Gale Hawthorne - A piece in their game [SV]

AWESOMEEEEEEEEEEEEEEE!!!!!!!!!!!! ASBRA! SKRIV MER!!!!!

Ni ska veta att jag blir så glad av era kommentarer att min familj tycker jag är knäpp xD (Jag går runt och trallar glatt btw )

Här får ni ett kapitel ni förtjänat fyra gånger om
---------

Peeta Mellark. Det var den andre som inte hade oddsen på sin sida. Gale kände till pojken, det var en utav bagarens tre söner. Redan tidigt den här morgonen hade Gale varit på bageriet och bytt till sig en fin brödlimpa mot bara en ekorre. Det kändes som en evighet sen Katta och han festat på brödet brett med Prims ljuvliga getost. Nu var allt annorlunda. Han skulle tvingas lämna allt bakom sig och resa till huvudstaden - Panems hjärta. Bara för Kattas skull. Men det kändes inte så hemskt som det lät, Katta skulle vara i trygghet. Var inte det viktigt?
Gale rycktes ut ur sina tankar och in i verkligheten. Framför honom stod hans partner. Peeta var en bit kortare än Gale, hade askblont hår som låg över hans panna och var ganska kraftigt byggd.
Borgmästaren - som varit till stor hjälp uppe på scenen - avslutade den händelserika slåttern och tecknade sedan åt de första manliga spelarna någonsin att skaka hand.
Gale tittade in i hans ögon när de hastigt skakade hand. Ögonen var blåa och utstrålade ren panik, även om han försökte dölja det väl. Först nu gick det upp för Gale vad han gjort. Hade han verkligen trotsat regimens regler? Sanningen stod framför honom. I år var första året där två av samma kön deltog. Gale kunde inte låta bli att le åt händelsen. Om han nu ändå skulle dö, varför inte göra det ordentligt?

Efter att de hälsat på varandra leddes de in i Rättens hus. I var sitt rum. Det var verkligen fint där inne. Mattorna var mjuka och vackra, likaså sofforna. Gale la också märke till ett tyg han aldrig sett tidigare. Det var tunt och riktigt mjukt, men inte samma mjukhet som sofforna och mattorna. Det var i alla fall riktigt vackert, inte bara tyget, utan allt.
Det tog inte långt tid innan de första nära och kära kom in för att ta farväl. Det var hans familj. Gale blev kramad hårt av sina två yngre bröder. Rory och Vick. Medan Posy - hans lillasyster - inte förstod så mycket och bara hängde på när de kramades.
En tår föll från Hazelles kind när småsyskonen äntligen släppte taget. Hon snubblade fram till Gale och omfamnade honom - om det var möjligt - ännu hårdare än vad syskonen gjort.
"Min son", sa hon grötigt och tog tag i hans armar efter kramen. Hon såg honom rakt in i de gråa ögonen. "Du kanske kan vi…"
"Jag lovar dig mamma." Gale koncentrerade sig hårt för att inte bryta ihop. "Jag ska göra allt i min makt för att vinna."
Hazelle nickade sorgset. Hennes blick undvek plötsligt hans.
"Snälla vinn", viskade Vick bakom Hazelle. Hans ansikte var vitt som ett lakan och läpparna darrade av rädsla.
"Jag ska försöka." Gale försökte le övertygande, men inuti kände han bara för att ramla ihop och aldrig mer resa sig upp.
Vick nickade och fäste blicken på skorna, likaså gjorde Rory. Men lilla fyraåriga Posy gick fram till Gale så att han kunde lyfta upp henne.
"Katniss ger er mat", intygade han och strök sin syster över håret. "Ni kan klara det här utan mig. Jag vet att hon kommer hjälpa er så gott det går."
Precis när Hazelle skulle svara slogs dörren upp. Fredsväktare började dra ut familjen ur rummet. Posy skrek när de tog henne ur Gales famn. Skriket var hemskt. Han hade bara lust att slå till inkräktarna, men det var försent. Tystnaden hade lagt sig igen. Dörren var spärrad, och det fanns nästan inte något hopp för att Gale någonsin skulle få se dem igen.

Katta var näst på tur. De hade aldrig kramat varandra, men det gjorde de nu. Det kändes så rätt. Hur hon sprang fram till honom och höll honom hårt intill sig.
"Jag förstår inte. Varför?" Såklart var det hennes första fråga.
"Du skulle gjort det annars. Prim kunde inte åka. Det var fel, Katta."
Hennes ögon blev stora när hon hörde hans svar. "Gjorde du det för mig?"
Gale nickade. Det räckte som svar.
"Men… varför lät du inte mig anmäla mig? Jag fattar inte att du lyckades ens."
"Inte jag heller", sa Gale och bytte samtalsämne. "Lovar du att ta hand om min familj? Jag vet inte om de fixar det utan mig…" Hans röst dog ut.
"Gale. Jag är arg på dig nu. Men jag lovar dig." Hennes fina ögon såg in i hans. "Jag lovar att de inte ska få svälta ihjäl."
Han gav henne en tacksam blick och fick sedan syn på uret på den mörka väggen. Tiden höll på att rinna ut!
Katta hade nog också lagt märke till detta, för hon började prata med snabb röst. "Det måste finnas något när du väl är där. Hitta material för att göra en fälla eller få tag på en båge. Du klarar det. Jag har sett dina fällor, Gale. De är perfekta, ingen kan ta dig. Du är en…"
Dörren slogs upp igen och fredsväktarna tog tag i hennes armar. Katta spottade och fräste, men ljuden dämpades när de åter igen reglade dörren. Gale sparkade hårt mot den stängda dörren och sjönk sedan ner mot det dyra trägolvet. Det var först nu han släppte taget om känslorna.

Supermegafoxyawesomejättebra! (varför låter det så töntigt när jag försöker uttrycka mina känslor?)

Tycker du verkligen har fångat Gales personlighet.

AWESOME!

åh vad bra!! ;D

AWESOME!!!

Hoppas att det kommer ett i morgon också *ger dig onda blicken*
Nej, men suoerbra Awesome alla ord som finns

Nu kommer inga ord fram!
Så j*v*l*a bra!
Jag kommer att dö om det blir bättre!

Neeeej dö inte! D:

Strunta i mig och skriv