Det här är jag

Kap. 9


Men det var något jag inte hade frågat honom, och som jag ville ha svar på. Jag väntade tills Mer hade hittat sin trollstav, då frågade jag honom.
”Kände du henne? Min mamma.”
Mr Ollivander plirade på mig med sina dimmiga ögon.
”Ja, det gjorde jag. Enastående häxa, verkligen duktig på allting, jag blev så förvånad! Jag gick i femte årskursen när hon började, och vi satt bredvid varandra i Stora Salen. Hon gifte sig….”
Mr Ollivander avbröt sig när han såg Leo kika in i affären.
”Hon gifte sig med den där mannen. Hon lämnade honom efter ett par år, och gifte sig med en ny. Ingen har sett till henne sen dess och vi är säkra på att hon är död.”

Jag stirrade förbluffat på honom och märkte inte ens att Leo gått in i affären. Han hade blivit så förvånad när han såg mig den där morgonen när Chris kom hem med mig, han hade satt sig på en stol och stirrat på mig. Jag var lik min mamma, det visste jag. Men jag visste inte att jag var så lik henne.

”Ev? Hallå? Evene?!” Leo’s röst trängde in i min hjärna och mitt huvud for runt.
”Ja?”
”Jag sa precis att vi skulle äta lunch innan vi åker hem, ni har väl handlat klart alla era saker va? Mer, vill du äta med oss, var är dina föräldrar?”

”De är bortresta, de vet inte ens att jag är en häxa för jag har inte kunnat tala om det för dem. Får jag sova hemma hos er? Det är så läskigt att sova i ett tomt hus.” sade Mer.
Leo tyckte det var en bra idé så vi gick till ett utomhuscafé för att äta lunch. Mertha var jättehungrig och tog en stor hamburgertallrik men jag kunde inte ens få ner mer än en halv hamburgare. Det gnagde i mig, vad hade min pappa gjort mot min mamma så hon dog? Jag visste att han var hemsk, men jag tror inte att han lyckades döda henne. Och hon som är häxa, kunde hon inte ha försvarat sig?

Jag bestämde mig när jag kom hem att inte grubbla mer på det utan bara ha roligt med Mer. Vi hade jättemycket godis, och satt och tittade på film hela natten. Sedan pratade vi om hur kul Hogwarts skulle bli, och jag berättade hela min historia för henne. Vi hade bara känt varandra i några timmar, men det kändes som om vi känt varandra hela livet.
Mer’s föräldrar skulle vara borta hela sommarlovet, och jag tyckte ruskigt synd om henne. Men hon sa att hon var lyckligare hemma hos oss, så hon fick bo hos oss på sommarlovet. Jag hade berättat för henne om Chris’ plötsliga avsky mot mig. Det verkade som om han hatade mig mer för var dag som gick, men han kastade också glödande blickar på Mer.

Långt om länge blev det ändå den trettionde Augusti, och vi skulle åka till Hogwarts dagen därpå. Leo lagade en underbar middag (han var verkligen duktig på att laga mat) och vi firade med chips och coca cola. Men det var bara ett litet orosmoln, Chris hade var inte med och firade. Han hade inte sagt ett ord till mig sen den där kvällen i början av sommarlovet, då han sade ”häxjävel” till mig.

Jag har en fråga, tycker ni att denna FF är bra? Eller ska jag lägga ner den?

Bra kapitel!

Suuuuuuuuuuuuuperbra! ♥



Du ska verkligen inte lägga ner denna ff, den är helt fantastiskt bra!!!

Hanna, för en gångs skull har du faktiskt heeeelt rätt!! ♥

LÄGG INTE NER DEN H'ÄR FFN!!!! GÖR DU DET SÅ TÄNKER JAG LETA UPP DIG OCH TVINGA DIG ATT FORTSÄTTA SKRIVA PÅ DEN! O.O

Du äger på att skriva

Haha, tack Emma ♥

Jag tyckker inte att du ska lägga ner den! För den är Awesome!!!!!!!

