I ett sista andetag [novell]

Super! Skriv mer!

That was... TOTALLY SUPERAWESOME!!♥

Nu har jag fått sommarlov, och ni kan nog gissa er till vad det innebär! Jag kommer att sitta vid min dator och skriva en massor - inte bara på den här novellen, utan på alla jag håller aktiva. Här får ni ett smakprov på vad som väntar i sommar.
Ha en fortsatt trevlig dag!
***

Kapitel 1.8

Solen står högt på himlen. Vad jag kan läsa av så är det början på eftermiddag. Vi har slagit oss ner vid bergens kant och jag lutar mig mot en stor stenvägg. Vägen hit har tagit en evighet. Eller lite mer exakt; halva dagen. Jag tycker att jag förtjänar lite vila, och det gör visst Crestan också. Han sitter mittemot mig och håller i en skinnpåse. Jag granskar hans lätta skräddarställning. Eftersom han inte har någonstans att luta sig mot, måste han hålla sig uppe på något annat sätt. Själv har jag tryckt upp benen intill mig och vilar hakan på knäna. Armarna har jag slängt runt smalbenen. Tystnaden ligger tung omkring oss. Jag känner mig så vilse. Jag ser inte längre skogen där min far lät mig föras bort av denna mystiska pojke. Ängen breder ut sig som ett ändlöst grästäcke. Inte förrän nu - när jag är utmattad efter en lång vandring och lederna värker av ansträngning - känner jag mig hjälplös. Jag har hemlängtan. Jag har aldrig varit så här långt bort från mitt hem utan att ha någon jag kan lita på i min närhet. Crestan kan jag absolut inte lita på. Han är oförutsägbar och farlig - för att inte nämna en mördare. Tankarna har återkommit flera gånger till mig; tanken på att han dödade min syster. Bilderna från sovrummet dyker upp gång på gång. Jag ser på pojkens händer, försöker komma på hur han bar sig åt. Jag kan inte ens föreställa mig det, även ifall jag är rätt säker på att han använde en kniv och stack den rakt i mitt systers hjärta. Men det känns orimligt på något sätt. Visst, han har vana händer och är väldigt smidig, men hans sätt att bete sig känns inte rätt med tanke på att han säkert har dödat tusentals människor. Jag menar; vad är meningen med att döda min syster, om han inte tar det som en rolig grej och gör det som en hobby? Coreen kan inte ha varit den ende som utsatts för pojkens galna intresse.

Det här är första gången jag kan se på honom utan att han ser tillbaka på mig. Han verkar inte ens bry sig om vad jag gör. Kanske tror han att jag inte är något hot, även ifall jag inte är fastbunden, och tycker att det finns viktigare saker att göra än att hålla koll på mig. Om han tror det har han ju rätt - delvis. Jag har inget vapen, men det har han. Min smidighet och snabbhet kan inte mäta sig med hans. Han är även uthållig och det skulle verkligen inte förvåna mig om han bar på en stor styrka. Jag kan inte se hans armar så bra på grund av det svarta, lösa tyget som hänger ner för dem, men jag antar att det finns en lagom mängd muskler där bakom. Det verkar rätt uppenbart.

Han öppnar upp skinnpåsen och sträcker fram den mot mig. Jag ryggar automatiskt tillbaka, men väggen bakom min rygg hindrar mig.

"Det är bara mat", säger han kort och möter lugnt min blick.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Om jag stoppar ner handen kanske jag blir biten av något giftigt djur; kanske en orm eller en dödlig groda. Jag ser på honom med skeptiska ögon. Han i sin tur rör inte
en min.

"Det är ditt val", säger han och drar till sig påsen igen. Men istället för att lägga tillbaka den i sitt hemliga fack i den mörka kappan så vänder han den uppochner över marken framför sig. Några limpor bröd faller ut och landar med en tyst duns i det mjukt gröna gräset. Sedan ser han på mig igen, samtidigt som han lägger påsen bredvid maten.

Jag möter inte hans blick. Dels för att jag känner mig för dum för det, dels för att jag är förargad över mitt osmarta drag. Nu ser jag istället på de små limporna. Jag kan redan känna smaken av dem i min mun. Det får hungern att märkas av i min kropp. Jag har inte ätit på säkert arton timmar. Jag kan inte rå för kurrandet som sakta sprider sig i min mage.

Jag tvingar snart mig själv att slita bort blicken. Jag får inte se ångerfull ut, jag får inte se sårbar ut. Han drar det säkert till sin nytta, roar sig över mitt lidande. Men när jag möter hans blick ser jag inget tecken på glädje. Han är lika likgiltig som alltid.

