En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Åhh! DET HÄR ÄR SÅÅÅ JÄTTEBRA.. Nej... Gud.. Jag kan inte skriva så där... Det är alldeles för blygsamt och ödmjukt... Den... Den... Den här storyn är så välskriven, genomtänkt, känsloflödande att jag har jättesvårt att ens skriva dessa ord. Den ger en sån där känsla att man bara vill hoppa in i storyn och skrika lite sense i dem...
Jag vill att Sarah och James blir tillsammans, men jag vill inte såra Albus...
Jag vill att Albus och Peggy blir tillsammans.
Och Scorpan och Rose är ett måste! }
Men jag vill nästan ändå inte att det ska bli så, för att jag förväntar mig något som chockar mig. Men jag vill ändå att det ska bli så... johhana, du har chockat, överrumplat och berört mig med den här ff:en och dess karaktärer. Och du har lyckats varje gång, varje detalj och med varje dialog/monolog.
Jag måste bara få säga, tack! Tack för att du har tagit dig tid att skriva på den här fanfictionen och gett mig ett stort leende och ett par hoppande ben för varje gång jag ser att ett nytt kapitel är upplagt. TACK!
...
Och såååå måste jag bara skriva!

Say that you like Adrian because of his reliability and helpfulness... And everybody, that reads this fanfiction, loses their mindes

Ooooch, Trezzan jag älskar verkligen att du kallar Scorpius för Scorpan! Så. Himla. Sött! c:

GAAAAAAH!!! Bli inte arg Sarah, utan bli ihop med James istället ♥ Så han SKA åka....? O.o

DETTA ÄR VÄL INTE SISTA KAPITLET?! Jag. Älskar. Kapitlet. ♥,

Jag vill läsa meeeeeeer!!!!♥

Kapitel 60
James
Ska vi aldrig få en normal åktur från Hogwarts? Albus och Sarah kunde inte åka i samma kupé, så Albus satt med sina vänner istället. Sarah sa inte ett enda ord på hela resan utan tittade bara ut genom fönstret. En stund somnade hon med huvudet mot rutan.Vi andra satt där och visste inte riktigt vad vi skulle säga. Under tiden som Sarah sov berättade Rose hur Sarah hade sagt åt Albus att åks till Bulgarien. Hon ska åka till Frankrike själv och sen får se vad som händer. En paus. Min familj avbryter mina tankar. Alla kusiner och farbröder har samlats hemma hos oss för att fira att jag har gått ur skolan. Mamma kommer precis in med en enorm tårta som föreställer någon sorts examenshatt. Hon ställer ner tårtan framför mig.
- Min lilla kille har blivit så stor, snyftar hon och kramar om mig igen.
- Det känns som om det var igår som han gömde sig under min klänning när de lekte kurra gömma, säger moster Audrey och alla skrattar.
Jag rodnar och pappa räcker fram ett paket.
- Nej men vad kan det vara här i, säger jag och spelar ovetande.
Alla vet vad det är i paketet. Alla kusiner har fått varsitt av sina föräldrar när de slutat Hogwarts. Jag river bort pappret och öppnar locket.
- Tack pappa. Den är jättefin, säger jag och plockar upp den silvriga armbandsklockan.
- Blås ut ljusen någon gång så att vi kan äta tårta, säger Hugo.
Morbror Ron skrattar och lägger en arm runt Hugos axlar.
- Det är min son det, säger han och vi skrattar igen.
- Glöm inte att önska dig någonting, påminner Molly innan jag blåser.
När alla ljus är släckta börjar mamma skär tårtan i stora bitar. Mitt i bråket om vilken som ska ha den större biten kan jag se hur Albus sakta smyger ut ur rummet och upp för trappan. Jag ursäktar mig, inte för att mitt ursäktande hörs över familjen Weasley/Potters glada samtal, och lämnar sedan rummet. Albus står vid sin garderob och plockar fram kläder.
- Du kommer missa tårtan, säger jag och lutar mg mot dörrkarmen.
- Jag vill inte ha någon tårta. Jag måste packa, säger han.
- Varför åker du inte till Frankrike Albus? Du kan ju inte förstöra det igen, säger jag.
Men lillebror lyssnar inte.
- Har du några tröjor som jag kan låna? frågar han och går in i mitt rum.
Jag följer efter honom. Han öppnar mina garderobs dörrar.
- Du kan inte bara strunta i problemet, säger jag.
- Vilket problem? Varför kan du inte bara vara glad som resten av familjen över att jag blev antagen till EQT? frågar Albus och tar med sig ett par tröjor innan han går tillbaka till sitt rum.
- Resten av familjen vet ju inte om att du lovade Sarah att du skulle ta med henne till Frankrike! säger jag och låter hysterisk.
Återigen har han slutat att lyssna. Jag suckar. På en hylla intill mig ligger biljetten. Jag plockar upp den.
- Kan du göra mig en tjänst? frågar Albus.
Jag tittar på honom.
- När du går ner, kan du slänga den där? frågar han och återgår sen till packningen.
Jag suckar och går ut ur rummet. Nere vid foten av trappan möter jag Teddy.
- Allt okej? frågar han.
Jag nickar. Han nickar mot köket och vi sätter oss vid köksbordet.
- Jag vill fråga dig en sak, säger Teddy.
Jag blir nyfiken.
- Skulle du ha något emot att stå med mig och din pappa framme vid altaren under bröllopet? frågar han.
Jag blir förvånad. Men sedan lite rörd. Och till slut glad.
- Absolut. Självklart! säger jag och vi kramas en grabbig kram.
Teddy märker att jag håller i biljetten och han tar den. Han läser på den och tittar sen frågande på mig.
- Ska du åka till Frankrike?
Jag rycker på axlarna och tar tillbaka biljetten.
- Två av mina vänner skulle åka dit men plötsligt så ska en av dem inte åka och jag vill inte att min vän ska stå där helt ensam på flygplatsen, säger jag.
Teddy nickar och klappar mig på axeln. Han säger åt mig att följa min magkänsla och återvänder sen till kalaset som är i vardagsrummet. Jag sitter kvar vid köksbordet och tittar på biljetten. Frankrike verkar inte vara så dåligt. Jag menar, det är dessutom jag som har fixat biljetterna.