Kap. 10


Morgonen därpå var en av de stressigaste jag någonsin varit med om. Folk rusade på varandra, släpande på koffertar eller ugglor. Jag gick upp klockan sju men vi kom ändå fram till tågstationen kvart i 11. Professorn som varit hemma hos mig hade berättat hur man tog sig till perrong 9 ¾ , det var bara att springa rätt in i den höga muren som avgränsade mot perrong 9 och 10.

Leo tog farväl av oss på den vanliga perrongen, eftersom han inte kunde ta sig igenom den. Så jag och Mertha tog oss till perrongen själva. Sedan hoppade vi på det mörkröda ångloket och hittade en nästan tom kupé. Det satt en tjej och en kille i den, de satt och spelade kort. Mertha sköt upp dörren och vi stannade på tröskeln.

”Är det okej om vi sitter här?” frågade jag.

Pojken och flickan i kupén hade ingenting emot det, så jag satte mig mitt emot flickan. Hon hade sitt blonda hår i två tofsar och såg mycket söt ut. Pojken var kraftig och svarthårig, med riktigt mörka ögon och fräkniga kinder.

”Evene Inston.” sade jag och skakade hand med flickan.

”Meredith Tepot. Jag kallas Mer.” svarade hon och log. Jag kände hur Mertha spratt till bredvid mig.

”Jag är Jacob. Jacob Tepot.” sade pojken.

”Och jag har världens fulaste namn, jag vet. Men jag kallas för Mer, det är inte så många som vet mitt riktiga namn.”
Mertha slog ner ögonen i golvet och rodnade djupt.

”Det kan inte vara jättehemskt, tänk på mitt namn, Evene. Hur konstigt och onormalt är inte det?”

”Ja okej. Jag heter Mertha.” sade Merthe så långt så man knappt inte hörde henne. Jacob skrattade.

”Det är väl inte så farligt! Vi kan kalla dig för Mer och Meredith för Med. Jag har alltid hatat mitt efternamn, Tepot. Det är så pinsamt när lärare säger mitt namn: ´Ja, Mr. Tepot?´. Det låter så muppat.”

”Jag tycker ditt efternamn är fint.” sade jag och de andra instämde.

”Vilken blodstatus har ni?” frågade Meredith.

”Jag är halvblod. Fast jag visste inte det fören några veckor sen, eftersom min mamma är död.” sade jag. De andra tittade medlidsamt på mig innan Mertha utbrast:

”En mugglarfödd här!”

”Både jag och Jacob är renblodiga, vi är syskon. Ni visste kanske inte det?”

”Det visste vi verkligen inte! Ni är inte ett dugg lika.” sade Mertha häpet.

Resten av resan var mycket trevlig, vi pratade och skrattade tills vi fick ont i magen. Vi köpte en massa godis av häxan som drog matvagnen, och vi spelade knallkort, något jag var väldigt dålig på men som jag tyckte var väldigt roligt. När det var ungefär tio minuter kvar på resan så smet Jacob iväg för att byta om till skoluniformen på toaletten så det var bara vi tre tjejer som bytte om tillsammans.

När vi kom fram och hade hoppat ur tåget så möttes vi av en stor, skäggig man. Han ropade:

”Förstaårselever hitåt! Förstaårselever hitåt!” så vi gick och ställde oss bredvid honom. Den store mannen hälsade på en liten svarthårig kille med ett stort ärr i pannan. Jag tyckte synd om honom, det måste gjort ont när han fick ärret.
Den store mannen, som jag fick veta av Jacob hette Hagrid samlade ihop oss och började stega iväg och vi kunde inte göra annat än att följa efter honom. Efter ungefär en kvart kom vi fram till en liten strand, vid en sjö. Sjön fortsatte runt en stor klippa. På klippan så satt ett stort….

”Åhhhhhh!” tjöt många av eleverna och jag förstod verkligen varför. Slottet var väldigt stort och såg väldigt gammalt ut, det lyste ur många fönster och tornen såg ut att nudda himlen.

