13 och såld

Alla var bra ♥

Naw, tack Goiz! ♥

Okej, nu kommer jag aldrig mer att förolämpa dig genom att skriva jättebra. Nu får jag skriva detbästajagnågonsinharläst!! istället

Awesome!

Hahah, ni är bäst! ♥
Som jag lovade Alex:



Kapitel 99



Jag stirrade oförstående på min mor.
De svaga människorna runt omkring oss betraktade och lyssnade uppmärksamt. Detta var nog en av de bästa händelserna under deras tid här. En mor och hennes två döttrar som återförenas efter så många år. Vad som helst gör nog en lycklig här, om det är bra saker då. Men samtidigt som de är glada för vår skull, kunde jag nästan slå vad om att de flesta skulle göra vad som helst för att få komma ut från fängelset och sedan få träffa sin familj igen. Jag kunde inte klandra de.
"Mor, vad menar du? Richard har ju inte ens vetat om att vår familj fanns, varför skulle han då velat splittra den?" frågade jag.
Mor såg ut att börja gråta vilken sekund som helst. Jag gjorde mig beredd för att trösta henne, men det kom aldrig några tårar som jag kunde torka bort.
"Det var..." hon tog ett djupt andetag, "...innan du föddes. Innan någon av er föddes, till och med innan jag gifte mig med er far. Jag hade aldrig mött honom då. Jag bodde fortfarande med min familj, med min mor och far och tre systrar. Jag var äldst och var väldigt stolt över ansvaret jag fick över mina syskon. Vi bodde i en ganska stor by, vår familj var fattig eller rik. Vi hade det bra, tills..." hon samlade sig igen, "tills dagen då Thor kom till byn med sina soldater och sin son, Richard som redan då var en blodtörstig mördare. Rykten om att han torterade fångarna när han hade tråkigt hade fyllt mina öron flera gånger, och mina föräldrar hindrade inte ryktena från att komma till mig. De tyckte det var bäst att veta från första början.
Thor marscherade in i byn för att visa sin son hur man skulle handskas med folket. Såklart visste redan Richard det, men han njöt minst lika mycket som sin hemske far. De brände ner flera hus som straff för att vissa invånare inte hade kunnat betala skatten som de skulle. Då straffade de oskyldiga människor genom att ta deras hem och ägodelar ifrån de. Det rådde panik i byn. Flera hjälpte till att släcka elden ända tills de fick order om att sluta. De män och kvinnor som vägrade se sina hus brinna ner blev brutalt dödade. För oss barn och unga var det en mardröm. Jag var inte mer än femton år. Men det tog ingen hänsyn till. Inte kastade de en blick på de mindre heller. Thor och Richard satt på sina hästar och betraktade oss med nedlåtande blickar som strålade av avsmak. Men när Richards blick gled över mig fastnade den och kunde inte slita sig loss. Jag mötte hans blick och såg att hans ögon inte hade samma känsla av avsky längre. Men de var fortfarande kalla.
Thor började rida iväg igen, och efter en liten stund efter att inte ha släppt mig med den genomborrande blicken följde han efter. Jag trodde att det var över, men det var det verkligen inte", berättade mamma med en klump i halsen.
"Vad hände? Varför tittade han på dig sådär?" frågade jag men anade redan det fruktansvärda svaret.
"Han fattade tycke för mig, kan man säga", sa hon trevande för att hitta rätt ord.
"Han blev kär i dig?" frågade jag chockat.
Hon grimaserade vid ordet men svarade: "Ja."
"Oj", mumlade jag. "Fortsätt, vad hände sen?"
Hon försökte le lite, men hon lyckades inte. Detta var ingen rolig historia för henne, hon led av att berätta den.
"De försvann som sagt. Vi såg de inte igen på flera år och snart glömde jag helt bort blicken han hade gett mig. Offren fick nya hus som alla hjälpte till att bygga upp. Vi levde som vanligt igen. Några svalt, några hade det bättre. Men så ofta vi kunde delade vi med oss. Svårast var det på vintern, då det var ett tungt jobb att skaffa mat ens till sig själv.
Jag träffade din far när jag var runt nitton år och snart nog gifte vi oss. Vi flyttade bort från byn, till gården där vi skulle bott nu om ingenting hade hänt.