"Ta för dig du", säger han med en röst jag inte riktigt kan tolka. Det finns inga tydliga känslor som gömmer sig bakom orden. Jag sitter där som ett fån och försöker lista ut vad han tänker - vilket är omöjligt.

Jag skakar av mig försöken till att förstå mig på honom och tar mig istället samman. Jag behöver bygga upp den självsäkra stilen igen. Jag kan inte visa mig svag inför honom.

"Jag tar en om du gör det", säger jag med en röst jag hoppas låter övertygande.

Han höjer smått på ögonbrynen - lika okänsligt som alltid - men sträcker sig sedan efter en av bröden. Jag granskar hans lugna ansikte då han bryter limpan på mitten. Det hade han inga som helst problem med. Det var som om han bröt av en skör pinne. Jag ryser lätt, som jag gjort många gånger under tiden med pojken. Det är han som skapar de kusliga vibrationerna i min kropp.

Han sträcker fram ena halvan till mig utan att säga ett ord. Hans min är dock sammanbiten, som om han ogillar att behöva utföra det här. Betyder det att brödet kan vara förgiftat? Är det ett sätt att bli av med mig? Jag tänker mig då inte tas om hand så enkelt. Jag tar lite motvilligt emot biten och håller den i båda händerna. Jag kupar fingrarna runt den och känner på det torra, översta lagret. Hungern växer sig tydligare och munnen vattnas på mig, men jag måste hålla det tillbaka. Jag kan inte låta honom vinna - inte så här enkelt. Istället möter jag hans blick, som än en gång granskar mig i minsta rörelse. Men jag för inte brödet till mina läppar. Jag låter min egen blick vila på hans halva av limpan. Jag nästan stirrar på det för att han ska förstå vinken. När han väl gör det ger han ifrån sig en suck. Jag verkar ha lyckats göra honom otålig. Han lyfter upp brödet och tar en tugga av det, utan att släppa ögonen från mig. Jag iakttar honom noga. Jag ser till att han faktiskt har bitit i det och väntar på att han ska svälja det. Det gör han. Mitt hjärta slår fortare, som om jag förväntar mig att något ska hända. Om brödet är förgiftat så kommer han snart att falla ihop. Jag hoppas att min iver inte syns på utsidan. Tänk om han skulle vara död inom några sekunder. Då skulle jag bara kunna ta mig tillbaka samma väg som vi kom och sedan hitta hem igen. Fast nu när jag tänker på det så är jag inte helt säker på vilket håll vi kom ifrån. Visst måste jag gå rakt fram? Men vi kanske har svängt av någonstans. Vem vet vart jag kommer om jag bara fortsätter framåt...

Mina förhoppningar sinas bort efter säkert en halv minut, då jag bara suttit och tittat på Crestan för att se om hans bröd var förgiftat. Han sitter kvar som innan, med halvan i sin hand, och granskar mig med ett ännu större lugn än innan. Jag känner mig irriterad. Jag som verkligen hoppats att brödet var kryddad med någon farlig vätska, eller dödliga växter. Jag suckar ljudlöst och lyfter upp min del av limpan. Hungern kommer genast tillbaka. Det finns en bra sak med att den inte är förgiftad; då kan jag äta den. Jag sätter tänderna i den och biter av en stor tugga torrt bröd. Det är inte mycket smak i den, men det räcker för att mina smaklökar ska dansa av lycka. När jag sväljer den hårda biten - vilket gör ont i strupen på grund av torrheten - dämpas hungern nästan direkt. Jag känner mig belåten. Men ännu är jag inte mätt. Jag tar en ny tugga av brödet, och så ännu en. Jag kan inte få nog. Jag är van vid rejäla måltider. Det torra får mig att törsta efter vatten, men just nu är jag bara inriktad på brödet som jag tänker stilla min hunger med.

Jag vajar till. Till min förvåning trillar det återstående av brödet ner från min hand. Greppet om det hade blivit så löst att jag inte längre kunde hålla det. Jag ser det slå i marken. Först förstår jag inte vad som händer, men så känner jag den tryckande känslan mot tinningarna. Jag får panik. Rädslan väller upp inom mig. Lederna tappar all sin kraft och synen grumlar sig till suddiga prickar. Jag känner hur jag faller, hur kinden slår i det kalla, daggvåta gräset. Jag kan inte röra mig längre - jag har inte energi nog till det. Jag ser hur en skugga rör sig mot mig. Crestans kropp hukar sig intill mig. Det är det sista jag ser innan jag slungas in i drömmarnas värld, med bara en tanke som klingar klart i huvudet; Åh, vad jag hatar dig.

SUPER!!