Scorpius
- Hawaii? Vad ska du göra på Hawaii? frågar mamma.
- Har du hört talas om miljöombyte? frågar jag och fortsätter att packa.
Hon suckar och skakar ogillande på huvudet. Pappa däremot står bara lutad mot sänggaveln och tittar på min och mammas diskussion.
- Om du nu vill ha miljöombyte så kan du väl dekorera om rummet? Du behöver inte korsa ett hav, säger mamma som om jag blivit galen.
Men jag struntar i henne. Mamma vänder sig mot pappa.
- Draco, säg någonting!
Pappa rycker på axlarna.
- Vad ska jag säga Astoria? Scorpius är inte någon liten kille längre. Dessutom så gjorde du också ett miljöombyte, påminner han.
Jag vänder mig förvånat om. Mamma svär en tyst ramsa mot pappa som bara skrattar och drar in henne i en kram.
- Du förstår Scorpius, sommaren efter att din mamma slutat näst sista årskursen så packade hon och Daphne sina väskor. De åkte mot Frankrike där Daphne av någon anledning stannade. Din mamma däremot, hon fortsatte ifrån Frankrike, genom Italien och ner till ön Kreta utan Grekland. Där stannade hon och träffade en otrolig kille som var där tillsammans med sina föräldrar för att titta på när drakar slogs. Din mamma blev upp över öronen förälskad i den här killen och de åkte sedan hem tillsammans, berättar han.
- Men eftersom jag fortfarande hade ett år kvar i skolan och han var så fick jag hålla kontakt med den här killen via otroligt romantiska kärleksbrev. Efter min examen så träffades vi igen och tre år senare hade vi gift oss och väntade barn, säger mamma och kysser pappa.
Jag känner mig lite illamående och rörd.
- Så, betyder det att jag får åka? frågar jag.
Mamma tvivlar men pappa kysser henne och viskar i hennes öra.
- Okej! Jag ger mig. Du får åka! säger hon.
Jag ler och återgår till min packning. När jag har packat klart så går jag in till Sarahs rum. Dörren står på glänt. Även hon packar. Jag kan se att hon däremot packar med mer vemod än vad jag gjorde.
- Hej, säger jag och går in.
- Ska jag verkligen åka? frågar hon.
- Absolut. Sarah, du har längtar efter den här resan hur länge som helst, säger jag.
Sarah nickar.
- Lovar du att skicka vykort ifrån Hawaii? frågar hon.
Jag skrattar.
- Jag kommer skicka så många vykort att du kommer bli trött på mig. Vad säger du, ska vi gå och tömma frysen på glass?
Sarah nickar och släpper taget om en klänning.
- Jag ska ha vaniljglassen med kakbitarna! säger hon och springer förbi mig.
Jag springer efter henne. Efter en stund springer vi jämsides i den ganska breda korridorren. Men på Sarahs sida finns det inte någon dörr förrän längre fram. Vårt hembiträde María kommer ut ifrån ett av rummen men jag hinner inte bromsa utan springer rakt in i dörren och landar på rygg. Sarah hör smällen och vänder om. Knäar vid min sida.
- Är du okej? frågar hon och biter sig i läppen för att inte börja skratta.
- Jag ska fortfarande ha kakbitarna, muttrar jag och tar mig för pannan.
Sarah börjar skratta och jag stämmer snart in. Vi ligger säkert i en evighet på golvet och bara skrattar. Det känns skönt att få skratta efter ett år av drama. Ännu skönare att få skratta tillsammans med sin underbara kusin.

