Det första hungerspelet

Jag läser alltid kompis ♥

Jag läser absolut!

Hahaha bedjaste XD
Snart tror jag, inte idag men snart Tackar som frågar, det är sådana frågor som sporrar mig att fortsätta (mer än vanligt då alltså )

flyttnyckeln. Vendela

♥

SUPER!!!!!!!

Så där! Efter mycket arbete är den klar! Ledsen att det tog ett tag, vi kan nog fastställa att jag inte är världens snabbaste författare

Dag 2:

Molly Evans blötte metodiskt ner ännu ett flertal vita pappersservetter som hon funnit i en byrålåda i vad som en gång nog hade varit ett vardagsrum. Taket hade nämligen rasat ner över mer än halva rummet så det var svårt att se.
Nu befann hon sig dock i det städskrubbsstora badrummet med händerna i handfatet. Vattnet avgav en distinkt stank av avlopp, vilket retade hennes kräkreflexer och något sade henne att det antagligen inte skulle vara världens smartaste att dricka det. Men ett syfte avtjänade det i alla fall.
Hon skruvade ur det överflödiga vattnet ur pappershanddukarna och råkade nästan klyva dem på mitten, sedan plockade hon upp bordskniven som hon använde som ett provisoriskt vapen då Vendela hade roffat åt sig kniven.
Hon gick raskt ut ur badrummet, in i hallen och sedan in i sovrummet där Skilla Ravenclaw låg utslagen med ett otäckt sår tvärs över ryggen, han låg på mage då det fördelade smärtan på ett mer skonsamt vis.
Hon gick fram och satte sig på kanten till sängen varpå hon försiktigt vände upp hans ansikte som för en stund sedan varit stekvarmt men nu var iskallt. Detta oroade henne. Någonstans hade hon läst att man blev varm eftersom att febern rasade i kroppen men det var ju i alla fall ett tecken på liv. Som det nu var hördes bara andetag som kom oregelbundet och stötvis.
Hon tog bort de gamla pappersservetterna som fortfarande var varma och lade de nya på sängbordet – som det var nu behövde han dem knappast.
Varför hade hon gått med på att stanna här och leka hemmafru för? Om hon velat hade hon kunnat sticka men nej hon hade prompt stannat. Det var ett eget val hon gjort och inte något som Vendela sagt åt henne. Nej, både hon och Vendela visste vem som var alfan i gruppen, och inte var det Vendela.
Men tanken på att lämna Skilla Ravenclaws liv i någon annans händer hade av någon anledning känts främmande och den första tanken som dykt upp i hennes huvud var ”Som om det skulle hända”.
Hon suckade och vände Skilla Ravenclaw ryggen när hon gick ut på den halvt raserade balkongen för att insupa en nypa frisk luft.
Hon satte sig ner så att benen kom att dingla över det inte längre existerande balkongräcket. Solstrålarna slickade glupskt hennes ansikte och hon lutade huvudet lätt bakåt för att solen skulle komma åt hennes vita hals.
Kylan som hade dröjt kvar i Molly Evans kropp sedan tidigare flöt successivt iväg allteftersom solen drev allt mörker på flykten. Det var i sanning en mycket fin dag.
Molly Evans hoppade förskräckt till. Hon hade utan att lägga märke till det glidit in i en vaken dröm.
Hon hade befunnit sig hemma i lyx och överflöd. Inte så värst dumt inte. Men ett märkligt metalliskt pipande hade väckt henne ur dvalan. Vad var nu detta?
När hennes sömndruckna hjärna hade hunnit ikapp verkligheten satte hon sig kapprak upp och flög upp på benen. Någon meter ifrån henne, i metall rännan som löpte utmed husets fasad låg en liten metallisk sak som reflekterade en hel massa ljus och kastade solkatter ner i hennes ansikte.
Hon sträckte på sig men tvingades inse att hon inte skulle nå.
En stol släpning senare höll hon den lilla metall tingesten i handen, bollade den mellan händerna och prövade dess vikt i handflatorna. Den var varm och förvånansvärt mjuk.
Efter att ha vänt och vridit på den ett tag uppdagades en liten knapp på sidan (Fast allt var ju sidor.)av metallklumpen. Hon tryckte in den och med ett lätt pysande ljud öppnades cylindern.
Inuti låg en liten flaska med en etikett på. När hon lyfte upp flaskan i ljuset för att kunna läsa vad det stod så lade hon märke till att vätskan såg ut att vara extremt trögflytande och att den var mörkt druvblå. Det såg ut som tjära, inget som man skulle vilja svälja.
När hon kommit över detta faktum så läste hon vad som stod på etiketten:

Till den behövande.

