13 och såld

Hade varit lättare om man fick läsa den kanske ??

Förslaget var ganska bra!
Jag vet inte, eftersom det är tävling och några har ju ett medlemskap på Julia här. Men jag ska fråga typ "domarna" om det är okej ändå ^^ Tror inte det kommer vara några problem.

Eftersom ni nu svarade kommer ni få ett nytt kapitel!

Kapitel 8

Nästa dag var inte bättre. Jag fick inte lämna rummet. Inte för att jag ville det heller. Men att vara inlåst och vaktad som en liten mus fick mig att må dåligt. De låste dörren i början, och min panik blev värre. Jag började flämta och hallucinera att Abel och far stod framför mig. En av vakterna hittade mig några sekunder senare avsvimmad. Den här gången kontaktade de varken Richard eller någon annan. De väckte mig på ett grymt sätt som fick mig att skrika till. De puttade på mig med foten.
Sen dess låste de inte dörren. Jag mådde inte bättre, men jag hyperventilerade inte lika mycket. Men jag förmådde mig inte att äta. Min fobi var en bra orsak till att inte äta. Men i själva verket ville jag bara dö. Jag ville inte bli mätt, jag ville dö en långsam död. Vad som helst var bättre än att leva med min "nya far". Det enda jag gjorde var att sitta på sittplatsen i fönstret och titta ut.
En tjänsteflicka var några år äldre än jag. Hon var den enda som brydde sig. De andra lämnade maten och hämtade maten som låg orörd. Hon pratade med mig, men jag svarade inte.
"Ska du inte äta lite i alla fall?" frågade hon mjukt. Jag flyttade inte ens min blick. Hon suckade. "Du vet att jag tycker synd om dig, och jag förstår hur det känns."
Det var min första reaktion till någon av tjänstefolket. Jag vände min blick mot henne. Hon log mot mig. Jag gjorde plats åt henne bredvid mig så hon satte sig efter lite tvekan. Jag kunde inte klandra henne. Hon visste ju inte om jag var minst lika hemsk som Richard den Mörke.
Men hon satte sig och började berätta.
"Jag var också tretton, som du", började hon. Så alla visste hur gammal jag var. "Min familj dog när vår gård brändes ner. Vi hade inte gjort något, vi hade betalat som vi skulle. Men ändå kom soldaterna och brände ner allt. De få överlevande tog de till slottet. Bland annat mig. Jag fick jobba här på slottet. Jag såg det som ett fängelse. Det gör jag nu också, men det får du inte berätta. Då dödar de mig, eller så torterar de mig. I vilket fall som helst så har jag stått ut, med problem förstås. Jag försökte svälta mig själv, men på något sätt gick det inte. Jag kom på att jag har något att leva för. Jag vet att en pojke kom undan, en pojke som var lite mer än en vän. Han är någonstans där ute. Jag vet att din familj inte är död, så du har ingen anledning att dö. Vill du verkligen förstöra deras liv genom att ta ditt eget?"
Jag grät vid det laget, och flyttade min hand till hennes. Jag kramade den hårt.
"Tack", sa jag tacksamt. "Vad heter du?"
"Stephanie", svarade hon med ett leende. "Ska jag hjälpa dig med något?"
"Nej, det tror jag inte. Men tack ändå, Stephanie", sa jag.
Stephanie log och började gå mot dörren. Det skule kännas tomt utan henne, trots att vi just hade träffats. Hon förstod mig just nu, när ingen annan gjorde det. Det var en sådan person jag behövde just nu. Om Richard gjorde något mot henne, då vet jag inte hur jag skulle överleva.
"Lovar du att äta?" frågade hon innan hon gick.
"Jadå, men jag kan inte lova att vara närvarande när det är någon annan än du här."
Stephanie log, och gick sedan ut.
Jag återgick in i min dvala. Det var faktiskt som att jag slutade simma och sjönk ner i djupet bland tankarna igen. Men nu kunde jag bestämma när jag ville ha krafter till att kämpa mig upp igen. Jag var på ett sätt medveten om vad som hände där ute. Men jag försökte inte minnas något.
Dörren öppnades och stängdes. Jag kollade inte vem det var. Troligen var det någon av tjänstefolket som kom.
"Titta på mig", hörde jag en hotfull och sträng röst. Richard.
Jag mötte inte hans blick.
"Titta på mig!" skrek han. Jag simmade till ytan och vände motvilligt huvudet. Hans ögon var ilskna. Detta skulle inte bli kul. "Jag har hört att du slutat äta. Tror du inte jag fattar vad du försöker göra? Tror du verkligen att något sådant skulle undgå mig?" han skrek inte, men han skrämde mig nästan mer nu. "Jag vet allt, Alice. Du och flickan hade visst ett samtal."
Han log hotfullt. Jag spärrade upp ögonen.
"Vadå?" frågade jag med darrande röst.
"Vad pratade ni om, Alice? Berätta för mig, så glömmer vi det här. Du, min dotter, ska inte umgås med personer med så lågt värde. Så berätta nu, vad pratade ni om?" sade han och tog tag i mitt ansikte med båda händerna. "Vad sa ni?"
"Jag berättar, om du berättar vart hon är", svarade jag. "En enkel kompromiss."
Richard skrattade ett obehagligt skratt. "Jaså, på det viset", han knäppte med fingrarna.
In kom Stephanie med en vakt på vardera sida om henne. De höll i henne hårt. Tårar rann ner för Stephanies kinder. Hon var rödflammig, vilket visade vart de hade slagit henne.
Jag flämtade till. "Stephanie", viskade jag knappt hörbart.
"Vad sa du?", frågade Richard med ett leende. Han njöt verkligen."Visst är det vackert? Hon offrade sig för att inte berätta vad ni sa."
Han gick fram till Stephanie och slog henne rakt i ansiktet och sedan i magen. Hon föll på knä, samtidigt som hon tappade andan av slaget.
"Sluta!" ropade jag. "Du dödar ju henne!"
Jag kunde inte behärska mig själv, så jag lät mina tårar falla.
Richard vände sig mot mig.
"Du ska veta att jag har din svaga punkt. Jag kan utnyttja dig med hjälp av lilla Stephanie här. Om du inte gör som jag säger får hon lida", sade han med ett leende på läpparna."Vad tycker du? Ta henne till fängelsehålorna."
Soldaterna gick iväg med Stephanie som grät. Jag ville springa efter och krama henne.
"Så, du får stanna här tills du lär dig visa respekt", sa han. Jag svarade inte. "Svara!" han tog ett steg närmare mig.
"Ja!" sa jag högt.
"Ja, vadå?" pressade han mig.
Det var hemskt, hur orkade han? Jag var ursinnig.
"Ja, far", sa jag, samtidigt som jag bet ihop mina tänder.
Richard log belåtet och gick därifrån.
Jag skaffade en vän, och han tog henne till fånga. Nu hade han något att pressa mig med. Han kunde nu bestämma över mig. Få mig att göra saker, genom att skada Stephanie. Skulle han ta min familj sedan?