Det kommer väl mer?!


I. Love. It♥.

Det finns inga ord för att beskriva din ff!
Den är genomtänkt, med lagom långa kapitel. Du avslutade inte din ff efter bara ett par kapitel. Du beskriver karaktärerna perfekt. Du är noggrann med skiljetecken, det blir alldrig rörigt att läsa den. Dialogerna är perfekta!
Hela din ff är perfekt!
Jag tar ett litet skutt och blir jätteglad varje gång jag ser ett nytt kapitel (vilket sker ofta då du är väldigt aktiv, det är bra).


Bra jobbat james! åk till Frankrike nu och bli ihop med Sarah.

Albus! Inse att du inte kan ha Sarah, bli ihop med nån söt tjej på lägret!

Rose och Scorp! Fatta att ni är som gjorda för varann, NUUUU!

Helt underbart!
En grej om förra kapitlet bara.. Det känns ganska konstigt att Neville som är en Gryffindor är föreståndare för Hufflepuff. Men det var bara det

GAH!! ♥ James och Sarah ska till Frankrike tillsammans :3

Kapitel 61
Albus
Jag lämnade brittisk mark tidigt på morgonen. I sätet bredvid mig satt Peggy och båda två sov under hela resan. Nu, ett par timmar senare, landar vi i Bulgarien. Folk kollar konstigt på oss när vi går igenom flygplatsen med våra inslagna kvastar och resväskor. Ute på terminalen däremot ser vi ett sällskap på mer än tio personer som också bär på inslagna paket. En kort, sträng kvinna med mörkt hår som hon har dragit bak i en stram knut kommer fram till oss.
- Ms Blake? mr Potter? frågar kvinnan på engelska men en stark bulgarisk brytning.
Vi nickar.
- Jag är mrs Nikolova, mr Krums assistent. Ni är sena. Här har ni information, säger hon och ger oss varsitt papper ifrån mappen hon har har haft under armen.
Sen vänder hon sig till det stora sällskapet.
. Bussen väntar på oss. Skynda på! säger hon och går iväg på de korta klackarna med bestämda steg.
Vi följer direkt efter. Alla har förstått att mrs Nikolova inte är någon som man vill bli ovän med. Ute på parkeringen väntar en liten buss på oss. Chauffören står och väntar på oss. Även han ser otroligt sträng ut. Han tar vårt bagage och lägger det i bussens lilla bagageutrymme, som jag antar att ha blivit magiskt uttänjt. När man har gett sitt bagage nickar han mot dörren och man får gå in. Det är tyst inne på bussen. Ingen mer än jag och Peggy är ifrån samma land. De andra är totala främlingar. Sju tjejer och sju killar. Tjejer med maskulina ansiktsdrag och killar med armmuskler som får deras tröjor att spricka i sömmarna.
- Jag blev plötsligt väldigt nervös, mumlar Peggy.
Jag nickar. Mrs Nikolova och chauffören går ombord bussen och hon ställer sig i gången.
- Ja, välkomna då. Vi ska nu åka till anläggningen. Som ni förhoppningsvis redan förstått ligger anläggningen långt borta ifrån mugglares synfält. En bussresa på tio minuter ifrån anläggningen ligger planen där ni kommer att spendera all vaken tid. Där kommer ni att svettas, gråta och kanske även bryta ihop. I slutet av sommaren så kommer ni att vara bättre spelare än vad ni är nu. Några frågor? frågar hon och spänner sina mörka ögon i oss.
