You say hell, I say Hunger Games. [SV]

Förlåt, jag håller på

ja vad bra!

8.
Milla tänkte dö för mig...

Någonstans inom mig kände jag att det var så det skulle vara. Jag skulle kunna dö för henne. Hon för mig. Men hon fick inte offra sig för mig! bara en av oss kunde vinna. Om någon kunde vinna.
”Dö inte för mig. Okej?” muttrade jag till henne och gick där ifrån.
”Dö inte för mig”, hörde jag henne svara bakom ryggen.

När jag och Milla slutligen fick träffa våra mentorer var klockan redan nio på kvällen. I vanliga fall hade spelarna fått träffa dem derekt efter middagen, men i vårt fall blev det int så. Mentorena hade varit ”upptagna”. Troligtvis med att spela poker med George, eftersom jag rån hans kupé ibland hört glada utrop rasslet av mynt.
”Milla och Fitz Neverdeen, inte sant?” en av mentorena, den skallige mannen som skylle leda mig genom spelen, höjde på ögonbrynen.
”Ja, det är vi”, svarade Milla kort.
”Syskon, va? Sorglig historia..”
”Robert! Sluta. Vi är här för att prata om spelen, inte slottern..” det var den andra mentorn, kvinnan med det jordbruna håret. Hon skulle hjälpa Milla.
”Okej, okej! Va inte så sträng, Merinda!” svarade Robert sluddrigt.
”Ska vi börja då?” undrade jag och avbröt dem i deras gräl.
”Visst”, svarade Merinda och såg på mig med sina sluga ögon. ”Första frågan är: Hur får man sponsorer?”


Vi lärde oss en massa saker den kvällen. När Robert och Merinda väl gått igång gick de inte att stoppa. Vi satt uppe hela natten och pratade. De berättade hur man hittade skydd, hur man bäst undvek karriäerister och det som intreserade mig mest: hur man fick sponsorer.
När vi äntligen var klara och jag och Milla fick gå tillbaka till våra kupéer, var jag dötstrött. Jag somnade med en gång och vaknade inte för ens de första blodfyllda mardrömmarna smög sig in över rummet.

”När ni väl har tagit er in i blodbadet kommer ni inte ut. Er bästa chans är att ta det första ni ser och fly.”
”Varför inte bara springa med en gång?”
”Utan någonting? Ni skulle inte klara er en sekund.”
”Varför kan vi inte ta oss in i blodbadet då? Jag är stark.”
”Men är du smart? Är du skicklig med en kniv?”
När Milla skakade på huvudet log Merinda knivskarpt.
”Kanske att Fitz skulle klara sig i blodbadet, men du, lilla spinkis, skulle inte överleva en sekund.”
”Du är för spinkig”, fyllde Robert i.
Milla stirrade surt på de två. Hon skulle just öppna munnen för att äga något, när en röst ljöd genom tåget.
VI ÄR FRAMME VID HUVUDSTADEN. VAR GOD KLIV AV.
Alla fyra reste sig blixtsnabbt från frukostbordet. Robert torkade bort den sista marmeladen från skägget.
Det sög till i mitt inre.


Spelen kunde börja...

super bra!

9.

Jag var arg. Jag hatade Panem. Jag träffade min stylist Sam Stanley. Jag visste inte vems Fitz var. Mina 'asistenter' hade tvättat mig och gjort mig ren. Dom hade tagit och bortat mitt hår och allt.
"Du är i distrikt 7.." Sa Sam, han skissade på ett papper. Han hade redan en loook va? tänkte jag.
"Slingerväxter passar.. Kanske slingerväxter runt hela kroppen?" Sa han. Retade han mig? tänkte jag.
"Vaa? Varför inte kläder?" Frågade jag irriterande.
"Vi måste ha något speciellt.." Sa Sam och flinade. Han visade upp en klänning. Den var kort grön, med snirkliga gröna växter på. Han tog min hand mot klänningen, den var av sammet det var knoppar på den...
"Du kommer få veta effekten på paraden.. Du och din bror har inte samma effekter." Sa han.



Har lite bråttom därför blev det kort..

super duper bra!

Jättebra! Cool klänning!

Du måste inte skriva långt och inte snabbt heller.

Okej!

((Har kommit på en ide och min effekt nu ))

10.

Min stylist var en kvinna i 30-årsåldern. Det var svårt att dömma utifrån hennes utseende eftersom alla i Huvudstaden var väldigt oppererade. Men när hon ställde ner sin handväska bredvid sin stol i skönhetssalongen, såg jag att ett födelsedagskort ramlade ut. Kvinnan (som jag senare fick veta hette Laylay. Konstiga namn i Huvudstaden...) plockade snabbt upp kortet. men jag han som hastigast se ett numer med blinkande lampor på; 30.
Hur som helst så verkade Laylay rätt så trevlig. Hon ville inte att jag skulle ta av mig naken och hon verkade väldigt kreativ, men fortafrande så var hon från huvudstaden och hennes smak var helt olik min egen.
”Jag hade tänkt mig något med träd..” sa hon fundersamt. ”Inte någon dräkt, nej..” hon tittade forskande på mig. ”Kanske...” hon ställde sig upp och gick fram till mig. ”Du skulle passa i svart...” mumlade hon. ”Dina ögon skulle gå i kontrast till månljuset.”
”Ursäkta att jag frågar, men vad ska jag ha på mig? På er låter det som att...”
”Sssccch...” hon la ett finger över mina läppar. ”Tyst när jag tänker. Okej?”
Jag nickade som svar.
Senare när Laylay hade mätt mina armar och hämtat olika tyg nyanser i blått och svart, och jag hade fått ett tung lager smink över ansiktet så fick jag prova kläderna.
De slog mig med häpnad.
_______________________________

Kanske något kort, men jag blev väldigt nöjd med kläderna. Som ni får se i mitt nästa kapitel... ^^

Super duper bra!!!!!