Jag tar tillbaka allt jag sagt om Richard som kan tolkats som positivt.
Jävla skitstövel. >_>

Ahaha, antog att du skulle ändra dig xD
Richards personlighet var ganska svår att skriva, och enligt mig blir den ganska konstig och inte riktigt lik sig själv, jag vet inte riktigt. Usch, känner att jag avslöjar saker nu, paranoida jag ^^
Men angående den andra novellen så kan jag lägga upp den. Och sedan får ni välja namn åt den ^^
Och för att ni är absolut bäst får ni ett till kapitel! ;D


Kapitel 9


Dagarna som följde var långa och stela. Jag satt i mitt fönster och pratade inte. Men jag åt, som jag hade lovat Stephanie att göra. Jag fann ingen aptit, ingen riktig hunger. Det skrämde mig. Jag var van vid att alltid känna en viss hunger, som jag hade lärt mig leva med. Nu var den borta. Lika borta som solen om nätterna, lika borta som månen på dagen. Gryningen var den enda tiden då jag kunde se båda, men trots det fann jag ingen hunger som påminde mig om mitt liv. Men värst av allt, jag fann inte min familj.
När soldater gick förbi letade jag efter min brors ansikte. Men jag hittade inget som liknade honom. Skulle jag ens känna igen honom? Han var ju tjugofem år. Kanske han var skadad och låg på sjukhus? Var han till och med död? Det var ju defenitivt inte omöjligt i Pistore. I alla fall inte nu.
Jag hade utsikt över en sjö som räckte sig längre än någon annan sjö jag sett. Jag kunde inte se något land vid horisonten. Det tog ett tag att faktiskt inse att det var havet. Havet var som himlen, blå. Det tog aldrig slut, precis som himlen. Men till skillnad från himlen hade havet en början. Men hade havet något slut över huvud taget? Eller räckte det sig till oändligheten, vart nu den tog slut?

