Just a hollow sound [SV]

awzome

Det är olika hur många delar det är beroende på vad jag har planerat inför kapitlet. Ett kapitel är oftast en händelse. Ni har säkert redan listat ut vad det är för händelse i första kapitlet. När denna händelse är över kommer då nästa. ^^
Men mellan fem-tio delar skulle jag nog tro att de flesta blir.
***

Kapitel 1.7

Zach frös till. Musklerna spändes och både syn och hörsel förstärktes inom ett par sekunder. Varje gång han hörde det ordet nämnas i en negativ situation började kroppen protestera. Hjärtat slog fortare och tankar rusade förbi i hans huvud. Ordet väckte så många tankar; Död och förödelse. Plundring och orättvisa. Antipati och ondskefullhet... Hans föräldrar.

"Vad?" Kungens röst bullrade lätt i den tystnade salen. När Zach tvingade sitt huvud till att vända sig mot denne kunde han se ilskan i de små ögonen.

"Skicka dit en trupp mannar. Tvinga dem tillbaka till havs!" beordrade mannen bestämt.

Den främmande mannen i dörröppningen nickade snabbt och försvann ut ur rummet. Ett svagt muttrande från kungen visade att han inte alls var glad över nyheten. Zach satt och försökte tänja sina händer i knäet. De hade blivit så stela och orörliga att han nästan var tvungen att bända upp dem från knytnävens ställning. Hela uppståndelsen hade gjort honom svimfärdig. Men det verkade bara var han som reagerade på det sättet. Ingen verkade riktigt rädd. De såg mer besvärade ut. Zach kände hur blicken flackade lätt och försökte förgäves få kontroll över sin kropp igen. Han kunde känna av en och annan blick, men såg inte upp. Han kunde gissa sig till att det var Mrs Roseworths som satt och skämdes över honom, och kanske någon kypare som uppmärksammade hans plötsliga humörskiftning. Men så väl kunde det väl inte synas? Han darrade trots allt inte. Det var bara hans leder som blivit tillfälligt förlamade.

"Det var besynnerligt", hörde han Mrs Roseworths säga utan att egentligen rikta det hon sa till någon speciell. "Att pirater är okloka varelser var jag medveten om, men att de skulle ge sig på Londons hamn är väl ändå höjden av dumhet?"

Hon verkade ha släppt den största delen av sitt förnäma sätt. Hon dolde inte att hon var upprörd. Antagligen förstod hon inte att London överhuvudtaget kunde bli attackerat från havs.

"Det var väntat", erkände Mr Hillington. Rösten lät lite besvärad, men ändå stadig. "Det har rapporterats om piratattacker i de närmaste hamnstäderna. Ingen har kommit åt skeppet eller några mannar på det. De verkar söka igenom städerna efter något, men ingen vet säkert. Sedan lämnar dem staden i brand och åker vidare."

"Det verkar vara Londons tur att ta sig an banditerna", sa kungen med en svag ilska dold bakom orden. Den personligheten passade honom mycket bättre än den andra, sliskiga sorten.

"Det är ju absurt!" sa Mrs Roseworths ogillande med sin damiga röst och gav ifrån sig en ytlig suck.

"Du behöver inte oroa dig, Mrs Roseworths", sa Mr Hillington lätt. "Slottets soldater är skickliga och starka. Förhoppningsvis blir vi av med piraterna för gott."

Zachs stelhet hade lagt sig litet och nu kunde han röra sig normalt. Han sträckte ut fingrarna lite, böjde dem, och sträckte ut dem igen för att hålla blodet i cirkulation. Han såg upp med en blick han visste hade en ton av mörker. Tanken på piraterna hade väckt hans ilska, såsom med kungen. Visst var han besvärad över att de attackerade, men egentligen hade hans hjärtslag satts igång på grund av minnet av hans föräldrar och deras död. Tänk om det var samma pirater som plundrade deras skepp? Då skulle han njuta av att se skeppet sjunka till hamnens botten. Han skulle le åt alla pirater som tillfångatogs och som skulle hängas.

