Dead Friendship [SV]

oh herre... O.O ♥

Herregud O_______O ♥
Fortsätt, kvinna o.o

Här kommer ett kapitel. Kanske försenat, men jag skyller på att jag snart har prov
------------------------
Kapitel 3


Rebecka förde sakta gaffeln till tallriken och skar i den sega köttbiten. Varendaste drag hon gjorde tycktes vara livsviktigt. Mycket viktigare än samtalet hennes familj hopplöst försökte få igång.
"Hur gick det idag, Becka? Var det kul att träffa klassen igen?" frågade hennes mamma och tog en klunk utav glaset med mineralvatten framför henne. Ingen i familjen visste att Rebecka gick hem tidigare. Hon visste inte om det var bra eller dåligt att de inte visste. Kanske de skulle bli arga?
"Det var okej", svarade Rebecka utan att möta hennes mammas blick. Det kändes som om den skulle sluka henne hel om hon ens försökte.
Rebeckas mamma nickade sakta och blev tyst. Hon förstod att hennes dotter inte hade lust att prata om ämnet, och det beundrade Rebecka hos sin mamma.
"Hur gick det på hockeyn idag Oliver?" frågade deras pappa efter en stund. Rebecka tittade upp på sin lillebror som slevade upp ännu en portion. Hon fattade inte hur han orkade så mycket mat.
"Jag gjorde tre mål. Emanuel stod i mål." Förväntansfullt sökte sig Olivers blick mot sin fars. Han önskade sig en positiv reaktion. Som han alltid gjorde.
"Bra", sa deras pappa stolt och drack upp det sista i vattenglaset. "Var Emanuel vass då? Lätt att ta?"
Rebecka hörde inte sin lillebrors svar. Hon orkade inte bry sig om hans sport. Det var så ointressant och även något mellan far och son. De båda förväntade sig inte ens att hon skulle bry sig. Det var inte hennes sak.
"Jag har läxor", ursäktade sig Rebecka hastigt och reste sig upp. "Och tack för maten." Och med de orden tog hon sin tallrik och försvann ut i köket.

Rebecka satt i sin säng. Hon hade gjort det länge, men egentligen visste hon inte om det gått fyra minuter eller fyra timmar. Det var inte särskilt viktigt.
Plötsligt hördes en dov vibration framför henne. På det mönstrade påslakanet låg hennes mobil. Ett ansikte täckte skärmen. En flicka med blont lockigt hår och typiska svenska blåa ögon. Cecilia.
Rebecka tog ett djupt samlande andetag, slöt ögonen och förde telefonen mot örat. "Hallå?"
"Hej, det är Cecilia." Rösten var hurtig och pigg, vilket fick Rebecka att bli en aning osäker.
"Jaha...", sa Rebecka när hon insåg att Cecilia förväntade sig att hon skulle säga något. "…vad gör du då?" Hon öppnade ögonen igen.
"Jag har precis ätit spaghetti med bacon, och nu så… nu så pratar jag med dig." Rebecka kunde nästan se hur hennes ansikte formades till ett leende när hon sa fortsättningen.
"Okej…" svarade Rebecka trött. Hon ångrade redan att hon svarat överhuvudtaget. Allt skulle vara så mycket enklare om Cecilia inte ens ringt. Hon kom aldrig till saken förens man frågade henne.
"Hur var det i skolan idag tyckte du?" undrade Cecilia. Hennes andetag hördes ljudligt i telefonen.
"Bra."
"Vad bra! Men varför g…"
"Varför jag gick hem?" avbröt Rebecka en aning surt. "Jag gjorde det för att jag hade lust, Cecilia."
"Men…" försökte Cecilia igen. Rebecka menade inte att snäsa eller vara otrevlig. Men Cecilia kunde inte förstå, hon var inte bra på det. I hela sitt liv hade hon fått vara den ambitiösa eleven, perfekta kompisen och den som alltid visste allt. Hon skulle hellre skjuta sig själv än att gå hem med svansen mellan bena från skolan.
Tårarna rann nerför hennes kinder. De gick inte att hejda. Hon tänkte på allt som hänt dem. Varför inte Jamine var med dem längre. Det var ofattbart.
"Rebecka?" viskade Cecilia efter flera tryckande minuter. "Är du kvar?"
"Ja", svarade Rebecka knappt hörbart.
"Jag trodde du lagt på."
"Okej…" mumlade hon dröjande.
"Tänker du komma i morgon? Till skolan?"
"Jag vet inte, kanske", svarade Rebecka osäkert. Irriterat försökte hon torka bort tårarna.
"Om du kommer… är det säkert att du inte vill cykla med oss?" Rebecka noterade att hon använde 'oss' istället för 'mig'. "Det är bara Saga och jag som cyklar nu. Alex ville inte heller. Men ja, det skulle vara kul om du ville hänga på."
"Jag är säker. Jag vill cykla ensam."
"Okej… men bara så du vet och så", förtydligade Cecilia. "Du kan väl säga till mig om du ångrar dig?"
"Visst." Rebecka visste att hon aldrig skulle ångra sig, men hon visste också att Cecilia ville ha det svaret.
"Var det något annat du ville säga?" frågade Rebecka sedan. Hon hade ingen större lust att prata mer. Hon kände bara för att vara ensam.
"Öh…" Cecilia tänkte efter en kort stund. "Vill du gå till Jasmines grav i morgon? Med Saga och mig?"
"Nej." Svaret kom lite väl fort. Men Rebecka visste vad hon ville. Hon behövde inte stå där med dem. Prata om Jasmine och lägga en ros på graven. Det gjorde hon bäst ensam. Inte med någon annan.
"Okej… en annan gång kanske?"
"Vi får se", sa Rebecka tyst till svar. Hon gav uret på skrivbordet en snabb blick. 19.47.
Det enda som hördes i luren var Cecilias djupa och långa andetag. Var hon nervös? Inför att prata med sin äldsta vän? Kanske de inte sågs som vänner längre. Det var en konstig tanke. Cecilia var hennes äldsta vän, men nu visste hon inte längre. Deras vänskap kanske var borta?
"Jag tror jag måste gå…" sa Rebecka.
"Vi ses väl imon då?" Cecilia verkade redan ha glömt bort vad hon sagt tidigare.
"Vi får se."
"Ja…"
"Hejdå." Rebecka la på och slängde tillbaka telefonen där den legat innan Cecilia ringt.
Hon kröp ner under täcket och rättade till kudden. Hon hade inte duschat, bytt om eller borstat tänderna. Men för tillfället brydde sig inte Rebecka. Hon brydde sig knappt om något längre.
Det var långt in på midnatt när Rebecka slutligen kunde släppa funderingarna för ett ögonblick och omfamnas av de oroliga drömmarna.

Jättebra! Stackars Rebecka...

ALLTSÅ SÅ HIMLA BRAAA! ♥♥♥
Stackars Rebecka :'(

AWESOME! Jag tycker jättesynd om Rebecka! ♥

Oj, vad deppad jag blev inget gel med det! Superbra kapitel som alltid gillar Rebecka också att duscha?

Tack allesammans! ♥

Kanske det... :3 Det är ju trots allt jag som är författare xD ♥

Nej!
PotterHunger, jag tror jag ska börja gråta, och jag överdriver inte!

I


L
O
V
E


T
H
I
S
♥

Detta äger så himla mycket så det finns inte ord♥
Du fick verkligen till det ansträngda samtalet!