Ingen svarar och hon sätter sig ner i sitt säte och bussen börjar röra på sig. Vi är i Sofia. Bulgariens huvudstad. Bussen åker runt på gator som är fullt trafikerade. Vi passerar shoppinggator och restauranger. Efter en stund har vi lämnat staden bakom oss och åker ut på landsbygden. Sofia är omringad av berg och jag förstår att det är hit vi är på väg. Chauffören kör av motorvägen och kör in på en knappt synlig väg. Bergen kommer närmare oss. Till slut är vi vid foten av ett gigantiskt berg. Chauffören trampar på gasen och siktar rakt mot berget. Jag spänner varje muskel. Vi kommer att krocka. Millimeter ifrån att vi nuddar berget blundar jag. Men jag hör aldrig någon smäll. När jag öppnar ögonen igen så ser jag ett cementerat område med höga staket. Jag får känslan av en militäranläggning. Bussen kör in genom grinden och stannar i mitten av det cementerade området. Bakom oss syns bara berg. Runt omkring oss finns det fyra stycken hus. Mrs Nikolova ställer sig upp och lämnar bussen. Vi är snabbt efter henne. Vi tar emot vårt bagage ifrån chauffören och väntar på information ifrån Mrs Nikolova. Men hon säger ingenting. Utifrån en utav husen kommer en lång, muskulös man. Hans hår är snaggat och mitt i det grova ansiktet sitter en stor näsa. Mannen går med rak rygg och jag får återigen känslan av en militärbyggnad.
- Pojkar och flickor, det här är mr Krum, säger Mrs Nikolova och backar.
Krum tittar på oss med sina mörka ögon. Jag känner hur hans blick stannar lite extra på mig.
- Välkomna. Det här området kommer bli ert hem under hela sommaren. Vi har ett kök och matsal i hus nummer 4. Hus nummer 3 är pojkarnas sovsalar kombinerat duschutrymme. Tjejernas rum och dusch ligger i nummer 2 och hus nummer ett är mitt era tränares kontor och rum samt gymmet. Ifall ni nu skulle vilja ringa hem eller någon annan stans så finns det telefon inne på mitt kontor men fråga gärna innan ni använder den. Tjejerna kan följa med Mrs Nikolova medan killarna följer med mig, säger han och vänder genast om.
Gruppen delar på sig och vi får nästan springa för att hänga med i hans takt.
- Ni har alla varsitt rum, ert namn står på dörren. Uppstigning klockan halv sju på vardagar och sängdags klockan halv nio. På helger är det uppstigning klockan sju och sängdags klockan halv tio. Mer information finner ni på pappret som Mrs Nikolova gav er vid flygplatsen, säger Krum och stiger in i huset.
Vi möts utav en lång korridor med fyra dörrar på en sida och tre på den andra. I slutet av korridoren finns det ännu en dörr. Vi går igenom korridoren för att leta upp vårt rum. Mitt rum ligger på vänstersida, den vägg med fyra dörrar, och jag är närmast till dörren längst ner i korridoren. Jag öppnar dörren och går in. Det är ett enkelt rum. Väggarna är målade i en smutsig, vit färg och golvet har en ganska sliten grå matta. Det finns ett fönster som har utsikt över ja... berg och berg. Jag sätter mig ner på sängen och känner hur den inte rör sig en millimeter. Ingen bekväm säng här inte. På andra sidan av rummet finns det ett skrivbord och över där en hylla full av böcker. Det knackar på dörren och Mr Krum stiger in.
- Gillar ni rummet? frågar han.
- Det är inte Gryffindors sovsal precis, säger jag skämtsamt.
Krum stämmer in i min humor.
- Ja, jag gillade sängarna på Hogwarts. Det var en av sakerna som jag saknade när vi åkte därifrån, säger han.
- Jag antar att den andra saken du saknade var min moster, säger jag försiktigt.
Mr Krum tittar på mig med sina mörka ögon.
- Du påminner mig om din pappa. Jag kommer ihåg att din pappa var en otrolig spelare, jag är säker på att vi kommer få se lite av honom ute på planen. Gör oss inte besvikna mr Potter, säger han och går sen därifrån.
- Självklart inte sir, mumlar jag tyst och stänger dörren.
För tredje gången så får jag känslan av militäranläggning. Jag gillar den inte.