I gryningens varma strålar stiger solen likt ett klot av eld på den orangefärgade himlen. Det glöder på samma sätt som folkmassans rop och bultande hjärtan. På ett podium hänger ett flertal rep, snarade till öglor som i sin tur ska placeras runt den skyldiges hals. En kö av smutsiga, orakade människor, plundrare och pirater, stiger upp på träplankornas styva yta. Det sista de får se innan döden träder in är resultatet av deras plundrande - arga människor vars vänner och släktingar drabbats av deras hårda metoder. Det sista de får höra är ropen som klingar bland folkmassorna - rösterna som kastar ut deras hemska öde. Och det sista de någonsin får chansen att tänka är att de ångrar vad de gjort.

"Och slottet är ändå utom skotthåll, eller hur?" frågade Zach och såg på mannen som precis hade talat.

Mr Hillington tystnade en stund.

"Ja", sa han sedan med en viss instabilitet i rösten. "Det behövs väldigt välutvecklade kanoner för att träffa slottets väggar."

En ny tystnad. Det verkade som om alla tänkte efter, försökte finna sig i situationen de befann sig i. Zach gjorde detsamma och försökte komma underfund med sin ilska. Han ville inte ha den där, eftersom det gav en antydan till en impulsivitet han inte ägde. Det kunde ge fel signaler till folket i kungahuset. Eller tvärtom. Kanske visade det bara den stridslystnad och det mod som behövdes för att kunna hantera en sådan situation. Men än en gång var han inte säker på om det märktes så väl på utsidan - även ifall han kokade på insidan.

"Nåväl", sa kungen sedan och harklade sig lätt. "Jag tycker att vi fortsätter vår pratstund." Han lät blicken vila på Zach som snabbt samlade sig och rätade lite på ryggen.

"Det instämmer jag i", sa Mrs Roseworths på sitt mest fåfänga sätt och rätade till kjolen lite.

"Har du några bestämda planer inför framtiden, Mr Ferren?" frågade kungen och höjde intresserat på ögonbrynen där han lutade sig bak i sin tron.

Zach funderade en stund. Hans framtid var fortfarande oklar för både han och hans faster. Han hade diskuterat hans framtid hos andra herrar som han hade besökt, men de hade inte riktigt kommit fram till en slutsats. De hade bara pratat om möjliga alternativ så att han skulle kunna följa i sin fars fotspår och bli förmögen och framgångsrik. Men hans egen åsikt var suddig och han brukade mest förlita sig på Mrs Roseworths som då oftast talade med personerna om detta. Nu var det hans tur att prata om hans framtid - kungen frågade honom.

"Det är inte säkert ännu", började han lite smått. "Jag vet inte vart jag skulle kunna vistas och göra någon god nytta."

"Var inte dum nu, Zach", sa Mrs Roseworths med en vänlig stämma. Sedan vände hon sig mot kungen. "Min brorson är väldigt intelligent och kan prata flera olika språk. Han skulle passa perfekt i flera olika yrken."

Den spända stämningen som fanns där förut hade försvunnit bort med den rusande mannen. Nu pratade de fritt med varandra, som om de var kära familjemedlemmar, eller gamla vänner.

"Det tror jag säkerligen", svarade kungen med en nick.

-
Plötsligt väjde rummet till. Ett buller spred sig i väggarna och små decimeterstora bitar av takets gipsplattor föll ner till golvet. Zach hade reagerat med att greppa tag i stolens armstöd och krama åt så hårt att knogarna vitnade. Precis som vid alla överraskningar tog hjärtat ett skutt och en svag rädsla ringde i bröstkorgen.

"Vad var det där?" röt kungen fram i en stämma som lät lite chockad.

Mr Hillington skyndade sig bort mot den stora ingången och tryckte upp den. Han stoppade sedan ut huvudet och ropade på någon i närheten.

Mrs Roseworths skrämda blick kunde man inte missa. Hon verkade både chockad och förvirrad.

"Vad är det som händer här?" ropade hon ut med en svag, pipande röst, men som försökte låta stark och stadig.

Mr Hillington kom tillbaka till matbordet. Ansiktet var blekt och de vänliga ögonen tydde på en nalkande rädsla. Minen som Zach mindes som ett leende var ett smalt streck. Han verkade försöka lugna ner sig, men resultatet blev inte önskvärt.

