Hur kunde hon? [SV]

bra!

bra

Super!

Dumma Sirius!!!!

Megabra!

Superb

bra!

Kapitel 42: Kom tillbaka.

Hon dog inatt. Hon tog sitt sista andetag och slutade sedan andas. Med öppna ögon tittade hon på mamma innan hon stängde dom och hjärtmaskinen började pipa. Hennes sista ord. Mamma skrev dom. De svider. Hälsa Becca att jag älskar henne. Orden flyger runt i huvudet på mig, allt blir svart, allt blir vitt, allt blir... tomt.
Jag var påväg hem. Påväg hem för att säga hejdå till min lillasyster. Påväg hem för att se till att mamma mår bra.
Varför dör alla jag älskar? Är det något fel på mig? Är det mitt fel? Jag satt på nattbussen. Såg träd efter träd susa förbi. Mörka hus . För att komma hem var bussen tvungen att åka förbi sjukhuset. Där, därinne dog min lillasyster inatt. För bara 3 timmar sen.
Jag tryckte på klockan när vi närmade oss busshållsplatsen, tog min väska, sa godnatt till chauffören och klev ur bussen och möttes av mammas tårögda ögon. Jag la armarna om henne och började gråta.
" Jag älskar dig Becca!" Jag snyftade till mot mammas axel.
" Jag älskar dig med." Utanför huset hade folk tänt ljus, ställt blommor och nallar. Det var vackert. och visade bara att min älskade syster är omtyckt.
Vi gick in i huset. Jag sa godnatt och gick sakta mot Elviras rum. Jag öppnade dörren och tittade in. Tårarna bara rann. Jag gick in i rummet och stängde dörren efter mig med ett litet klick.
Rosa väggar, trägolv, en vit säng med sänghimmel, ett skrivbord med en massa läxböcker på, en gaderob full av kläder. Hennes cheerleader dräckt hängde på en krok på väggen. Jag tittade på alla bilder hon hade hängt upp på väggen. Bilder på oss, sig själv och sina lagbilder med cheerleader laget. " WE ARE THE WARRIORS!" Stod det skrivet med blå färg på ena väggen. Blått och vitt. Det var deras färger det.
Jag la mig i hennes säng. Tänkte på när jag själv var cheerleader. Samma färger, samma lag. Bara det äldre laget.
Jag saknar dig Elvira. Kom tillbaka.

Awesome

Super!!!