Så satt jag i tankar dag ut och dag in. Jag brydde mig inte om ansiktena som betraktade mig från marken, varför skulle jag? De kom, slängde en blick på mig, och gick sedan igen. En vakt kom regelbundet in och tittade så att jag inte var död. Jag fnös när jag tänkte på att de lade ner tid på mig. I själva verket ville de nog att Richard skulle strunta i mig. Slänga ut mig, eller döda mig. Vilket av dem brydde de sig nog inte om.
Jag blev sämre med dagarna. Fönstren gick inte att öppna, det var igenseglat med någon gegga som var omöjlig att bryta. Det solljus som jag fick genom glaset fick mig inte att må bättre. Jag fick mörka ringar under ögonen, jag blev blek. Alla trodde att jag hade någon slags sjukdom, som dödade mig inifrån. Att nu syntes det på utsidan. Men de hade fel. Jag blev magrare, trots att jag åt. Då rörde det sig om att jag spydde upp allt jag åt.

Det var förmiddag, solen lyste. Jag hade svårt att öppna ögonen. Ljuset var för starkt. Som när man precis hade vaknat och fortfarande var trött. Fast jag var pigg och hade varit vaken länge.
En vakt kom in. Han nickade respektfullt såg jag i min ögonvrå. Jag ville skratta. Det var så ironsikt.
"Mylady, er far vill prata med er", sade han. Jag flyttade inte min blick och rörde inte en min.
"Jaha, vad ska ni göra åt det?" frågade jag honom.
"Jag ska ta er till honom", han blev osäker.
"Nej, det ska du inte. Säg åt honom att jag inte orkar. Jag är för trött", svarade jag utmattat, spelat förstås. "Han känner ju till mitt tillstånd."
I spegelbilden som reflekterades i fönstret såg jag att hans osäkerhet ändrades till irritation, nästan ilska. Han fick en rynka mellan ögonen.
"Han bad mig också hälsa att om ni inte kom, skulle han skada henne. Jag vet inte vem han menar." Stephanie. Han utnyttjade henne.
Ursinnigt vände jag mig om. Tydligen såg jag ilsken ut, eftersom vakten tog ett steg bakåt. Det högg till i mitt hjärta. Han var rädd för mig. Jag ville inte det. Jag var ju bara en vanlig bondflicka! Tretton år dessutom! Jag hade aldrig skadat någon. Jag hade ju aldrig gjort något som givit de en anledning till att vara rädd för mig. Vad hade hänt med mig?

Vänta bara, han kommer säkert tbx... någon dag. XD

Aww. stackars Alice. </3

Aaaaaaaaaaa!!!!Sååååå bra!!!
Mermermermermermmermermermermer!!

Tack! Har inget för mig, så ni får ett till ^^


Kapitel 10


Vakten ledde mig till samma sal som jag hade träffat Richard den Mörke för första gången. Jag höll tillbaka en rysning.
Två vakter stod på vardera sida om dörren, till skilnad från min dörr, där det bara stod en. Onödig säkerhet, vem skulle vara dum nog att attackera just nu?
Vakterna nickade respektfullt mot mig och öppnade dörrarna. Jag mötte en av vakternas blick. Den var lidande. Hade han ont någonstans? Därefter såg jag ett bandage om vänster hand. Vitt, med stora mörkröda fläckar. Det vände sig i magen.
Precis innan jag såg vad som hände följde ett hjärtskärande skrik. När dörrarna öppnades, som ett öga som kisade mot solen som precis gick i moln, såg jag ett hemskt scenario. Tre vakter bar ut en man i händer och fötter. Mannens ögon var uppspärrade. Hans händer höll för strupen, men igenom fingrarna kunde jag se sipprande blod. Richard, min "far", stod och torkade av händerna och dolken som var dränkta i blod. En vakt stod vid honom och höll en handduk som Richard sedan lade svärdet på.
Han vände sig om och såg min förskräckta blick. Han log.
"Så du kom. Synd att du missade föreställningen", sade han med ett elakt flin.
Föreställningen. Det var barbariskt.
Jag försökte att hålla min spya tillbaka i strupen. Efter några sväljningar som brände i strupen fick jag hest fram:
"Du ville prata med mig."
"Ja, det ville jag", instämde han. "Jag tycker att du borde få komma ut. Ta lite frisk luft."
"Ja, det är ju inget som precis har stoppat mig", sa jag ironiskt. Jag visste att kommentaren var riskfylld och troligen skulle leda till ett slag eller två.
Men han skrattade och sa:
"Pröva mig inte. Det blir inte kul när du går över gränsen", sa han och satte sig i en stor tron.
Den var gjord av en slags guld. Klädd i röd sammet. Färgen förvånade mig inte. Det fanns stora fönster som lös upp salen. Men ändå behövdes det facklor och ljusstakar som hjälpte ljuset att sprida sig. Flaggor med Pistores vapen hängde bredvid fönstrerna. Men mellan varannat fönster hängde bara en svart flagga. Det kanske var det, och draperierna bakom tronen som fick allt att se hemskt ut. Eller så var det bara Richard han själv.
Jag höll tyst efter hans kommentar. Han hade troligen rätt. Ärret, eller Godwald ska jag kanske kalla honom, varnade mig faktiskt om det innan hans död.
"I vilket fall som helst har jag ordnat en ridtur för dig. Med vakter såklart, och en stallpojke. Din häst är lite odresserad, vilket gör din säkerhet begränsad. Han har fått i uppdrag att se till att inget händer", sa han efter en stunds tystnad. "Jag hinner tyvärr inte följa med", jag log för mig själv, "men jag ska se till att det sker någon gång", fortsatte han.
Han behövde inte tro att jag var ledsen över det. Snarare lättad över att vara så långt borta ifrån honom som möjligt.
Jag såg det inte som en chans att rymma, tja om det inte blev ett unikt tillfälle förstås. Jag skulle vara omringad av vakter, som var betydligt bättre ryttare än mig. I det tillfället skulle jag vara hjälplös. Och jag kunde inte ens tänka på vad han skulle göra med Stephanie.
Det var underligt egentligen, hur mina känslor för Stephanie var så starka. Som om vi hade varit bästa vänner i evigheter, fast nu handlade det ju bara om ett par dar. Hon var kanske min "tvillingsjäl".
Jag hade hört talas om de från köpmän på marknaden. Abel och jag brukade lyssna som galningar. Det var otroligt att de inte tröttnade på oss. Tvillingsjälen var ens andra hälft. Den andra hälften inom anden. Andens hälft kände och tyckte samma saker, troligen hade den samma bakgrund också. Och så mycket skillnad var det ju inte på Stephanie och mig. Men köpmännen hade också sagt att det var sällan man träffade sin tvillingsjäl. Så var det möjligt att jag hade träffat min?