"Vakter; för bort kungen i säkerhet", ropade han ut till dem som stod uppställda kring rummet. De kom genast i rörelse. Han vände sedan blicken till de två gästerna. "Mr Ferren, Mrs Roseworths; följ med mig så ska jag se till att ni kommer i säkerhet. Slottet har precis blivit träffat av flera kanonkulor."

awzome

Nice

Jättebra

jättebra

Fantastiskt

Tack igen! Ni är underbara!
Snart är det här kapitlet slut - och det betyder att historien är i gång på riktigt. Hoppas ni gillar det!
***

Kapitel 1.8

Mr Hillington nästintill föste ut Zach och hans faster ur rummet. Det märktes tydligt att han var oförberedd och stressad. Zach kunde inte klandra honom. Fler skakningar följde och för var gång skyndade Mr Hillington på sina steg ytterligare. Zach småsprang vid sidan om honom i den långa korridoren. Han tänkte inte längre upprätthålla sitt goda uppförande, men det betydde inte att han tänkte bete sig oförskämt. Det viktigaste nu var att komma i säkerhet. Mrs Roseworths verkade ha ännu mer bråttom än Mr Hillington. Hon stampade före mannen med en sur min och muttrande något obegripligt. Hon förväntade sig antagligen att Mr Hillington skulle säga till vart hon skulle gå.

"Av alla dagar..." kunde Zach höra från hennes håll. "Just idag!"

Han själv antog att han var i något chocktillstånd. Han var inte rädd. Hjärtat slog visserligen hårt i bröstkorgen, men det var inte tillräckligt för att hans hjärna skulle förstå allvaret.

"Är hon alltid så här?" frågade Mr Hillington med en svag knyck med huvudet åt Mrs Roseworths håll.

Zach ryckte lätt på axlarna.

"För det mesta", sa han med full ledighet.

Mr Hillington verkade inte kunna hålla mungiporna nere.

"Vart ska vi?" frågade Zach då för att få lite klarhet över situationen. Lite buller hördes bakom dem som tydde på ännu en kanonkula som fort in i slottets väggar. Det var visst inte bara välutvecklade kanoner som piraterna hade; Deras kanonkulor verkade även vara extra kraftiga.

"Till bakgården", sa Mr Hillington kortfattat. "Jag ska fixa fram en vagn som kan köra er hem."

Zach nickade lätt och höll ögonen på gången framför sig. Han förstod knappt hur Mr Hillington hittade bland alla identiska korridorer, och visste vilka dörrar de skulle igenom, men det var antagligen inte så konstigt när man hade bott där ett tag.

"Mrs Roseworths! Stanna där ett tag. Vi ska in genom den dörren." Mr Hillington började springa ikapp kvinnan som otåligt stannade vi de närmaste dörrarna.

Zach tänkte springa efter. Han hann ta ett första språng innan en öronbedövande smäll fick det att ringa i öronen. Han förstod inte vad som hade hänt förrän han såg den rasande väggen, och golvet som sprack intill hans fötter.

-
Rent instinktivt backade han bakåt så att han snubblade. Det ringde fortfarande i öronen på honom, samtidigt som trumhinnorna bultade i smärta. Kroppen kändes stram och han darrade kraftigt. Sprickan som skapats framför honom blev inte större, men lite av golvet hade fallit sönder, och man såg att det inte var stabilt. En liten bit ifrån låg resterna av väggen som träffades och delar av taket och bildade en ogenomtränglig mur.

"Zach! Zach!" Nu kunde han höra rösten som ropade på honom från andra sidan. Mansrösten lät både målmedveten och panikslagen. "Zach! Kan du höra mig?"

"Mr Hillington?" Zachs röst var svag och bräcklig. Den höll sig knappt. Men det var tillräckligt för att höras genom väggresterna.

"Zach! Spring och göm dig!" ropade Mr Hillington till honom. "Jag skickar någon att hämta dig så fort jag kan, men först måste du gömma dig. Förstår du?"

Nej, Zach förstod inte. Han hade fortfarande svårt att uppfatta omgivningen och han var inte säker på vad som precis hade hänt. En bultande huvudvärk brände i pannan och i bakhuvudet. Han kände sig förlamad och chockad. Var han ensam nu? Var han ensam i den här stora byggnaden vars gångar han inte kände till, och som blev attackerat av pirater?

"Zach? Förstår du?" upprepade Mr Hillington skarpt.

