(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Maww.... ;( </3

Episkt. ♥

Wow asså...du skriver underbart!
Kan inte vänta tills nästa...!

Förlåt ännu en gång för att jag tar 100 år på mig att skriva. Ni får JÄTTEGÄRNA klaga ♥

"Tvång i ett äktenskap - det är en levnad
i kiv och split, ett riktigt helvete
liksom dess motsats ger välsignelse
och är en förebild av himmelens frid".
"Vad gör du?" Harry tittade upp ifrån manuskriptet han läste ur.
"Shakespeare, Henrik IV: akt 2 scen 4" svarade Harry och log mot Draco.
"Varför läser du sånt där skräp? Läs något vettigare så att du kan få bättre betyg eller något" suckade Draco och satte sig på en stol bredvid Harry. Biblioteket var väldigt övergivet för att vara en tisdag, men dagen var fortfarande ung och alla hade inte slutat sina lektioner.
"Det är inte skräp! Det är historisk litteratur, ett konstverk" sade Harry, men misslyckades att hålla en formel röst. Draco skrattade åt sin pojkväns usla accent och kolla då dem andra manuskripten som låg utspritt på bordet.
"Och när jag dör,
Ta honom och skär ut honom i små stjärnor
Så gör han himlens ansikte så fint
Så alla blir förälskade i natten
Och glömmer bort att dyrka solens glans" sade Draco med en skämtsam ljus och dramatisk röst.
"Romeo och Julia: Akt 3, scen 2" flinade Harry.
"Nörd" muttrade han och bläddrade vidare. "Jag har aldrig förstått mig på varför alla älskar den här historien. Den handlar ju bara om tonårsdrama och självmord". Harry gav Draco en seriös blick och sedan himlade han med ögonen.
"Den handlar om omöjlig kärlek" suckade Harry.
"Men helt seriöst. Dem träffas, sen nästa dag ska dem gifta sig! Tänk om dem hade fortsatt leva tillsammans och Romeo hade upptäckt att Julia var en självisk bitch? Snacka om pinsamt" ännu en gång himlade Harry med ögonen.
"Har du ens läst manuskriptet?" suckade han och rättade till sina glasögon.
"Eh, nej. Men jag har sett filmen!" sade Draco och luta sig tillbaka i stolen.
"Hur kommer det sig att du har sett en mugglarfilm?" sade Harry chockat och stirrade på den blonde.
"Pansy tvingade mig. Du vet, det var då hon var helt klängig och jobbig och alla trodde att vi var ett par" sade Draco och denna gången var det hans tur att himla med ögonen.
"Så du såg den i... sjätte eller sjunde året? Det var ju då du var inblandad i du vet" sade Harry och rynkade på ögonbrynen.
"Ja, jag fick tid över. Sen var det också ganska skönt att få andra saker att tänka på..." mumlade Draco och drog handen genom sitt hår.
"Åh..." var det enda Harry fick ur sig. Han började smått samla ihop manuskripten och lägga dem på rätt plats. Ett plötsligt yrande i hans huvud hade uppkommit och var glad för att Draco bara satt tyst och studerade honom.

"Minto, det har gått flera veckor och du har fortfarande inte sagt något till Draco".
Minto suckade tungt. Hennes 'ondskefulla' tvillingsyster vägrade lämna henne ifred.
"Vad har jag förtjänat för att du ska fortsätta vara på mig som en läbbig igel?" frågade hon med en suck och tittade upp i det blå. Det var vår i luften och tillräckligt varmt för att sitta ute, åtminstone med jacka på.
"Mycket" grymtade Pansy och glodde ilsket på henne. "Om du inte berättar så kommer jag att göra det" sade hon till slut.
"Du skulle bara våga..." hotade Minto som nu glodde på henne.
"Åh jo, det gör jag" sade Pansy med en lugn röst.
"Då berättar jag för alla om dig och Gerorge" försökte Minto hota med, men Pansy bara skratta hånfullt.
"Visst, gör du det. Jag bryr mig inte längre" sade hon kaxigt och började smått gå in. Minto bara stod där, blicken fast på Pansy. Hon visste att hennes syster inte skämtade. Det betydde även att Minto var tvungen att förbereda sig inför Dracos reaktion. När hon tänkte på det blev hon lite rädd om han möjligtvis skulle förhäxa henne...

Pansy gick in i Dracos sovsal som var fyllt av människor.
"Pansy!" Draco ropade på henne ifrån andra sidan rummet. Han gick över till hennes sida med ett stort leende på läpparna. "Vill du också vara med och spela? Du kan vara med mig".
"Nej! Det är orättvist, du leder ju. Jag behöver nog hjälp ifrån Pansy" ropade Blaise ifrån andra sidan rummet där resten av gänget satt.
"Eh, vad är det ni spelar?" frågade Pansy lite vilsen av sig.
"Monopol, och jag är rikast!" skröt Draco.
"Det är bara för att han fuskar" muttrade Ron och Theo.
"Det skulle inte förvåna mig" sade Pansy lågt. "Hade jag kunnat prata med dig? Ensam?" sade Pansy till Draco och gick ut ur rummet. Draco skrek åt dem andra att inte fuska och sedan följde med Pansy ut ur rummet.
"Så, vad är det?" frågade Draco med en lugn och bekväm röst. Han var glad, det var något som Pansy inte kunde missa...
"Det handlar om Minto" sade Pansy lågt och tittade ner i golvet. Dracos ansikte ändrades hastigt och blev allvarligt.
"Har något hänt?" frågade han oroligt.
"Tja... Minto har fått nyheter" sade hon och försökte dra ut på det. Hon ville verkligen inte såra Draco, men hon var tvungen att säga det.
"Nå? vad?" frågade Draco stressat. Pansy hatade detta. Hon hade försökt tänka ut en lösning så länge, men Minto hade rätt. Där fanns bara en utväg.
"Din far förväntar sig att du ska fria till Minto".