En sommardag var jag ute och hängde upp tvätten. Jag var i början av graviditeten som skulle ge oss Abel. Du och Arthur var på marknaden. Då kom Richard och hans soldater och red förbi. Först förstod jag inte att han var med, så jag betraktade de när de red förbi. Det var när Richards blick landade på mig som soldaterna stannade. Jag var livrädd, eftersom jag då kom ihåg varenda detalj av den hemska dagen då delar av byn brändes ner.
Nu kom han mot mig, pojken som då bara hade varit en ungdom, kanske ett par år äldre än mig. Då kanske han var nitton.
Din far kom tillbaka från åkern precis då, och alla stannade upp. Richard stirrade från honom till mig. Han tittade på honom med ilska i blicken. En ilska som jag aldrig sett förut. Richard ville ha mig. Han hade inte glömt dagen eller mig. Han ville döda din far och hålla mig för sig själv, det fick vi reda på senare. Men poängen var, han pratade med mig. Din far fick lämna oss. Han sa att han skulle ha mig till varje pris. Jag sa att jag vägrade. Det var dumt sagt, eftersom Richard då blev ursinnig. Direkt hotade han med att döda hela min familj, din far, Arthur och dig. Jag fick panik och bönföll honom bokstavligt talat för att han inte skulle göra er illa. Han verkade så hemskt nöjd. Han berättade hur jag skulle göra och påminde mig om att något gick som oplanerat skulle han döda er", fortsätter hon med tårfyllda ögon.
Solen letade sig in i fängelsehålan, genom något av de väldigt små fönstrerna med galler. Det löst upp en bit av stengolvet. Flera människor fick sätta handen för ögonen, ljuset var för starkt.
"Vad för plan?" frågade jag.
"För att jag skulle komma till honom. Och jag sa ja, vad som helst skulle jag göra för att ni skulle må bra. I vilket fall sa han att jag skulle låtsas dö när jag födde barnet som nu växte i magen. Han ville att jag skulle överge min familj, på bästa möjliga sätt. Och om ni trodde att jag var död skulle ni inte leta efter mig. Din far fick hjälpa mig att dö. Vi tog en flaska med blod som vi sedan lät rinna ut när Abel var född. Sedan fick ni gå ut, och då passade far på att ge mig en slags kärna som man kunde äta. Om man åt den skulle det se ut som om du var död, du skulle inte röra dig och din hy skulle se likblek ut. Jag sa hejdå innan jag tog den och sedan skickade han in er. Jag sa ju adjö som du kommer ihåg och du förstår inte hur mycket det smärtade för mig att behöva förklara att jag aldrig skulle komma tillbaka. Men jag gjorde det ändå. Sedan kom Richards män igen för att hämta mig. Jag kunde knappt säga adjö till min man. Han var mitt allt som jag nu skulle förlora. Jag skulle för alltid bli tom inombords.
I slottet försökte Richard få mig att göra saker. Till exempel gå med på att gifta sig och saker i den stilen. Men jag svarade inte med undantag från när hon nämnde er och vad han kunde göra. Jag svarade spydigt och snart blev jag torterad i tortyrkammaren. Det var hemskt och jag ville dö. Jag hoppas att du aldrig har varit där nere", sa hon tyst.
Jag skakade på huvudet. "Det har jag inte", svarade jag.
Mor nickade och fortsatte sen. "När jag inte gav efter, när jag inte slutade älska er far, eller började älska Richard blev han ilsken som aldrig förr. Han satte mig därför här nere tills jag lärt mig vad jag skulle göra. Alltså göra som han ville, skapa en ny familj med honom. Jag mår nästan illa av själva tanken. Tänk så hemskt. Men sen dess har jag varit nere här", sa hon.
"Så... så du hade inget val? Du var tvungen att låtsas dö? Du gjorde inte det frivilligt?" frågade jag.
"Frivilligt? Aldrig! Ni betydde och betyder allt för mig, ni är mitt liv, du, Abel och Arthur. Jag har saknat er något så enormt. Jag älskar er så mycket."
Jag log och kysste hennes kind. Sedan tog jag hennes hand och tryckte den. Abel stirrade chockat på mor och försökte få reda på alltihop och hålla reda på allt i den invecklade historien. Det var komplicerat och vrickat, hela världen var vrickad.