Rose
Det är bara morgon men mamma och pappa har redan börjat bråka.
- Jag förstår inte hur svårt det ska vara att ställa in i diskmaskinen, säger mamma och dricker av sitt kaffe.
- Varför ska jag göra det när jag vet att du kommer två sekunder senare med din disk? frågar pappa.
Hugo sitter också vid bordet men har fullt upp med att läsa i sin bok.
- Du är så lat Ron, säger mamma och lämnar köket.
- Jaså? Den egenskapen nämnde du aldrig i ditt vigsellöfte! ropar pappa efter henne.
Jag tittar på honom med ett lyft ögonbryn. Han grimaserar och jag äter upp det sista av min frukostmacka. Mina föräldrar älskar varandra. Det har de alltid gjort, de erkände de bara inte förrän efter sju års av vänskap. Men de är som dag och natt. Jätte och dvärg. Mamma är ordentlig och engagerad. Allting måste vara perfekt. Pappa däremot, han har ingenting emot att lämna huset med lite brunsås på tröjan eller hoppa över dammsugningen en söndag. Han tar det lite som det kommer. Men trots de här olikheterna, så älskar de varandra. Jag kommer ihåg när jag var... tolv år tror jag? I alla fall, mamma och pappa firade 15 år som gifta. Det var sent, både jag och Hugo hade gått och lagt oss, men jag behövde gå på toa. På vägen tillbaka från toaletten hörde jag fnissningar nere ifrån. Jag smög fram till trappan och satte mig försiktigt ner. Lampan på soffbordet stod tänd och ifrån radion hörde jag det svaga ljudet av klassiskmusik. Mina föräldrar dansade förbi mitt synfält. Det var en klumpig vals och de fnissade när någon av dem trampade den andra på tårna. De såg lyckliga ut och kära. Mamma kommer tillbaka in i köket. Hon plockar upp sin handväska, som ligger på köksbänken.
- Pappa, varför tar inte du med dig mamma ut och dansar ikväll? frågar jag.
Mina föräldrar tittar på mig och sedan varandra.
- Dansar? Vem skulle då laga mat åt dig och Hugo? frågar mamma och skakar på huvudet.
- Jag kan laga mat, säger jag.
Mamma tittar på pappa, som tittar på mig.
- Ja, vad säger du älskling? Lite dans, lite musik. Det kanske blir underbart, säger pappa och drar ner mamma i sitt knä.
- Jaså, det tror du, säger mamma leende och fnissar.
De börjar pussas och bete sig som nyförälskade. Att de nyss bråkade är som bortblåst. Jag ler och ställer min tallrik i diskmaskinen.
- Jag tänkte gå och handla. Behöver nya kläder till praktiken, säger jag.
- Mitt kort ligger i väskan gumman, säger mamma utan att ta blicken från pappa.
Hugo lyfter blicken från sin bok.
- Jag måste handla mat till Archie. Dessutom behöver jag en ny bok, säger han.
Mamma vänder blicken mot mig. Hon tittar bedjande.
- Det gör väl inget ifall han följer med, säger mamma.
Jag suckar men tänker inte börja bråka. Då kanske hon tar kortet.
- Kom igen då, säger jag till min bror.
Vi tar på oss våra sommarjackor och börjar sen gå den korta biten till centrum. Det är fullt av folk i affärerna. Mugglare förstås men vi smälter in. Jag synar varje affär vi passerar. Vid en korsning vänder jag mig mot Hugo.
- Vill du göra dina ärenden först eller sist? frågar jag.
Han rycker på axlarna.
- Bra. Då börjar vi i skoaffären, säger jag leende.
Ut och in i butiker. Jag har nog tre fulla påsar i varje hand när jag känner att jag har hittat allt jag behöver. Nu är det Hugos tur att släpa mig igenom djuraffär efter djuraffär innan vi hittar rätt mat till Archie: döda möss, grodor och maskar. Jag grimaserar äcklat när Hugo glatt går ut med påsen i hand. Efter att ha synat nästan lika många bokaffärer så hittar både jag och Hugo ett par exemplar som kommer bli sommarens läsning. Sen åter vänder vi hem igen. Hugo springer upp för trappan till sitt sovrum när vi kommer in. Jag börjar däremot att leta efter mamma, så jag kan visa vad jag har köpt. Pappa sitter i vardagsrummet och ser på tv.
- Vart är mamma? frågar jag.
- Din mamma har stängt in sig på sitt kontor, muttrar han till svar.
Jag himlar med ögonen. Som natt och dag. Aldrig kommer de överens, trots att de älskar varandra.

Awesome! ^^

JÄTTEBRA!!♥