Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

Kap. 7 Arenan

Jag visste inte hur jag skulle reagera när Sam besvarade kramen. Jag kände inte igen flickan, men tror hon var från sexan, sjuan. När flickan äntligen slet sig loss från Sam så såg jag spår av tårar på hennes kinder.
”Å..jag..jag hörde…kanonskott…åhhh…” började flickan men Sam tystnade henne genom att sätta ett finger på hennes läppar. Jag vände mig bort och undrade vad i hela världen som hände. Efter ungefär två minuter så hördes en vänlig röst:
”Vem är du då?” frågade flickan och jag vände mig om.
”Asteria. Asteria Lifton. Och jag vet en sak, och det är att det inte alls är smart att vara kär i hungerspelen.”
Flickan log mot mig.
”Nej jag vet, men jag tror att jag varit kär längre än spelets början.” Hon rodnade. ”Jag heter Farah Bone. Jag är från sexan.” Hon log. ”Jag och Sam är bundsförvanter, vill du vara med?”
Jag funderade ett ögonblick, det var frestande, men jag visste att jag inte skulle överleva utan att döda dem. Och fäster man sig till människor så gräver man sin egen grav praktiskt taget. Nej, det var inte alls smart men ändå….
”Ja.” sa jag innan jag hann ändra mig. Sam slog ut med armarna och log glatt.
”Bra! Asteria jagar, Farah fortsätter på vår plan, och jag packar upp.”

Farah försvann genast bakom några träd och jag begav mig också. Även om jag var väldigt glad för att jag hittat två bundsförvanter så var det skönt att vara ensam. Jag var inte längre i den tjocka skogen, utan i en trivsam lövskog där man kunde se den blå himlen. Jag drog fram min kniv och siktade mig in på en smal björkgren kanske tjugo meter härifrån. Sedan kastade jag kniven och den fastnade darrande i grenen. Med ett leende på läpparna sprang jag fram för att hämta den. En liten stril av grön, tjock vätska rann ur skåran jag gjort och jag hoppade kvickt undan. Det var kilsaft, fick man det på sig slog otäcka varbölder ut på ansiktet och armarna. Det verkade som om hela trädet var infekterat, så jag tittade ner på marken och letade snart upp en lång, smal och stark gren. Jag täljde till den till en passande form och gjorde en skåra högst upp. Sedan stack jag in en av mina dyrbara knivar i den och knöt åt med ett stycke tråd som Sam haft. Nu fungerade det som ett spjut, och jag gick vidare in i skogen.
Efter bara tio minuter hade jag fångat två fåglar och en ekorre med mitt nya spjut, och de dinglade häftigt från änden av ryggsäcken där jag knutit fast dem. Det fanns en liten bäck vid gläntan också, så jag skulle kunna fånga fisk.

Jag hade lite svårt att hitta tillbaka till gläntan, och fick lite panik när jag rätt som det var snubblade in i den. Sam och Farah satt med ryggen mot mig och samtalade ivrigt över något projekt. Jag slängde av mig ryggsäcken och gick fram till dem.
”Vad gör ni?” frågade jag.
”Okej, Asteria…”
”Kalla mig Ast” avbröt jag.
”Jo, Ast, vi har skapat en plan. Du vet distrikt sex, där tillverkar man tåg. Farah har fått..öh…lite gåvor från sponsorer och hon har byggt en slags robot som kan åka runt. Vi..öh..tänkte skjuta in den i karriaristernas håla och när de skjuter mot den så stjäl vi deras saker, och skjuter en eller två.” svarade Sam.
Jag kunde se bristningar i den här planen, men när jag fick se roboten så ändrade jag uppfattning.
Den var liten, och gjord av silvrig metall, även om den nu var insmord i lera för camouflage. Den hade formen av en ekorre, men där tog likheterna slut. För när Farah tryckte ner en knapp i ryggen på den så gav den upp det mest förskräckliga tjut jag någonsin hört. Sedan var det en knapp som spydde ut kilgas, gas inspirerad av kilsaft.
Jag nickade, vi skulle genomföra planen om några dagar när roboten var riktigt färdig. Men nu bara grillade vi djuren jag jagat, åt dem och klättrade upp i ett och samma träd. I skydd av lövverket hade Sam flätat ihop en ganska smal, kamouflerad hängmatta där vi alla klämde ihop oss i. Jag låg i mitten, och trots den obekväma ställningen så somnade jag.