OMR, DU SKRIVER SÅ FANTASTISKT BRA KVINNA!♥♥

suveränt

Åh herregud, döda mig vad underbart bra den här novellen är! Du är verkligen sjukt duktig!

Går inte att skriva bättre. Superbra!

Tack, tack! Det är så kul att ni gillar det jag skriver!
Delen som kommer nu känner jag att jag inte fick full "medkänsla" i när jag skrev, men jag hoppas att det blir bra i alla fall.
***

Kapitel 2.1

"Coreen?" Min röst ekar i den ödsliga tystnaden. Mörkret håller mig i ett grepp som får allt syre att försvinna ur mina lungor. Jag förstår inte hur jag fortfarande kan leva utan att andas. Jag ser bort mot min syster. Det vackra ansiktet är blekt och utmärglat. Ögonen är genomskinliga, men gnistrar svagt i ett ljus som strålar ut från hennes kropp. Hon är klädd i ett enkelt, ljust nattlinne. Kjolen sveper i en vind jag inte känner av. Håret böljar i luften, som om hon är under vatten. Hon står flera meter bort, ser på mig som jag ser på henne. Men våra blickar är annorlunda. Jag har panik - är skräckslagen och utmattad. Hon är lugn och stillsam.

"Coreen?" Jag vill höra hennes röst. Jag vill höra henne svara. Det är därför jag ropar hennes namn. Men min röst verkar inte nå fram. Den är kvävd och så tyst att det bara låter som en svag viskning. Tårar strömmar nerför mina kinder. Jag känner saknaden av min syster så starkt, även ifall hon finns precis framför mig.

Plötsligt sträcker hon fram en hand mot mig. Ärmen på nattlinnet fladdrar lätt i en harmonisk rytm. Hon ler svagt. Jag klarar inte av att le tillbaka. Känslorna som slår i min kropp är outhärdliga. När jag tänker gå fram till henne och ta hennes hand är det något som hindrar mig. Jag är fast där jag står, som förlamad i den mörka jorden. Jag hålls kvar av någon övermänsklig kraft och styrka. Men jag lyckas sträcka ut handen. Jag vill ge det som ett tecken, ett tecken på att jag vill till henne men inte kan.

Den lugna stämning som finns runt min storasyster försvinner när någon griper tag om henne bakifrån. Det är ett par bleka händer som lägger sig runt hennes mun och bröstkorg och drar henne bakåt. Armarna som dyker upp ur mörkret är klädda i svart tyg. Jag vill skrika, jag vill ropa Coreens namn, men mina läppar och stämband lyder inte. Jag ser stumt på medan min syster förs bort från mig, in i mörkret. Jag ser hennes ljus släckas och mörkret kryper allt tätare kring mig. Snart är den så påträngande att jag faller ner på knä. Den trycker mot tinningarna och slår mot mina matta lungor. Jag känner hur omgivningen snurrar runt, hur synen grumlar sig och yrseln gör mig illamående. Det sista jag ser innan jag fångas helt av mörkret är ett par kalla, fängslande ögon i en skarp, grön nyans.

-
Jag vaknar upp sakta. Det är väldigt tyst omkring mig. Mörkret känns fortfarande påtryckande, min blick är suddig. Men jag märker av ett ljus. Ett gråtonigt ljus som sedan övergår till färger. Det ser ut som ljust trä, färgat av solens varma strålar. Jag känner mig lite yr, men jag ser att det är ett tak. Mitt huvud är tungt och mina muskler oförmögna att arbeta, så jag kan inte röra på mig. På så sätt kan jag inte få en klarare bild på vart jag befinner mig. Det är inget min hjärna bryr sig om riktigt än. Jag är fortfarande trött och sömnen trycker i hela min kropp. Däremot känner jag av att jag ligger på något mjukt. Det är varken sten, jord eller gräs. Det måste vara en madrass. Det är skönt. En stillsam känsla gör sig tydlig då jag märker av det. Jag försökte blinka till lite mer för att bli lite piggare, och verkar lyckas med det. Jag klarar av att vrida huvudet åt höger och ser att jag befinner mig i ett rätt rymligt rum. En vägg med en lite mörkare trädörr är det första jag ser tillsammans med det ljusa golvet och något som ser ut som ett tomt nattduksbord precis bredvid sängen. Jag vrider huvudet åt andra hållet för att få se resten av rummet. Det känns som en sten tynger ner det. Jag kniper obehagligt ihop ögonen, men försöker sedan samla mig igen. När jag öppnar upp ögonlocken ser jag ett par gröna ögon titta på mig. Det är en lugn och varsam blick som möter mig. Efter en kort stund uppfattar jag hela pojkens kropp. Han sitter på en stol, lätt framåtlutad med armarna i knäet. Det svarta håret lägger sig rufsigt längs med hans ansiktsform. Jag känner hur ilskan bubblar fram när jag ser honom. Jag glömmer bort all sömn som tynger ner min kropp och reser snabbt på huvudet. Jag öppnar munnen för att snäsa åt honom, men omgivningen börjar snurra runt på nytt.