Åh, nu har ni fått reda på det! Vad trodde ni skulle hända egentligen? Är jättenyfiken att höra :3 Ni vet, detta har jag planerat ända sedan jag började skriva denna ff'n ^^ Hehe, nu blir allt kaos ♥

Men jag vill att ni ska klaga D: För då skriver jag mer ;3

"Monopol, och jag är rikast!" skröt Draco.
Jag vet nästan inte ens varför, men det fick mig att skratta så att jag satte i halsen. Nice job! ;D

På att jag inte skriver så ofta? Jasså? Du får ursäkta mig i så fall... Saker och ting kommer att bli mycket seriösare, men jag ska försöka komma ihåg att ha lite komedi kvar! Där var väl lite Drarry? Dem satt och läste Shakespear? Fast okej, jag förstår vad du menar. Du vill ha lite mer "action"? Du behöver inte vara orolig! Det ska fixas!

Men det får vi väl stå ut med. Japp, det var lite seriöst. Att läsa, det var lite drarry, men kanske inte så mycket som man hade önskat.

Awesome. Det var jättebra. ♥ Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, och glädjen blir bara större när man ser att det skrivits i den här. ^_^

Fan vad jag suger! Varför har jag blivit så dålig på att uppdatera!? Det är inte så att jag inte vet vad jag ska skriva o.o
Förlåt mig, i alla fall kommer en bit nu!

Harry låg med sitt huvud uppe på Dracos bara bröstkorg och bara mös. Vid-behov-rummet hade blivit en bra plats att smyga iväg till när Draco var trött på alla gryffindorare och Harry var trött på... nästan alla.
Draco lekte med Harrys hår och försökte slappna av. Dem senaste dagarna hade varit ett helvete för honom. Han hade inte fått mod nog att varken prata med Minto eller Harry. Vad skulle han säga? Hur skulle Harry reagera? Han skulle antagligen bli krossad, brutalt förstörd.
Hur skulle det bli om han berättade för Lucius att han helt plötsligt hade en pojkvän? Antagligen värre...
"Vad tänker du på?" mumlade Harry sömnigt. Draco stelnade till, oberedd på att tystnaden skulle brytas.
"Vad som kommer att hända när vi slutar på Hogwarts" sade Draco och tystnaden föll på plats igen. Han kände ånger bubbla upp i honom för att ha fått Harry att tänka djupa tankar. Efter en lång stund satte sig halvt upp och vände sig mot Draco.
"Flytta till London med mig" sade han och såg hoppfullt på sin pojkvän. Draco blev nästan förstummad. Det var inte vad han hade förväntat sig.
"London?" stammade han fram.
"Ja? Jag har redan börjat kolla på lägenheter... Alltså, det är bara en idé..." sade Harry och tittade ner i täcket och kliade sig i nacken. Draco satte sig upp och lutade ryggen mot väggen.
"Ugh, det betyder att vi ska ha mugglare som grannar" sade Draco ironiskt och suckade.
"Det är ju inte så farligt!" sade Harry och drog sig själv närmare Draco. "Kan du tänka dig, du och jag, en hel lägenhet för oss själva?" fortsatte han och lade en hand runt Dracos nacke och masserade lätt i hans hårbotten. Draco blundade och njöt utav Harrys beröring.
"Låter kanske inte så dumt ändå" mumlade Draco. Han kände hur hans pojkvän bytte position och sedan hur ett par bekanta läppar mötte hans egna. Draco kunde rå för sig att berätta den lilla hemligheten och förstöra stunden.

Minto gick ut i gryningen. Det var en vardag tidigt på morgonen sent i april. Färglada blommor fanns lite här och var och träden hade precis fått alla sina löv. Det var fortfarande kyligt, men man kunde känna att dagens värme var på väg.
Minto hade vaknat förfärligt tidigt och hade inte kunnat somna om. Det var fortfarande en timme innan frukosten startade. De senaste nätterna hade mardrömmar våldgästat hennes huvud. Drömmarna hade visat olika sätt hon kunde dö på. Fast det utspelades alltid på samma plats. Hon lyckades aldrig memorera platsen helt, men det hon kommer ihåg är att där fanns blommor och gräs. Det kanske var en äng? Glänta? Park? Eller kanske en trädgård?
Hon stod i det fuktiga gräset och tittade ut över landskapet som hon har gjort nästan hundra gånger innan. Det var verkligen något magiskt vid Hogwarts. Naturen var förtrollande vacker och liknade knappt något hon hade sett innan.
Tiden stormade förbi precis som alltid och hon återvände till slottet för att gå till frukosten.

Så, här är en liten snutt, MED DRARRY I :'D Jag lovar, LOVAR, att ska jag skriva igen inom en vecka eller mindre ;3

Jattebra! Jag äskar sättet du skriver på. Mycket beskrivningar och tankar och sånt! Me gusta!
And no need to stress, we can wait! ;3