(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Ja AlexZz här är det härligt! Fast jag får faktiskt erkänna att jag saknar Sverige

Dagar gick och Pansy höll kontakten med George i hemlighet. Eller ja, hon bara undvek att parata om honom. Aldrig i hela sitt liv har hon känt sig så mjuk inom sig vilket var något dem andra märkte. Dem började kalla henne ord som mjukis och marshmallow. Hon störde sig mycket på det, men låtsades om att hon inte brydde sig.
Draco och Harry var närmare än någonsin och Minto var mer bortkopplad än någonsin. Självklart hade hon Susan, Zach och Adam, men hon kände sig inte hemma på samma sätt som hon gjorde när hon var med Harry och Draco.
Hermione, Ron, Ginny och Neville umgicks mer med andra ifrån Gryffindor. Luna var antingen med Neville eller med folk från sitt egna elevhem.
Visst kunde Minto hänga på, men det kändes inte rätt. Efter alla hjärtans dag hade saker och ting förändrats. Inte stora utan små saker. Eleverna umgicks inte på samma sätt längre. Fler och fler hade börjat dricka och blivit otrevliga. Det fanns dem som snäste åt varandra på lektionerna, bråkade i korridorerna och skrek på varandra i matsalen. Sen fanns det dem som trodde att dem hade högre status. När Minto klagade på detta när hon var med Harry och Draco så ryckte dem bara på axlarna och sa att allt började bli som vanligt igen. Att den härliga tiden bara var en tid att återhämta sig efter kriget. När Minto fick höra det blev hon så arg att hennes hår växte två decimeter.
En morgon när alla satt i matsalen och åt kom posten. Ett vackert kuvert landade i Mintos knä medan hon bredde en bulle. På kuvert stod det i skrivstil Fröken M. Parkinson. När hon öppnade det och började läsa så stirrade och förskräckt. Det var ett brev ifrån Lucius Malfoy. Hon tittade upp och såg Draco och Harry hålla varandra i händer och gick långsamt mot utgången.
Åhh, vad har jag gjort!?

Sådär! Det blir nog sista kapitlet för i år! Gott nytt år! Ni är bäst och förtjänar det bästa ♥

Man säger ju borta bra, men hemma bäst. ^^

Det var super, but why did you leave me hanging? XD

Because I'm a bad little witch? ;3

Hmm... that may be a logic reason. ^^''

Hur bra som helst!
Du skriver fantastiskt ♥ !

Du får inte lov att ge oss cliffhangers sådär, det är inte bra för vår mentala hälsa!
SUperbra

ble ble

Spam

Förlåt för att ha tagit en sådan tid, men nu när skolan väl kört igång så har man jobbat hårt! Detta är ju min sista termin i grundskolan och betygen betyder allt just nu!
Nu, tillbaka till mystiken...

Minto gick in i sin sovsal. Hon visste att hennes syster var där inne och väntade, Susan hade varnat henne. Tydligen så hade dem hört ett ilsket vrål ifrån deras rum så ingen hade vågat gå in där.
"Du..." sade Pansy ilsket och reste sig upp och pekade på sin syster. "Du kan inte göra såhär! Inte mot honom! Han litar på dig Minto!" skrek hon upprört.
"Och hur fick du rättigheter till att rota bland mina saker?" frågade Minto lungt, satte armarna i kors och sneglade mot det öppna brevet som låg på sängen.
"Vem bryr sig? Varför har du inte berättat något för mig?" klagade Pansy och höll handen på sin bröstkorg för att markera situationen.
"Jag har inte berättat för någon, och på tal om det, varför har inte du berättat något för mig om George?" Pansy blev helt stum och stirrade på sin tvilling tårögd.
"Hu-hur fick du reda på...?"
"Jag har snackat med George. Svårare än så var det inte" sade Minto och höjde ena ögonbrynet.
"Han berättade om Fred" mumlade Pansy och satte sig sakta på sängen igen.
"Jag vet, Pansy, och du kunde inte hjälpa att tycka synd om honom" sade hon och suckade.
"Jag älskar honom, Minto" sade Pansy och stirra ner i golvet. Hon kände sin syster hand under hennes haka och hon tittade upp på henne.
"Jag vet" viskade hon med ett varmt leende på läpparna. Minto satte sig bredvid Pansy och där satt dem tysta. På andra sidan stenväggarna kunde dem höra svaga röster och skratt.
"Så... hur gör du med Draco?" frågade Pansy lågt.
"Lucius vet inte om att jag och Draco inte är tillsammans längre. Ingen utanför Hogwarts vet." svarade hon och lekte halvhjärtat med sin gul och svarta slips.
"Jo, jag vet, men hur hade du tänkt lösa detta?" Minto vände sig mot Pansy och tittade sorgset på henne.
"Det finns ingen utväg. Detta måste bli gjort" suckade Minto.
"Draco kommer aldrig att gå med på det..."
"Ha!" avbröt Minto. "Du om någon borde veta att om det är något som Draco inte gör är det att neka sin far" avslutade hon allvarligt.
"Han kommer bli helt krossad... och Harry!" sade Pansy började nästan gråta. En tår glimtade även till i Mintos ögon.
"Jag vet, jag vet!" sade hon och gömde sitt ansikte i sina händer.
"Det har du alltid gjort... eller hur? Du har vetat detta sen Halloween-festen!" flämtade Pansy till. "Den där visionen du hade med Harrys mor, om Voldemort, du ljög! Åh Minto, berätta vad det var dem egentligen sa!" grät Pansy.
"Och om jag skulle göra det, hur skulle det kunna förändra situationen?" viskade Minto.
"Vi skulle åtminstone varit förberedda" klagade systern.
"Nej, vi skulle varit rädda. Vi skulle lidit vartenda dag inför det som skall komma" svarade hon och skakade lätt på sitt huvud så att hennes röda lockar gungade.
"Åh, Minto" viskade Pansy och höll hårt om sin syster.

Is it just me, or does someone else feel like they want to cry right now? ;_;