Inget mer. Det var allt. Inget, lycka till. Inga lyckönskningar alls. Hon visste att hon var otacksam men det spelade ingen roll. Eller kanske så gjorde det det men det var för tillfället inte relevant.
Till den behövande, hm… Skilla Ravenclaw!
Hon hoppade ner från stolen och skyndade in till Skilla Ravenclaw vars ansikte hade börjat anta en lätt ljusblå ton. Då var frågan bara hur hon skulle få i honom substansen. Han var knappast i ett tillstånd där han kunde svälja, hon skulle behöva injicera honom med det men det hade inte funnits en spruta i cylindern.
Hon halvsprang in till köket och rotade sig fram till en liten mörknad silversked. Skilla Ravenclaw skulle bli tvungen att svälja.

YES kände hur foten för hundraelfte gången vek sig under henne. Det brukade inte vara såhär illa, hon brukade kunna genomlida dagen med en haltande gång som brukade dra till sig medlidsamma blickar eller i vissa fall förakt men oftast kollade folk bara snett på henne. Men just idag var hennes fot helt omöjlig. Den bara vek sig gång på gång, som om musklerna i foten var gjorda av smör. Att hon var längre och därmed tyngre än vad missy moon var van vid hjälpte ju inte direkt heller, även om missy moon var ett år äldre än henne.
missy moon var inte oförberedd och sänkte försiktigt ner henne på trottoarkanten. Såhär hade de hållit på sedan de vaknat för några timmar sedan och det blev inte lättare att sjunka in i takten, man vande sig inte.
Men YES bet ihop. Om det var någon som skulle be om att stanna var det verkligen inte hon. Hon var inte svag. Men det var däremot hennes hjälpare i nöden.
”Vi kanske borde stanna?” Föreslog missy moon försiktigt och blickade ner på YES där hon satt på den fuktiga trottoaren. Tydligen hade det regnat tidigare, vilket förresten var svårt att tro eftersom det kändes som om de vandrade i en öken för tillfället.
Ingen av dem hade druckit på ett tag och detta gjorde att ingen av dem var på sånghumör, så att säga.
”Om du känner att du behöver det så.” YES tyckte sig skymta ett litet leende i missy moons mungipa – Hennes huvud var nerböjt så det var svårt att se – och detta gjorde henne om möjligt på ännu värre humör. Vad trodde hon att det här var? En lek? Hur kunde hon gå runt och le när hon säkert visste att hon skulle dö? För det skulle hon antagligen. Hon var knappast vinnartypen, det kunde YES klart och tydligt se.
Hon såg irriterat på missy moon. ”Jag skulle givetvis förstå om du behövde det.” sade hon hånfullt och lät den outtalade förolämpningen hänga i luften mellan dem. Ett kort ögonblick mötte de två individerna varandras ögon och ingen av dem kunde motstå behovet av att kolla bort. De var inte så olika varandra. En vilsen tanke. Skjut bort den.
”Vet du… Jag förstår inte”, YES såg snett på henne.
”Var det något nytt eller?” hon iakttog hur missy moon reagerade ur ögonvrån, noga med att det inte sågs. Den äldre tjejen stirrade med brinnande blick på henne, axlarna var spända och hennes nävar var knutna längs sidorna.
”Vad är ditt problem egentligen?” väste missy moon ilsket.
”Mer än dig menar du?” Tystnad. YES log, hon hade alltid varit verbal.
”Visst. Om det är så du vill ha det. Jag sticker.” Då vände YES på huvudet, lugnt.
”Gör det du. Jag kommer att dö ändå.” Hon sade det nonchalant. Som om hon inte brydde sig. Vilket hon faktiskt inte gjorde heller. Hennes kämpaanda hade dött tillsammans med hennes familj. Ett litet styng av skuldmedvetenhet letade sig in under hennes omsorgsfullt lagda fasad. Hon hade Peter. Hon hade sin bror. Hon hade något att kämpa för. Men en annan röst hade också tagit sig igenom fasaden. Vad tjänar det till? Vilka är oddsen att du av alla kommer att vinna? Du med din taskiga attityd och dåliga fot. Stor chans. Du är oduglig, har alltid varit det. Se på den här tjejen. Hon tycker synd om dig fastän du inte har gjort något för henne. Du förtjänar inte hennes medlidande. Du gör tillvaron till en pest för dem du har runt omkring dig och du lyfter inte ens på ögonbrynen åt det. Oduglig. Oduglig. En pest.
Hon såg upp på missy moon som fortfarande blängde ilsket på henne. Hon var ingenting. Hon, YES, den odugliga pestbäraren.
Plötsligt tycktes det hela riktigt roligt. Vad stod de här och tjatade för? De kunde ju dö när som helst och de stod här och bråkade om… Vad? Hon kom inte ihåg längre.
”Varför ser du ut som om du har käkat surströmming för?” missy moon bara stirrade på henne utan att röra på sig.
”Om du spärrar upp ögonen lite till så kommer dem att trilla ut.” Hon log glatt mot missy moon som såg helt oförstående ut.
”Vad gör vi här förresten?” Hon hoppade upp och som genom ett under stod foten på stadig mark. Hon tog resolut missy moons arm och drog iväg med henne. missy moon stapplade efter henne med ett ansiktsuttryck som om YES precis hade dansat salsa sjungandes ”Heja Bamse” med en australiensk dialekt.