"Ta det lugnt", hör jag honom säga, aningen försiktigt. "Du får inte överanstränga dig."

"Du..." Jag vet inte riktigt vad det är jag vill säga, men i vilket fall så får jag inte ut det. Min röst sviker mig och jag stönar lätt av den smärta som trycker mot pannan. Med en uppgiven suck lägger jag huvudet tillrätta på kudden igen och sluter ögonen än en gång.

Jag hör att Crestan rör på sig. Som jag kan förstå det så reser han sig upp, men istället för att gå mot mig så börjar han gå bort från mig. Jag slänger en kisande blick åt hans håll och får se honom röra sig mot andra sidan rummet. Jag såg det inte förut, jag tittade inte mot fotändan av min säng, men jag får se en annan dörr i väggen längre bort. Den är målad i en äggvit färg. Crestan går inte ända bort dit, utan stannar vid en annan stol. Där hänger det några kläder. Bredvid finns en liten byrå med en kanna av glänsande metall tillsammans med ett glas. Han tar tag i glaset och går mot mig igen.

"Här", säger han och sträcker fram glaset mot mig.

Jag ser skeptiskt på honom, litar inte på honom. Vad har han i glaset? Flytande gift? Jag vägrar helt enkelt ta emot det.

"Det är bara vatten", säger han då och höjer lätt på ögonbrynen.

"Det sa du om brödet också", säger jag så spydigt jag förmår med min svaga röst.

"Det finns inget sömnmedel i det här."

Han säger det i en uppriktig stämma. Det låter som om han talar sanning. Det är tillräckligt för mig. Jag bestämmer mig för att lita på honom - bara den här gången. Jag är så törstig att min mun är snustorr och läpparna smått spruckna. Jag sträcker mig efter glaset och när jag får tag i det börjar jag utan tvekan ta djupa klunkar för att stilla min törst. Det är kallt och friskt. Kylan är välkommen i min strupe.

Under tiden jag dricker går Crestan bort till kläderna igen. Inte förrän då märker jag att jag ligger i bara underkläderna. En våg av rädsla forsar genom mig och jag drar instinktivt täcket tätare upp i halsen. Vad har han gjort med mig under tiden jag var medvetslös? Jag vågar inte ens tänka på det.

Han märker av min rörelse och granskar mig en stund.

"Det är inte jag som klätt av dig", säger han lätt och vänder återigen uppmärksamheten åt kläderna på stolen.

Vem var det då? Jag vill inte tänka på det, men ändå gör jag det. Såklart att jag inte vill att den här pojken skulle ha tagit av mig kläderna, men om inte han - vem gjorde det?

"Var är vi?" frågar jag med en stämma som är lite starkare efter att ha piggnat till av vattnet.

"I ett värdshus uppe i bergen", berättar Crestan.

Det var nog den mest detaljrika information jag fått av honom hittills. Jag ser honom lyfta upp kläderna och komma emot mig igen.

"Vad gör vi här?" frågar jag för att få mer information.

Svaret dröjer ett tag. "Du är här för att vila. Jag är här för att prata med några jag känner."

Finns det fler som du? Det är den första tanke som dyker upp i mitt huvud. Vilka skulle han prata med, och varför? Jag känner att det inte är någon idé att fråga. Jag skulle inte få något vettigt svar.

"Ta på dig de här kläderna", säger pojken sedan. "Anledningen till varför jag bad tjänsteflickorna ta av dig det du hade innan var för att du inte kan gå klädd i sönderrivna kläder när vi ger oss av."

Jag granskar kläderna som ligger vid mina ben ett kort tag. "Vems var dem innan mig?"

Crestan ser tyst på mig. "Jag vet inte", säger han som svar på min fråga. "Jag går ut så att du kan byta om. Knacka på dörren när du är klar. Jag väntar utanför."

Han väntar inte på något klartecken från mig. Han börjar bara gå bort mot den mörka dörren till höger om mig. Jag känner för att protestera, eller säga något som visar att jag är emot hans förslag och inte vill styras under hans vilja, men jag hejdar mig. Han har rätt. Jag kan inte gå runt i sånt som blivit söndrigt efter en språngmarsch i skogen. Jag behöver lite rejäla kläder.

Supermegafoxieawesomehot!