Rollspel: Marodörernas tid

"men...men..." sa jag besviket och såg på honom. "du kan inte bestämma över mig" svarade jag tjurigt och kände mig som en femåring. "ingen bestämmer över en Black och dsdutom kan vi ju inte lämna dig själv. Du har själv sagt att förvandlingarna är hemska!"
Jag såg på Remus som såg sorgsen ut
"oroa dig inte. Det är ju bara ett skrapsår och det är lika mycket mitt fel som ditt! Så sluta klandra dig själv" sa jag och stirrade på min vän

"Sen när har du blivit tankeläsare?", fräste Remus till svars. "Jo, jag vet! Men även om ni är där så upplever jag fortfarande samma smärta! Samma satans plågor! Ett skrapsår är inte en decimeter djupt och av ett skrapsår kan man inte drabbas av extrem utmattning av blodförlust!" Remus kände hur han ilsknade till. Varför ville dem inte förstå?

"jag har många gåvor" svarade jag lätt och såg sedan på Remus som skällde på mig.
"är du klar?" frågade jag otåligt. "Bra! Remus, för tusende gången, vi valde själva och det är inte ditt fel! Du är också skadad och då kan jag ju gå runt och skylla på mig själv om det ska vara så! Eller så kan jag ta på mig hela skulden för att jag ville ut på äventyr!" sa jag skarpt och såg på honom. "jag förstår att du skyller på dig själv, men det är inte ditt fel! Och vi vill inte att du ska vara ensam. Du har ju sagt att det känns lite bättre när vi är med, att du känner dig mer männsklig och det är värt det i fall det får dig att må lite bättre" log jag och fortsatte sen "det är ingen fara med mig. Jag klarar mig alltid och till skillnad från Bambi här så klagar jag inte. Och jag är snart uppe på benen och gör bus så du kan skälla på mig igen" log jag

Jag såg på Sirius och nickade instämande mot Remus.
- Allt Sirius säger är sant, sluta klandra dig själv. Vi bestämmer över oss själva och det har vi alltid gjort, du kan inte få oss att ändra oss.
- Och föresten så klagar jag inte, jag gjorde det för att du skulle känna dej bättre, sa jag surt vänd mot Sirius.

Remus öppnade munnen för att säga något men stängde den sedan igen. Hur mycket han än ville säga emot hittade han inte de rätta orden. Kanske skulle han kunna tvinga bort dem ifrån honom? Lämna dem själv... bli ovän med dem? Nej, det kunde han inte. Då skulle han vara fullkomligt ensam.
Det skulle antagligen ta knäcken på honom och han skulle väl antagligen riva sig själv till döds under en av sina förvandlingar.

"det funkade inte" retades jag tillbaka och små log, glad över att vi alla var oskadda och vid liv.
"Remus som sagt det är okej" log jag

Remus blängde på Sirius och spände käkarna. Han hade lust att vråla rätt upp i ansiktet på honom att han var en idiot men höll sig lugn.
"Jag går och lägger mig", sa han och gick upp till sovsalen.

Jag såg på Remus och förstod att han var arg. Han gick upp mot sovsalen
"jag kanske bör prata med honom" sa jag och reste mig ansträngt och gick upp till sovsalen.
"Remus? Förlåt, det var inte meningen men jag vill bara inte att du ska må dåligt" sa jag och satte mig ner bredvid honom

"Låt mig vara ifred då!", muttrade Remus med ansiktet djupt begravd i kudden. Han hade ingen som helst lust att prata med Sirius. Men han tänkte på gårdagen. Nej, det var en ny dag. Det tillhörde det förgångna. Ja, så gott som.

Jag följde Remus med blicken och sedan Sirius som gick efter honom. Jag suckade och följde efter, den här gången tänkte jag inte vara utanför deras samtal. Jag satte mig ner bredvid dem.
- Varför så upprörd? Du har förklarat oss riskerna ända sedan första gången vi skulle bli animagusar. Vi bestämde oss då att följa dej, och vi har inte ändrat oss än.