Okej, Hanna02 har inte var inne på 2 dagar! :O Och jag vill inte att den här tråden ska börja ruttna, så vi fortsätter ^^))

Hon flackade med blicken mellan stenen, och marken där den legat. Marken runt platsen var av jord, och stenar låg löst i den, till skillnad från resten av gläntan, där marken pryddes av daggit gräs.
Ja.. Tänkte hon och ryste plötsligt till. Hon lade försiktigt ner den vackra stenen i gräset, för att undersöka platsen. Gropen där stenen legat gav en effekt av att stenen slagit ned, men otroliga krafter.
Jorden var lös, och det hade varken växt mossa, eller gräs över platsen runt om. Det fick henne att tro, att stenen hade slagit ned nyligen, eller att stenen på något sätt hållit borta växter, kanske med en okänd kraft?
Hon stirrade förskräckt på stenen. Hade inte stenen talat till henne? Hon strök handen över den nätiga ytan, och kände den livfulla värmen som strålad ut från den.
Buh! hördes den mjuka rösten i Léas sinnet.
Léa ryckte ofrivilligt till, och tog sig för hjärtat.
Skräm mig inte! tänkte hon och någonting rörde sig i tankarna.
Förlåt, ville se hur du skulle reagera. sa den en smula skamfullt, men fortfarande låg en iron i underton.
Léa log lite. Hur kan du förstå mig? Vad är du för något?

Drake lyfte upp ägget i luften, värmen från ägget fortsatte att spridas och det kändes som att han höll i ett hjärta. Ett mystiskt dunkande kom inifrån ägget, det nästan pulserade och när han tittade ned på marken där ägget legat hade gräset dött. Gräset var dött upp till en meter i diameter runt ägget och det oroade honom. Helt utan förvarning mullrade det i huvudet på honom och det kändes som om en övermäktig vilja bröt sig in i hans huvud.
"Drake, jag är en demon och om du tar hand om mig kommer dina vildaste önskningar att uppfyllas. Befria mig och vi skapar revolution!
Trots att varelsen i ägget utgav sig för en demon så var erbjudandet allt för frestande och att varelsen hade läst hans tankar var något som skrämde honom djupt. Men utan att tveka en sekund började han att tänka ihop ett svar då han antog att det var så deras kommunikation skulle ske.
"Okej, det är ett frestande erbjudande och ett sådant partnerskap tackar jag inte nej till." Tänkte Drake i hopp om att varelsen skulle kunna höra orden lika tydligt som han hörde varelsen.
"Det var mycket givande. Du är en modig man, Drake och det gillar jag starkt. Hörde han varelsen säga och den kraftiga stämman fick honom nästan att vackla till. Drake lade över ägget i ena handen och stoppade in det innanför rocken, väl där klämde han det mellan armen och sidan för att hålla fast det. Ingen fick se det här ägget, ingen! Värmen som spred sig från ägget var behaglig och känslan av att springa runt med ett värmekrus under rocken var på något sätt mysig. Mysig?! När hade han blivit så känslosam av sig? Vad var det här för känslor? Känslan av att bry sig var högst ovan för honom och kunde verkligen detta ägg göra att han kände såhär? Mystiskt.

"Får man be om eder identitet, mystiska ägg?" Frågar han ägget simpelt, han väntar sig inte ett svar men visar inga spår av känslor när ägget svarar honom med en hånfullhet som Alexander själv brukar använda gentemot folk han fullkomligt skyr som pesten.
"Jag är demonen av illusion, en mycket präktigare varelse än du någonsin kommer att bli under hela din livstid." Demonen av illusion? Det var något nytt.
"Gulligt, men vad har får jag ut av att du är en demon?" Står han verkligen och samtalar med ett ägg som pratar med honom tillbaka?
"Du är väldigt kaxig av dig, ellerhur? Det var ovanligt glädjande." Svarar ägget hånande. "Ett partnerskap med mig skulle innebära makt, lojalitet och vad du längtar efter mest: Hämnd."
"Då antar jag det är ordnat då, om du inte går tillbaka på ditt ord." Svarar en plötsligt skadeglad Alexander. Och svaret som innebär att draken aldrig ljuger om sina löften får honom att lägga in draken under jackan och sätta fast den hårt.

Det kan man ha delade åsikter om.. Men, en drake då, en vän som aldrig sviker dig, om du så vill. svarade ägget en smula hånfullt.
Har ingen aning, tror det beror på att våra sinnen möts, nu när vi har en speciell kontakt. och därför kan dela valda tankar.. tänkte ägget fundersamt.
Léa följde det vackra spindellika mönstret över ägget, en drake..
Sådana fanns väl inte längre?
Ägget började vibrera kraftigt, händerna skakade och ägget blev varmare.
Hon vände och vred på ägget och lade det i en lite säck som satt fast i bältet.
Léa började gå mot stugan. En liten byggnad visade sig, hon drog undan några grenar, och såg byn torna upp sig framför henne.
Sluta! Du märks om du rör på dig! fräste hon till ägget.
Den övergick till den vanliga, diskreta skakande.