Stevie Rae öppnade med en suck ögonen igen. Nepp, ingenting hade förändrats sedan hon kollat efter senaste gången. Solen låg fortfarande som ett stort kvävande lapptäcke över henne och fick henne att svettas ymnigt. Allting var äckligt ljust och tavlan som utspelade sig framför henne hade kunnat vara vacker om det inte varit för det faktum att Stevie Rae hade en förskräcklig dag.
Hon hade tillbringat de senaste två nätterna med att sova i fuktiga tunnelgångar som inte direkt hade haft en förskönande effekt på hennes hår, detta adderat med slutsatsen att hon antagligen skulle dö var inte de bästa argumenten man kunde använda sig av för att lysa upp hennes dag.
Just nu befann hon sig strax utanför en annan tunnels mynning, det fanns extremt många för att inte tala om långa tunnelsystem i denna stad, noterade hon irriterat. Inte för att det nödvändigtvis behövde vara något dåligt men Stevie Rae kände sig bara allmänt butter och irriterad idag.
Hon tog ett steg tillbaka så att hon kom att stå i skuggans svalka och begrundade vad hon borde göra härnäst. Hon hade ingen bundsförvant och skulle antagligen inte få en heller, hennes distriktskamrat var en mordlysten galning och hon var fast i en sinnessjuk tillvaro där bara en av tjugofyra kunde överleva. Japp, var inte detta den lyckligaste platsen på jorden?
Nej idag skulle hon knappast få något gjort, inte som igår, det hade varit en strålande dag. Hon visste nu vem hon ansåg skulle vinna och vem som definitivt inte borde göra det. Hon hade nämligen bevittnat det som hade hänt mellan Vendela och dennes offer. Hon skulle verkligen försöka vinna och Vendela skulle hon minsann göra slut på. För att inte tala om den psykopatiska galningen Molly Evans.
Med detta i åtanke vände hon sig mot öst och började gå. Någonting skulle hon ha kommit att uträtta innan dagen lidit mot sitt slut.

Ett andetag. En krusning. En figur som återigen sjönk in i skugga, hastigt. Och ett leende. Nu var hon fast.
Eileen Prince hade under de senaste dagarna haft en olustig känsla av att någon förföljt henne genom de unkna kloakerna med dess grönslemmiga vatten. Det var inte så att flickan vars huvud hon nu såg bryta vattenytan hade avslöjat sig, nej, tvärtom. Eileen Prince hade haft en känsla av förföljelse men det var just allt som funnits. En känsla. Och att Eileen Prince var en av de sällsynta individer som faktiskt litade till fullo på sin magkänsla var helt enkelt ett slag under bältet för tjejen som började bli en kvinna. Det såg man på formerna även när hon var i vattnet.
Tjejen/Kvinnan hade rött hår som hängde över dennes rygg i vattentyngda lockar. Vattnets gröna färg tycktes hänga kvar på flickans hy, det fick henne att se lätt illamående ut och tjejens klarblå ögon gnistrade med liv och för tillfället – glädje.
Tjejen drog sig upp ur vattnet och, obekymrad av sina genomvåta kläder, såg hon sig omkring, som om hon sökte efter någonting. När hon inte hittade objektet för sitt sökande slocknade omedelbart glädjeglimten i ögonen och ersattes av oro.
Eileen Prince stirrade beräknande på tjejen inifrån sitt skugghörn. Tjejen såg rejält klen ut men å andra sidan var hon mycket äldre än Eileen Prince, det syntes på långt håll. Nej hon skulle nog kunna klara av henne om överraskningsmomentet var på hennes sida.
Och när tjejen vände på huvudet från henne insåg hon två saker.
Tjejens namn var Tyra och överraskningsmomentet var nu på hennes sida.

