Du vet inte allt (3:e generationen)

Okej, det var ett tag sedan som jag lade ut ett kapitel och jag har helt enkelt inte haft något intresse av att skriva. MEN nu har jag lyckats knåpa ihop ett kapitel, som innehåller en av de delarna som jag har längtat efter.

Jag kan dock inte lova hur ofta jag kommer uppdatera men jag hoppas att det finns någon som fortfarande bevakar!
_______________________
Kapitel 43
James
I ögonvrån kan jag se hur Scarlett flackar nervöst med blicken. Hon är inte van vid uppmärksamheten. Att våra klasskamrater viskar och pekar när vi fram i korridoren. Jag trycker lugnande hennes hand. Hon tittar på mig och ger mig ett snett leende.
- Det kommer att lugna sig, säger jag.
- När? Vi har gått hand i hand i de här korridorerna varje dag i snart tre veckor.
Jag ler och släpper taget om hennes hand och lägger istället armen om hennes axlar.
- Om du ska fortsätta vara tillsammans med mig så är uppmärksamhet någonting som du tyvärr får vänja dig vid. Jag är ju trots allt lite av en legend, säger jag och ger henne en puss på tinningen.
Scarlett skrattar och himlar med ögonen. De senaste veckorna har det varit grått och tråkigt väder utanför Hogwarts. Jag har däremot knappt märkt av det. Jag tror inte att jag har slutat le sedan vi blev tillsammans.
- Föresten, jag och April bestämde att de ska komma upp till oss senare och plugga inför proven, säger Scarlett.
- Det låter bra.
För vissa är det säkert konstigt att min före detta och nuvarande flickvän är vänner och att de ibland dessutom umgås utan att jag är med. Men än så länge fungerar det väldigt bra. Och jag hoppas att det kommer stanna så.
- James!
Jag vrider på huvudet och får se Albus komma springandes mot oss.
- Brinner det någonstans? Frågar jag och skrattar.
Albus stannar och andas andfått. Blicken han ger mig avslöjar att det är något som är fel.
- Pappa är här, flämtar han.
Jag rynkar pannan. Det är inget ovanligt att pappa är här.
- Mamma är också här.
Att mamma följer med pappa till Hogwarts är däremot någonting som aldrig har hänt.
- Var såg du dem? Frågar jag.
- Scorpius såg dem i entrén. Remus mötte dem. James, tänk om det har hänt något allvarligt med Teddy. Eller mormor. Tänk om det har hänt något med Lily som vi inte vet om!
Jag vill inte avslöja att hans ord är det som jag också oroar mig för.
- Jag är säker på att det inte är någon fara. Men du kan väl försöka hitta någon från Gryffindor som kanske vet var Lily är? Bara för att vara på den säkra sidan.
Min lillebror nickar och springer iväg igen. Jag vänder mig om och börjar gå tillbaka vägen jag och Scarlett precis gått. Tänk om..nej, det kan inte vara därför. Hur skulle de i så fall ha fått reda på det? Scarlett måste ha förstått att jag sjunkit ner i mina tankar för hon ger mig en bekymrad blick.
- Det är nog ingen fara. De är säkert bara här för ett socialt besök, säger hon.
Jag ger henne ett snett leende men svarar henne inte. Precis som jag misstänkte så står de utanför Sirius kontor. Remus, Sirius, mamma och pappa. Och Professor Sinistra. Alla tittar de på mig när vi kommer gående. Jag tvärbromsar. Jag möter min pappas gröna ögon och blicken han ger mig förklarar allt. Jag vänder mig mot Scarlett och tittar ner på henne. Scarlett ser frågande ut.
- Tro inte mindre om mig. Snälla, säger jag och släpper taget om hennes hand.
Jag tar ett djupt andetag och går mot vad som känns som min undergång.

