Livets eviga lek [Hungerspelen, SV]

Jättebra!

Super!

Bra!!!

Nice

Jag har suttit och sträckläst detta nu.

Jag tänker bara säga tre ord:

This. Is. Awesome.

Nu är det ett tag sen sist, men jag har inte lagt ner den här!
För de som inte vet så skriver jag ett så kallat Mugglis Game också, och det är rätt jobbigt att skriva på två ff's samtidigt, och för tillfället prioriterar jag Mugglis Gamet

Kapitel 6

Så fort vi klev in i lägenheten störtade Nicole mot oss. ’’Ni var så duktiga! Ni kommer dra till er sponsorer som magneter! Lyme har fått skriva sponsorkontrakt hela kvällen!’’ Pep Nicole glatt och slängde med sitt gröna hår. Cato skrockade och drog av sig rustningen. Han stod i hallen med bar överkropp och tittade ner på sin mage.
’’Jag glömde bort att jag inte någon tröja under…’’ Förklarade han skamset och lommade iväg mot sitt rum.
’’Jag ska nog också gå och byta om.’’ Sa jag och log varmt mot de som ansvarande.
’’Gör det du.’’ Sa Enobaria och log mot mig så att guldtänderna skymtade. ’’Clove, jag vill prata med dig sen.’’
Jag spärrade upp ögonen lätt och höjde ögonbrynen. ’’Kom in på mitt rum om fem minuter.’’ Svarade jag lamt och gick raka vägen mot mitt rum.

Jag drämde igen dörren efter mig och slet av mig rustningen. När den guldfärgade rustningen landade golvet så lät det som att den skulle gå sönder, men det gjorde den inte. Byxorna hamnade i en slarvig hög på golvet. I bara underkläder gick jag raskt fram mot det Nicole berättat för mig var en garderob. Jag drog ut ett par svarta denim-jeans och genomskinlig blus med en marinblå krage. Det knackade på dörren och jag förstod att det var Enobaria. Utan att vänta på svar klev hon in genom dörren. Enobaria klev in med stora steg och satte sig ner på sängen bredvid mig.
’’Jag vet hur jobbigt det här är för dig. Jag vet att det här inte är vad du vill, men du måste. Du får inte visa dig svag på något sätt.’’ Sa hon allvarligt och guldtänderna gav ett obehagligt intryck. ’’Vad som än händer inne på arenan, så kommer du eller Cato att ta hem vinsten. Om det bara är ni två kvar, då får ni lösa det. Distrikt 2 kommer att vinna.’’
’’Jag är inte svag.’’ Fräste jag och slängde med håret.
’’Det har jag inte sagt. Du är känslig, det vet jag. Herregud Clo, jag har tränat dig hela ditt liv. Jag känner dig. Du är kär, din pojkvän är här. Du får inte bryta ihop.’’ Hon tittade på mig med mjuka ögon, och trots hennes mjuka röst tog jag illa vid.
’’Jag kommer inte att visa mig som så känslig jag egentligen är. Jag tänker visa mig som jag alltid gör bland folk som jag inte litar på, kaxig och hänsynslös.’’ Sa jag kallt och snörpte ihop munnen till ett smalt streck. Enobaria nickade.
’’Clove. Jag bryr mig verkligen om dig, och jag hoppas för allt i världen att du kommer hem igen. Att jag får träffa dig igen och att du kan hjälpa mig att träna upp elever. Du är som en syster för mig, jag skulle inte klara av att se dig försvinna i spelen.’’ Sa hon och tittade bort. Det där sved i hjärtat. Enobaria, som var den enda tränaren jag verkligen gillade och brydde mig om, skulle jag göra besviken. Jag kommer inte att få träffa henne igen efter spelen. Mina ögon fylldes med tårar och det blev min tur att titta bort. Jag klarade inte av det här, så jag bytte samtalsämne.
’’Vi måste diskutera strategi med de andra. Kom.’’ Sa jag och reste mig upp och klampade ut ur rummet. I vardagsrummet, i soffan satt alla andra – Nicole, stylisterna, tränarna och Cato.
’’Hej!’’ Sa de i kör och både jag och Enobaria svarade och gick och satte oss.
’’Vi måste prata strategi.’’ Sa Enobaria allvarligt och tittade på mig och Cato. Vi nickade till svar. ’’Jag har pratat med Lyme och Brutus. Ni kommer att paras ihop med Distrikt 1, så lär känna dem så fort som möjligt. De är er största chans till att överleva inne på arenan och de har ungefär lika mycket sponsorer som ni, tror jag.’’
’’Hur många sponsorer har vi?’’ Undrade Cato.
’’Inte lika många som tidigare år, men ni har många.’’ Svarade Lyme och log svagt.
’’Tillbaka till ämnet.’’ Muttrade Brutus. ’’Ni måste vara med ettorna, så har det varit varje år, ni får inte bryta den kedjan, okej? Om några andra vill vara med, till exempel fyrorna, så får de vara med. Men ni måste vara med ettorna.’’ Sa han och tittade på oss.
’’Förstått?’’ Sa Enobaria tydligt och jag och Cato svarade ’’Förstått.’’ I kör.