amanda1104 svor en hel ramsa och tråcklade sig med en viss svårighet ut ur taggbusken – Taggbuske, såklart det behövde vara just en taggbuske – som han hade ramlat ner i när grenen han uppenbarligen hade suttit på lite för länge hade brustit.
Han sparkade och fäktade sig med möda ut ur busken som föreföll vilja behålla honom i sin famn, men känslan var dessvärre inte ömsesidig.
Enda sedan den svarthöljda figuren hade dödat den yngsta ur syskonparet i tunneln den föregående dagen hade han hela tiden sett sig om över axeln utan uppehåll eftersom han var övertygad om att mardrömsfiguren förföljde honom. Men icke. Än så länge hade ingen krökt ett hår på hans huvud. Nyckelorden här var än så länge.
Han hade inte hört någon kanon på hela dagen vilket inte var ett bra tecken. Det innebar nämligen att huvudstadsinvånarna började bli uttråkade, vilket i sin tur innebar att spelledarna på något sätt skulle bli tvungna att få fart på dem och det skulle säkerligen inte bli speciellt angenämt.
Dessutom behövde han vatten och om han inte hittade det skulle det inte dröja innan han stupade.

Tårarna forsade nerför septimus heap 2012s kinder. Hon hade under de senaste dagarna varit i någon slags chock. Tårarna slutade aldrig rinna och hjärtat slutade aldrig värka, det hela lät väldigt klichéartat enligt septimus heap 2012, inte för att det var vad hon tänkte på just då. Nej, tillbaka till hjärtesorgscenen.
Men det kanske var bra att hon grät. Det bevisade att hon fortfarande kunde känna. Någonstans insåg hon att hon var väldigt melodramatisk men det kunde man knappast klandra henne för. Hennes lillasyster. Borta. Hon begravde ansiktet i händerna och slog sedan armarna om sig själv för att ha den minsta chans att hålla ihop när snyftningarna tilltog i styrka.
Snart satt hon bara där. Tårarna hade tagit slut och hennes ögon tycktes pulsera av trötthet. Den sorg som hotade att krossa henne och som tidigare hade fyllt henne hade nu förbytts i tomhet. Hon var tom, inga känslor kvar, hon hade gråtit tills inget funnits kvar. Och det var den mörkes fel. Figuren vars steg hade närmat sig för att sedan tystna tillsammans med hennes systers hjärta.

Zendaya snubblade fram. Hennes hjärna försökte febrilt få fram ett svar på vad det var som hade hänt den morgonen.
Hon hade bara legat där i ett övergivet hus för att sedan dricka ur kranen i husets tack och lov oskadda badrum. Hon hade sedan lagt sig för en välbehövlig tupplur men sedan hade hon känt hur någonting rörde sig inuti henne. Först hade hon trott att det var de gamla kexen som hon käkat som levde rövare i magtrakten men den tanken behöll inte greppet länge.
Rörelsen hade stadigt förflyttat sig närmare bröstkorgen, närmare hjärtat. Hon hade fått svårare att andas och hon hade börjat bli svagare. Tröttare.
Matt i kroppen och med huvudet bland molnen hade hon lagt sig ned med en icke existerande duns. Redan då visste hon att ingenting skulle vara som det brukade när hon vaknade.
Nu snubblade hon genom spökstaden, föll gång på gång men fick inga skador. Ansikten flöt förbi framför och bakom henne. Hon stannade och lutade sig mot husväggen men kunde inte känna huset under sin handflata, hon kände ingenting.
Ansiktena hopade sig runt henne, vändes mot henne.
Ihåliga ögon, blek nästan genomskinlig hy, krökta munnar. Stillastående hjärtan.
Hon skrek men ingen hörde det. Ingen skulle någonsin höra det igen.
I sängen i ett sorgligt litet hus på en sorglig liten sidogata tog en kropp ett sista skälvande andetag.

De kallade den övergivna staden för spökstad. De kunde inte haft mer rätt.


Döda: Zendaya

Hohoho dags för lite skoj
Men super! Gillar det verkligen. ^^

Tack!

Vad ska HÄNDA????????

Grattis i efterskått Shaana

ÅÅÅ VAD BRA SKRIVET!!!!
JAG ÄLSKAR DETTA KAPITEL!!!!

Tack så mycket!! Kollade du hufflepuffs födelsedagar? ^^



Hahaha tack så mycket! Vad glad jag blir!!