Awesome.

Ehm... jag är antagligen psykad nu, men det var rätt gulligt och hemskt av Richard att göra som han gjorde. XD

Tack!
Hahahaha, ja du är ju ett litet, sött wierdo, så jag låter det passera xD

Mwahahaha, I am a proud sweet weirdo. >83

Haha ^^
Jag ger dig ett till kapitel innan jag går och äter och kollar på Merlin >83 (omg, jag gillar den)


Kapitel 100 (WOOOHOOOOO)



Dagar passerade. Mor och jag satt ihoptryckta tillsammans och vägrade släppa taget om vi inte var tvungna. Det enda undantaget var när soldater kom för att se till så att Abel och jag var okej. I Abels fall, fick hon sitta med kvinnan som hjälpt henne. Mor, jag och Abel ville att hon skulle komma över till oss, men det kunde hon inte. Vi kunde inte ens röra vid varandras fingertoppar, hur mycket vi än sträckte på oss. Men trots allt tog kvinnan bra hand om henne. Hennes son tyckte om henne och Abel tyckte om honom. Som en lillebror ungefär. Jag var lättad över att hon i alla fall hade någon som tog hand om henne när jag inte kunde det. Vid vissa tillfällen önskade jag att det var Abel som hade suttit med mor. Så att Abel skulle känt sig så trygg som hon kunde vara. För jag kände mig trygg i mors sällskap. Nu när jag äntligen träffat henne igen. När hon helt plötsligt fanns där i mitt liv.
Det var så hemskt. Richard hade förälskat sig i henne och tvingat henne att låtsas dö inför hennes familj så att han kunde ha henne för sig själv. Han tog henne ifrån oss. När hon inte ville göra som han ville låste han in henne för att hon skulle inse att hon inte hade något annat val. Men hon gav sig inte.
Richard höll koll på Arthur. Han visste att han snart skulle fylla arton och bli myndig. Det var fritt fram att ta honom med en bra anledning. Han bad Ärret hålla kolla på mig också och ge far nyheten om att Richard skulle ta mig. Far ville inte sälja mig. Han blev tvingad av Richard och hans män. Han fick reda på det den dagen, då de tog Arthur. Jag trodde att far hade sålt mig för att betala skatten. Men så var det inte. Richard hade bara gett honom möjligheten att aldrig behöva betala skatten för att jag skulle dra den slutsatsen att far inte ville ha mig. Det var inte ens säkert att far ens fick alla skatter betalda. Det var säkert bara lögner.
Efter att Richard hade mig, ville han ha Abel borta ifrån mig. I alla fall i början. Det var först efter ett tag, när han redan dödat far och fått bort Abel, som han ville ha tillbaka henne som utpressning för mig. Han behövde att jag lydde honom. Och han visste vad han behövde göra för att få mig att göra det.
Så nu satt vi här. Mor och döttrar i fängelsehålan i helvetet. Det var tortyr och jag önskade verkligen att ingen annan familj skulle behöva uppleva en sådan sak. Men i Pistore var det inte så. Nästan varje familj led i landet. Men nu var Clive Porter här. Han skulle hjälpa oss, hela folket i Pistore. Han skulle befria oss. Men saken var den att vi kunde inte vänta hur länge som helst. Vi hade redan väntat tillräckligt länge. Fler oskyldiga människor skulle dö, efter att allt för många redan hade dött.
Vi kunde inte vänta längre.

Det var en eftermiddag, tror jag eftersom man förlorade tidsuppfattningen där nere, då Richard kom. Mor gick snabbt och satte sig i sitt hörn, i samma ställning, samma ansiktsuttryck. Han kom fram till mig och Abel. Abel hade släppt taget om kvinnan och hennes son innan han kom.
Två soldater kom efter honom. Richard stannade utanför båda cellerna och gestikulerade med handen att soldaterna skulle låsa upp. De tog direkt varsin nyckel och låste upp dörren. Abel och jag möttes i mitten i en hård kram.
När vi lossade vårt grepp om varandra hade Richard redan börjat gå iväg.
Vi följde efter honom med vakterna bakom oss. Mor tittade på oss bakom knäna och jag kunde urskilja en lycklig glimt i hennes ögon. Jag gav henne ett litet leende som snabbt dog ut innan någon annan hann se det.
Sedan gick vi ut från fängelsehålorna och uppför trappan. Solljuset som mötte oss var bländande och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Likadant med Abel. Efter en stund när vi hade vant oss stannade Richard efter att ha gått en bit.
"Så, vad fick ni ut av detta?" frågade han med ett nöjt leende. Han älskade att se oss lida.
"Jag tog inte boken", sa jag utan att bry mig om om att svara på frågan.
"Vill du verkligen ta upp diskussionen igen? Du vet att jag enkelt kan skicka ner dig där igen", varnade han.
"Men jag tog den ju inte", protesterade jag lugnt. "Jag visste inte ens att den låg där."
"Nog", sa han kort. "Ta med dig din lillasyster upp. Jag vill inte höra mer eller se dig mer idag, förstått?"
Jag svarade inte utan tog Abels hand och började dra henne med mig utan att tänka. Abel var inte helt frisk efter slaget i huvudet och vinglade därför till. Richard tittade på Abel med något i ögonen som skulle föreställa oro.
"Vad har hänt med dig?" frågade han entonigt.
Abel såg inte ut att kunna svara och hennes ansikte hade en svag grön färg.
"Det blev lite problem med en av fångarna", svarade jag spydigt. "Du kanske skulle tänkt på det förrut. Alla där nere är inte så svaga som du verkar tro, de är arga och kan inte kontrollera sig själva. Jag kunde inte skydda henne när en man blev för arg och attackerade henne. Som tur var hindrade de andra fångarna honom ifrån att döda henne. De stoppade honom", sa jag trotsigt och spände blicken i honom. Jag var så ursinnig på honom för att ha fängslat min mor och sedan plågat alla oskyldiga människor. "De stoppade honom från att döda din dotter trots att det är du som torterar de, som dödar deras familjer, som tar ifrån de deras hem. De är goda människor, de flesta har inte gjort något fel. Du fängslar barn och dödar de sedan för att bryta ner föräldrarna. Det är hemskt."
Sen lyfte jag upp Abel i famnen trots att hon var ganska tung och började gå därifrån utan att bry mig om vad jag just hade sagt till honom. Jag borde inte ha gjort det. Richard förväntade sig att jag skulle vara svag och rädd för honom som första gången. Jag skulle låtit honom tro att det var så denna gången också. Men jag var allt för dum och impulsiv för att hinna tänka efter innan jag talade.
Jag skulle bli straffad, Abel också. Det var jag absolut säker på. Jag kunde inte stanna i slottet mycket längre till.

Meh! Bara 1 till? Snälla? Just one more? ♥