En vit häst, med gyllene man stod och väntade på mig. En pojke stod och höll den lydigt under soldaternas uppsikt. Han var i ungefär samma ålder som mig. Något år äldre kanske. Jag suckade, detta skulle inte bli en ridtur. Utan en bekräftelse om att jag var vaktad som en hök. De var dussintals. Jag skulle tydligen rida i mitten också. Ett mänskligt fängelse. Som rörde sig dessutom.
Jag hoppade upp på hästen som gnäggade. Stallpojken log för sig själv. Vakten närmast honom slog till honom med en käpp. Det såg ut att göra ont.
"Vad flinar du åt?" sade han nedlåtande.
Jag tittade på vakten. Ofrivilligt suckade jag. Lite för högt.
"Milady?" frågade han omedelbart.
"Varför straffar ni honom för att han log? Jag tycker inte att han borde se ut som besvärade dockor", sa jag till vakten. "Ta honom till exempel", jag pekade på en vakt som såg ut att sitta på nålar. "Så stel som han är borde han inte kunna röra sig inom några minuter."
Det ryckte i mungiporna på flera vakter. Vakten som jag pratade med snörpte på munnen.
"Börja!" ropade han. Jag log när jag red förbi honom.
Stallpojken hade rågblont rufsigt hår. Han hade grå ögon, och var smutsig i ansiktet. Hans händer var nariga och hade små sår överallt. Hans kropp var smal, och rätt så muskulös. Särskilt för att vara i min ålder. Även om han nu kanske var femton.
Jag tittade förundrat på honom. Han var stilig.
Tillslut fick jag slita bort blicken, men hittade ingen annan punkt att titta på. Ingen fick märka att jag stirrade på stallpojken. I ögonvrån såg jag att han tittade på mig men vände bort blicken när hans ögon mötte mina.
Vi red över en äng, som var full av färgglada och väldoftande blommor. Det påminde mig om ängen där hemma. Men snart, alldeles för snart, möttes vi av träd som blev tätare och tätare.
Efter en liten stund var vi djupt inne i skogen. Det var en tystnad som ingen hade lust att bryta. Även om den var något pinsam var jag glad för det.
Helt plötsligt hördes en gren som knäcktes till höger. Sedan kom en pil farande från vänster. Pilen borrade sig in i en vakts hjärta. Vakterna drog sitt svärd och min häst stegrade. Vi blev anfallna.

Såååååååå bra!
Herregud!
Mer om du kan!

Tack! Om en stund kommer det!

Yes!!!!Woho!!!'
Det är kul att hitta en novell där det uppdateras fort!!!