Väldigt bra

sjukligt bra

Jättebra!

Jättejättebra!

Sjukt bra!

JAG ÄLSKAR ER! ♥

Kap. 8 Arenan

Jag vaknade av att Sam ruskade om mig.
”Vaerefråganom?” sluddrade jag men han bara fortsatte att ruska om mig.
”Kom nu, vi måste gå, Farah såg en spelare nyss, det är inte säkert här längre.”
Just då hördes ett kanonskott och Sam lystrade.
”Ja, Farah lyckades döda den. Kom nu!”
Jag bokstavligen ramlade ur hängmattan och landade med en hård duns på marken nedanför. Men Sams ord hade haft effekt på mig, och jag reste mig snabbt upp och packade ihop mina saker. Sedan dök Farah upp, med blod på kläderna, och vi begav oss alla tre.
På kvällen fick vi veta att bara två dött idag, Lala, som Farah dödat och en pojke från femman som hette Dase. Jag blev lugn, nu skulle publiken vara lugn ett tag, och spelledarna skulle inte skapa hemska saker. Det rådde tyst stämning, alla tänkte på att det faktiskt var hela tolv spelare kvar.
En hel vecka gick och bara tre personer dog, och jag var väldigt orolig. En mulen morgon bestämde jag mig och gick fram till Sam och Farah som satt och stirrade in i den falnande elden.
”Jag tycker vi ska genomföra planen nu, idag. Vi vet var de bor, och vi har alla saker färdiga.”
Sam tittade på mig men Farah höll med.
”Ja, Ast. Det tycker jag också. Vi har väntat länge nog. Eller vad tycker du Sam?”
Han nickade och vi samlade ihop våra saker och jag flätade håret för att ha det ur ansiktet. Jag hade faktiskt inte dödat någon än, men nu skulle jag göra det. Det kändes hemskt, men ändå lite skönt eftersom jag hoppades att spelet inte skulle pågå så länge till.

Efter vad som kändes en hel timme kom vi fram till en stor sjö där karriaristerna tydligen slagit läger. De slog alltid läger vid en sjö eller ett stort vattendrag, varje hungerspel jag sett hade de gjort det. De satt just nu vid en eld, fem ungdomar som satt upp vindsäkra tält och hade mat i överflöd. Plötsligt öste regnet ner och jag blev dyblöt på en sekund. Jag strök det plaskvåta håret ur ansiktet och tittade på Farah som stod redo med roboten hårt i handen. Hon såg beslutsam men likblek ut. Sam gav henne en snabb blick och vi smög oss närmare deras tält där de tagit sin tillflykt från regnet. När vi kommit fem meter nära dem så bullrade åskan och en blixt slog ner bredvid oss.
”Spelledarna” tänkte jag bistert. De ville göra detta svårt för oss. Farah satte försiktigt ner roboten på marken och tog upp fjärrkontrollen. Sedan tryckte hon på knappen och roboten utstötte det höga, obehagliga skriket medan den snabbt skred fram mot tältet. Vi sprang genast in bakom ett träd.
Redan när karriaristerna förvirrat tumlade ur tältet så visste jag att detta skulle gå snett. En lina med jackor hängde från ett träd. Trädet vi gömde oss bakom. Jag såg blixten och skrek till men hann bara dra undan Sam från trädet. Jag kunde bara se när blixten slog ner i trädet, fördes genom stammen och in i Farah. Hon utstötte ett skrik och sedan låg hon ner på marken. Död. Jag drog iväg Sam från platsen, de hade upptäckt oss och vi sprang. Jag tog upp en kniv och siktade mig in på en av dom och han segade ner på marken. Men de var många, och de kom ikapp oss. Sam verkade ha piggnat till och sprang fortare än någonsin förut. Men jag hade inga problem med att hålla jämna steg med honom, han kanske var tre år äldre men med adrenalinet som pumpade i mina ådror kunde jag springa hur långt som helst.

Plötsligt gjorde han en knyck med huvudet mot höger och jag förstod, även om jag inte tänkte lyda honom. När han svängde åt höger så sprang jag åt vänster, för karriarister jagade de minsta och svagaste först. Och visst följde de efter mig istället för Sam. Jag kände hur andetagen blev tyngre och håret och kläderna klistrade sig fast vid min kropp. Plötsligt tog marken slut, och jag föll.

Asm! x 100000000000000000000000

lika bra som vanligt

Shit, vad bra!