Jag är den enda förutom Professor Sinistra som sitter ner. Det är så tyst inne på kontoret att jag kan höra mina egna andetag. Än så länge har ingen yttrat ett ord. Min rektor harklar sig och jag tittar på henne.
- Behöver jag förklara varför du är här?
Jag skakar på huvudet.
- Jag tänker överlåta utskällningen till dina föräldrar, så jag kommer yttra mig kort Mr Potter. Fusk är någonting som vi här på Hogwarts inte tolererar och hade omständigheterna sett annorlunda ut så hade jag omedelbart relegerat dig från skolan. Men jag och din pappa har kommit fram till att du kommer få gå kvar eftersom du bara har ett par månader kvar här på Hogwarts, säger Professor Sinistra.
Jag ger ifrån mig en inre suck av lättnad.
- Du kommer däremot att få göra ytterligare ett prov i Förvandlingskonst, förutom det som kommer på F.U.T.T. Dessutom så kommer jag här med också ta ifrån dig dina titlar som quidditchkapten och försteprefekt. Från och med ikväll så kommer du återigen att sova i Gryffindortornet och du har inte längre tillstånd att lämna slottet. Sätter du så mycket som en tå på quidditchplanen så kommer jag personligen att sätta dig på tåget hem. Är det förstått?
Jag spärrar upp ögonen. Ingen mer quidditch?
- Men Professorn, du kan inte…
- Är det förstått? Frågar hon igen och ställer sig upp.
Jag tystnar och nickar.
- Bra, säger Professor Sinistra och lämnar sedan kontoret.
När dörren smäller igen bakom henne vänder jag mig mot pappa.
- Kan du inte göra något? Snälla, quidditchen är mitt allt! Hon får inte ta det från mig!
Pappas ögon är fortfarande mörka som åskmoln.
- Göra något? Du ska känna dig jävligt tursam att jag har inflytande nog att hindra Sinistra från att relegera dig, säger pappa och tar ett hotfullt steg mot mig samtidigt som han pekar på mig.
- Harry, du behöver inte, säger mamma med en bestämd ton men hon avbryter sig när pappa ger henne samma blick han ger mig.
- Han måste höra det här Ginny. Han måste höra hur jag fick berätta för min chef att jag var tvungen att lämna vårt viktiga möte för att åka till Hogwarts eftersom min son åkt fast för att ha fuskat. I ett ämne där hans familjemedlem dessutom är professorn! Förstår du hur det här kommer se ut James? Det kommer skrivas rubriker i tidningen om det här James!
Jag svarar honom inte utan tittar ner på mitt knä.
- Varför James? Kan du förklara för mig hur du kan vara så dum att du bestämmer dig för att fuska?
- Harry, lugna ner dig lite. Han kommer inte svara om du skriker på honom, säger mamma.
Pappa säger inget mer och jag förstår att alla väntar på att jag ska prata.
- Jag vet inte, det bara hände. Jag antar att jag inte ville göra er besvikna, säger jag.
- Det lyckades du väldigt bra med, muttrar pappa.
Jag tittar på honom. Känner hur det börjar koka inom mig.
- Hur skulle det vara om du tittade på det här från mitt håll? Har du någon gång tänkt på vilken press jag, Albus och Lily har på oss? Vår pappa är hans som räddade trollkarlsvärlden. Alla vet vilka vi är. Jag träffar fyra av mina lärare på varenda högtid och som om det inte vore nog så har jag en mamma som spelat professionellquidditch. Tänk dig hur mycket jag skämdes när jag var elva år gammal och inte vågade berätta för någon av er att jag hade det jobbigt i skolan, säger jag och ställer mig upp.
- Du ska vara glad att du har den här familjen. Allt jag har gjort för dig och dina syskon är för att ni inte skulle få samma uppväxt som jag hade. Du ska vara glad att du slipper gå igenom vad jag fick göra, fräser pappa.
- För min uppväxt är så mycket bättre? Att ständigt bli jämförd med min pappa? Om du nu är så orolig över rubriker, hur tror du inte det kommer bli när det kommer ut att du hindrade Sinistra från att relegera mig? Hade det varit någon annans unge som åkt fast för fusk så hade hon eller han suttit på tåget hem vid det här laget.
- Är det de du vill? Att bli behandlad som någon annans barn? Frågar pappa.
- Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har tänkt tanken, skriker jag.
Pappa blinkar och ser förvånad ut över mitt svar. Sen sträcker han på sig.
- Visst, om det är så du vill ha det. När du tar examen härifrån så får du hitta någon annan stans att bo på. Du är inte längre välkommen i mitt hem.
______________________________________
Hoppas att ni gillar!

Har inte sett denna ff men läste detta kapitlet och det var Superduper bra! ♥

Oh jag hade nästan glömt bort den här tills jag såg att ögat lyste rött. Men det var jättebra och sorgligt. Stackars James och Harry är lite av en skitstövel även om han vill deras bästa. Jag hoppas det löser sig för James
Det gör inget om det har tagit tid. Skola osv kan vara stressigt

Underbart bra kapitel! Du fångar verkligen Harry i föräldrarollen för trots att vi vet hur han var som tonåring kan jag verkligen se honom ursinnig på James. Förmodligen är Harry lika pressad av världens konstanta ögon på sig själv som James känner sig. Hoppas att det löser sig. Och kanske, kanske, så hjälper Scarlett James med förvandlingskonsten!

Oerhört glad att du skriver igen. Ta din tid. Du är gudomligt skicklig! Kram och tack

Så bra, precis som vanligt.

Läste precis kapitel 1 (så jag är nog lite efter alla andra) men jag ville bara säga att jag tycker att det är superbra skrivet, även om det är typ 2 år sedan och du förmodligen har utvecklat ditt skrivande ännu mer. Men asså jag blev typ fast redan efter de första meningarna. Sen vet jag inte om jag kommer att hinna läsa de andra kapitlen men första var jättebra!


Edit: jag har bara läst de fyra första kapitlen och jag tycker att de är jättebra! Men jag har en fråga: det känns som att du har en så himla stark idé till en bra handling redan från början, har du något tips på hur man kommer på en bra handling att dela med dig av? johhana

åååh ett nytt kapitel!! Lika bra som vanligt

Jag har läst allt nu och den är superbra! Det verkar realistiskt och nu är jag mest arg på Harry. Fast jag är ändå glad för att Jarlett äntligen hände, även fast det är tråkigt att Japril inte är tillsammans. Längtar efter uppdatering. ♥