Klockan var elva på kvällen och de andra hade just gått och lagt sig. Cato och jag satt ensamma kvar i den stora soffan. Det var knäpptyst och vi satt och tittade på varandra. Tillslut avbröt Cato tystnaden.
’’Kom, så går vi och kollar hur det här stället ser ut.’’ Sa han och reste sig upp. Han tog min hand och drog upp mig. Vi smög ut ur lägenheten, och ut i korridoren. Stilrena väggar, vita nertill och svarta upptill. Massvis med tavlor, höjdpunkter ur Hungerspelen, legender ur Hungerspelen. Den enda som jag kände igen var Finnick Odair, en kille från Distrikt 4. Han var med i Hungerspelen för några år sen, och var bara 14 år när han vann. Numera är han en riktig tjejmagnet, och till varje spel har han haft en ny tjej. Enligt ryktena så har han en galen tjej nu, men jag vet inget.
Vi fortsatte gå en bit genom korridorerna, och tillslut kom vi fram till en hiss. Vi klev in i den, men tryckte inte på någon knapp. Vi satte oss ner och tittade på varandra.
’’Cato.’’ Sa jag allvarligt.
’’Ja, Clove. Vad är det?’’ Svarade han minst lika allvarligt.
’’Vårat… Vårat förhållande. Hur blir det med det? Nu när vi är här..?’’ Undrade jag och tittade in i hans gråblå ögon.
’’Jag vet inte…’’ Svarade han och tittade bort. ’’Vi borde hålla det lite lågt, jag vet inte ifall det kan orsaka problem för oss här…’’
’’Jag har tänkt precis samma sak. Men jag vill inte behöva hålla mig borta ifrån dig på grund av det här. Men ja, det kanske är bäst att hålla det lite lågt..’’ Svarade jag, en aning besviket, men vad fanns det att göra? De sista veckorna, eller dagarna, med min pojkvän skulle vi uppföra oss som att vi inte var tillsammans.
Han lutade sig mot mig och kysste mig lätt. Jag ville inte ha någon lätt, snabb kyss. Det här kunde bli vår sista kyss. Jag tog ett lätt grepp om hans nacke, som skulle markera att jag ville ha mer. Och det fick jag. Kyssen blev mer och mer känslofull, och just innan den avslutades så kände jag hur en tår rullade ner för min kind. Cato märkte det också.
’’Gråt inte, älskade du…’’ Sa han mjukt och torkade bort den. ’’Gråt inte…’’
’’Jag vill inte låtsas att jag inte är tillsammans med dig… Inte nu, när mitt liv är som jobbigast och jag behöver dig som mest...’’ Viskade jag och tårarna fortsatte rulla ner för mina kinder.
’’Jag kommer inte att lämna dig. Inte såhär. Vi kommer att vara tillsammans, men inte inför kamerorna, okej?’’ Sa han med sammetslen röst och torkade bort alla tårar som föll ner för mina kinder. Han kysste mig länge och passionerat.
Jag reste mig upp, och lika så gjorde han.
’’Vi borde gå tillbaka till lägenheten.’’ Sagt och gjort, för att helt plötsligt stod vi mellan våra sovrum.
’’Godnatt.’’ Viskade jag, för att inte väcka de andra.
’’Godnatt, min finaste.’’ Svarade han.
Jag ställde mig på tå och kysste honom snabbt, innan jag gick in på mitt rum.

Super

Superb!

Guuuuuuud, så himla fantastiskt bra! ♥

Varje gång jag ser att du lagt upp ett nytt kapitel sitter jag bara och typ ..... "OMG, Detta är såååå AZUM!" Ingen här skriver som du - jag menar det verkligen. Den här ff:en är så bra så att den nästan tar livet av mig. Jag är gravallvarligt seriös nu.

Det är mkt tack vare din ff som gör att jag älskar Clato. Du gör de så söta tillsammans. De Clato-feelings som finns här är så makalöst verkliga, kan inte beskriva det. Nu fick du mig att älska Enobaria oxå, genom att visa att hon brydde sig om Clove så mkt!

Jag älskar den är ficen!! Om du lägger ned den så dödar du mig ... Just say it.... ♥

LET ME LOVE YOU, FRIDA!!!!! ♥♥♥

Dramione99, *gråter*