Hagrid ledde ner oss i några småbåtar som låg vid stranden och med hjälp av dem tog vi oss över sjön till en slags underjordisk hamn. Därifrån gick vi upp till en stor ekport, och Hagrid knackade tre gånger på den. Dörren öppnades av en lång, gammal kvinna iförd en smaragdgrön dräkt. Hennes gråa hår var uppsatt i en sträng knut och hennes ögon blixtrade mot oss.

”Följ mig.” sade hon och ledde oss in i en stor sal. Den var helt fantastisk! Fyra långa bord stod bredvid varandra vända mot ett femte bord längst fram. Där satt alla lärare. Framför bordet längs fram stod en pall med en skamfilad hatt på. Jag stirrade på den och plötsligt öppnades en reva och den började sjunga:

Ni kanske ej tycker att jag är vacker, men döm ej efter vad ni ser idag. Jag lovar att äta upp mig själv om ni kan finna någon hatt som är mer klok än jag. Behåll ni gärna era svarta plommonstop, och era höga hattar som ser fina ut. Jag är Hogwartshatten som sorterar och därför slår jag alla andra utan prut. Det finns ej något dolt i era tankar som inte genast jag kan uppenbara, Sätt mig på huvudet, och jag skall säga i vilket hem ni helst bör vara.

Ni kanske passar bäst i Gryffindor, där folk med mod i bröstet lever, vars djärvhet, kraft och tapperhet Dem skiljer ut från mängden av elever:

Ni kanske hemma hör i Hufflepuff, där rättvisa och sanning styr, ja, Hufflepuffarna är trogna och lojala och aldrig någon möda skyr;

Måhända är ert hem det visa Ravenclaw, ty den som lärd och kvicktänkt är och har ett gott och klart förstånd skall alltid sina likar finna där;

Eller måhända Slytherin skall era sanna vänner finna, där sluga rävar nyttjar alla knep att sina mål och syften vinna. Så sätt nu hatten på!

Förfäras ej! Grips ej av frossa! Ty jag kan lova att (fast jag inga har) ni är i säkra händer, för jag, jag är en hatt med tankegåva!

McGonagall hoppade till när hatten var färdig med sin sång, och rullade upp ett långt stycke pergament.
”När jag ropar upp ert namn så ska ni sätta er på pallen och sätta på er hatten. Den kommer att sortera er till varsitt elevhem. Så, då börjar vi; Meredith Johnson!”

Jag tittade medlidsamt på Med som var tvungen att vara först, men hon gick upp till pallen med självsäkra steg. Hon hade på sig
hatten i flera minuter innan den slutligen vrålade:

”RAVENCLAW!”

Bordet längst till vänster började skratta och hurra när Med satte sig med dem. Jag hoppades innerligt att vi alla skulle hamna i samma elevhem, och hoppades ännu mer när Mer också hamnade i Ravenclaw.

”Evene Inston!” ropade McGonagall och jag gick långsamt och nervöst upp på podiet och drog på mig hatten. Den var för stor för mig, så jag kunde inte se mer än hattens innansida.
”Åh, det här var svårt.” hördes en tunn röst och jag hoppade till.
”Snälla Ravenclaw snälla Ravenclaw!” tänkte jag panikslaget, jag ville vara med mina vänner.
”Åh nej Ravenclaw blir det absolut inte.” sade hatten och jag kände hur hjärtat sjönk som en sten i bröstet.
”Jag är ledsen men det får nog bli HUFFLEPUFF!” jag hörde hur hatten ropade ut det sista ordet i hela salen. Jag drog snabbt av mig hatten och nästan sprang ner till Hufflepuffs bord där jag möttes av stormande bifall.

Jacob var sist, jag trodde under några få skräckslagna minuter att han skulle hamna i samma elevhem som sin syster, men han hamnade också i Hufflepuff. Han sprang ner till mig och kramade om mig.
”Bra att några i alla fall fick komma i samma elevhem!” sade han glatt och jag nickade.

Fantastiskt!

Bäst!