"J... Ja", stammade pojken fram och backade bakåt på alla fyra innan han lite tafatt kom upp på fötter.

Omgivningen snurrade runt och yrseln gjorde Zach illamående. Men han bet ihop och såg sig omkring. Någonstans i närheten behövde han gömma sig. Men var? Och varför? Han fick inte gå för långt ifrån, då skulle man kanske inte hitta honom igen.

Utan att riktigt tänka snubblade han fram till närmaste dörr och testade om den var upplåst. Såklart inte. Han bet så hårt i underläppen att det gjorde ont. Om blodsmaken var inbillning eller verklighet hade han inte tid att undersöka. Han sprang bort till nästa dörr och drog i handtaget. Låst. Han kände paniken torna upp sig i bröstkorgen. För vissa människor skulle det vara naturligt att skrika, men han hade alltid varit lite annorlunda angående den saken. Han höll alltid rädslan inom sig. Han kvävde den i halsen och försökte behålla den i magen. Det gjorde så att det spände och smärtade. Att gråta däremot kändes betydligt lättare, men det gjorde han inte heller. Ögonen kanske brände, men de var torra.

Tillslut hittade han en dörr som var upplåst. Han skyndade sig in och smällde igen dörren efter sig. Sedan skyndade han sig rakt in utan att riktigt se efter vad han hade runt sig. Hans ögon uppfattade skymten av en säng, och en garderob. Hans uppmärksamhet föll på garderoben. Han skyndade sig dit och vred om knoppen till handtag. Paniken steg ännu mer när han märkte att det var låst. Men han ville inte att det skulle vara låst. Han drog och drog i hopp om att få upp dörren i alla fall. Han slutade när armarna värkte av ansträngning och uppgivenheten gjorde sig tydlig i hans huvud.

Med en duns föll han till golvet. En smärta for genom ryggraden och han knep ihop ögonen som om det kunde hjälpa honom. Men han var tillräckligt klar i huvudet för att förstå att han inte kunde stanna mitt på golvet. Istället kravlade han sig bort till ena hörnet av rummet och hoppades att sängen skulle täcka sikten av hans kropp. Men han såg dörren, och det betydde att om någon kom in från den så skulle denne se honom också.

-
Han visste inte hur länge han hade suttit där med benen uppdragna intill kroppen och hakan vilandes på knäna. Hjärtat märktes av i öronen där det fortfarande ringde lite efter explosionen. Han hade svårt att andas ordentligt och han skakade lite i händerna. Han försökte gå igenom vad som hänt.

Jag var på besök hos kungen. Jag hade blivit inbjuden. Vi pratade om mina föräldrars död, om piraterna som dödat dem. Då attackerade pirater Londons hamn. Nu har de börjat skjuta på slottet. Jag är ensam. Jag gömmer mig. Men från vad?

Plötsligt uppmärksammade hans öron något annat ljud. Steg. Lätta - men inte smygande - steg som rörde sig strax utanför rummet.

Snälla, någon som kan hjälpa mig. Snälla! Det var allt han vågade tänka. Hans ögon stirrade stint på dörren. Stegen blev tydligare. Han hade hjärtat I halsgropen. Det kändes som om han skulle kräkas. Istället tryckte han sig mot väggen och väntade.

Dörren öppnades. Zach förväntade sig att se en stor man, antingen klädd i slottets uniform eller i piratkläder, men istället fick åsynen av personen som kom in i rummet hjärtat att stanna.

-
Piratkläder var det, javisst, men det var absolut inte något han förväntat sig. Det var som att se sig själv i spegeln. En pojke i hans ålder med samma, lätt avlånga huvudform, med blont hår som krullade sig lätt i topparna... Kroppen var spenslig och hållningen bestämd. Men något skiljde dem åt förutom kläderna. Ögonen. De var mörka - bruna. Zach hade helt tappat förmågan att tänka. Han bara stirrade chockat på pojken som var identisk med honom. Denne höjde ett svärd mot honom så fort han såg honom.

Nu dör jag, tänkte han med full säkerhet, plötsligt inte alls lika rädd längre.

Men pojken högg inte efter honom. Till Zachs förvåning så sken denne upp i ett flin och höjde lite roat på ögonbrynen.

"Vad har du på dig?"

Lika fantastiskt som alltid

awzome