13 och såld

NU! LÄGGER DU UT NÄSTA KAPITEL! >8/

MOHAHAHAHAH nej.

Jo!

Kanske, om jag känner mig snäll

Snääällaaaaa sööötaaa raaaraaa? ♥

Hehe, jag vet att jag bara skulle lägga upp högst två kapitel om dan, men jag (och Alex) kan inte vänta längre :3



Kapitel 98



Jag behärskade mig för att inte svimma där jag nu satt och bara tomt stirrade på kvinnan. Hon tycktes inte förstå att jag såg på henne.
Kvinnan vars son jag räddat tittade forskande på mig.
"Ursäkta, känner du henne?" frågade hon.
"Jag... jag tror det. Men vi har inte träffats på flera år. Jag trodde hon var död", viskade jag fram. Jag såg på kvinnan som hade räddat Abel och log ett chockat leende. "Ursäkta mig", sa jag långsamt medan jag reste mig upp.
Jag tog några tveksamma steg mot kvinnan som inte gav ifrån sig några livstecken. Hon såg så sårbar ut. Man kunde se att hon inte ätit på flera dagar, endast en liten matbit som ändå inte gav någon näring och säkert gjorde dig sjuk. Hennes hår var smutsigt och tovigt och mörkret gjorde att man knappt såg det blonda håret som dolde sig bakom det tjocka lagret av smuts. Hennes haka rörde knäna där hon satt, ensam i hörnet. Ingen att prata med, inte ens någon som visste vem hon var. Förutom jag.
Jag gick dit och satte mig långsamt bredvid henne. Det blev tyngre att andas och min hand darrade när jag lyfte bort en hår slinga från kvinnans ansikte. Jag kunde se det perfekta ansiktet med den mjölkvita hyn bakom den smutsiga och lidande fasaden. Jag visste vem hon var.
Det jag såg var så chockande att jag trodde att jag misstog mig. Jag kunde bara inte tro det. Det var för sjukt och konstigt. Det var omöjligt. Det kunde inte vara hon! Men trots att det bröt mot naturens lagar satt hon där nu, framför mig och levde. Hur i hela världen kunde hon ha kunnat överleva? Jag såg ju henne dö med egna ögon.
Jag började nästan gråta själv. Av lycka och av att allt var så konstigt.
"Det... det är jag", stammade jag fram, "Alice."
Något i kvinnans ögon väcktes till liv. En glimt och då visste jag att jag hade rätt. Det var hon. Hon visste vem jag var.
"Alice?" frågade hon med svag och hes röst. Hon vred huvudet mot mig och tittade forskande på mig. Jag stirrade i hennes ögon som var lika blå som mina. Hennes hy som var lika blek som min. Hennes läppar hade exakt samma färg som mina. Jag stirrade in i min mors ansikte.
"Mor!" utbrast jag och vi möttes i en hård och lång kram. Jag kunde inte hejda tårarna från att komma. "Hur kan du leva? Jag har trott att du har varit död!"
"Lilla barn, aldrig trodde jag att jag skulle få se dig igen. Du har vuxit så mycket, men ditt ansikte har inte förändrats en dag. Jag har önskat att få träffa dig så länge nu att jag hade förlorat hoppet", svarade hon mot min axel. Jag kände en tår falla ner på min axel.
"Jag älskar dig mor", sa jag mellan snyftningarna. "Men berätta mor, hur kan du leva? Jag har trott att du varit död! Varför har du låtit oss tro det? Far blev nästan aldrig sig själv igen!" sa jag förtvivlat och kände nästan en viss ilska inom mig. Varför har hon låtit oss tro att hon varit död i flera år? Vi har varit tvungna att leva utan henne. Allt skulle varit så mycket enklare om hon funnits hos oss. Hon hade låtit oss lida i tron att hon var död.
"Du ska få svar på det snart, jag lovar", försökte hon lugna mig och tog min hand. "Berätta först vad du gör här. I dessa kläder. Du ser ut att ha ett bra liv nu", sa hon bekymrat och sorgset.
"Det har jag inte. Inte alls faktiskt. Har du missat att Richard har skaffat sig en dotter plötsligt för några veckor sen?" frågade jag förvånat.
"Det får inte vara sant. Är du..." frågade hon chockat och för en sekund trodde jag att hon skulle gå tillbaka till sitt livlösa tillstånd på grund av chocken. Hon såg så tom ut. Men sen så såg jag en känsla. Det var ilska. Hon tyckte illa om Richard, och det kunde man ju förstå. Hon var fången i hans fängelse.
Jag nickade svagt. "Jag har varit det i några veckor nu. Så mycket har hänt och förändrats, inte minst mig själv. Jag har fått leva utan min familj så länge och nu fått reda på att min döda mor fanns under mig, livs levande. Det är hemskt att bo i slottet", sa jag med en stor klump i halsen.
"Varför är du här då, om du är hans dotter?" frågade mor oförstående.
"Straffad. Och detta är första straffet som jag faktiskt inte gjort mig förtjänt av. Eller ja, jag antar att jag visste, men jag hade glömt bort det", sa jag långsamt.
"Du har förändrat dig på den punkten alltså? Du gör aldrig som du blir tillsagd?" frågade mor och försökte le, men det blev bara en sorgsen grimas.
"Jo, men inte här. Jag blir trött på allt det hemska och måste säga ifrån", muttrade jag. "Kom."
Hon var tvungen att se Abel, senaste gången var när Abel hade varit en liten bebis. Och jag tyckte mig kunna höra mumlet från henne nu.
Mor försökte resa sig upp men hennes ben bar henne inte. Hon var alldeles för svag.
"Vad har han gjort med dig? Du är så svag", sa jag sorgset.
Jag visste inte vad jag skulle känna. Det var min mor! Jag hade inte sett henne på ungefär sex år. Jag var otroligt lättad och samtidigt fantastiskt glad. Men jag kände något mer, som jag inte kunde sätta fingret på. Det var så konstigt och mina känslor var omöjliga att få reda på.
Jag hjälpte mor att stå upp och fick henne till slut at ta några steg. Folk runt om betraktade oss, vissa log för att visa att de var glada för vår skull. Jag log ett litet leende mot de också.
Vi kom till gallret och mycket riktigt satt Abel upp nu. Mor började flämta bredvid mig och andas fortare. Kvinnan och hennes son satt bredvid henne och tog hand om henne. Abel vände på huvudet och hennes ögon blev stora som klot när hon såg vem som gick bredvid mig. Hon kände igen vår mor, även om hade varit en liten bebis när hon senast såg henne.
"A-Abel. Min dotter, du har blivit så stor", viskade mor överlyckligt.
"Mor?" frågade Abel mållöst. "Men... men du är ju..."
"Du ser att jag inte är död. Jag ska förklara allt för er när vi är samlade, hela familjen tillsammans", sa hon med ett leende.
Jag tittade ner på mina fötter. Hon visste inte om att far och Arthur är döda. Eller att Arthur i alla fall inte är här. Såklart hon inte visste. Hur skulle hon kunnat göra det?
Mor såg mitt bekymrade och sorgsna ansikte.
"Alice, vad är det? Har det hänt dem något?" frågade hon förtvivlat, lika förtvivlat som jag kände mig.
"Vi sätter oss ner så ska jag berätta", sa jag och satte mig ner med mor.
"Ett år efter att vi trodde att du hade dött", började jag och insåg hur sjukt det lät, "kom soldater till gården. De tog med Arthur ut i krig. Han har inte kommit tillbaka. Det var då soldaterna bestämde med far att jag skulle komma hit. Som om han sålde mig. Mig mot att skatten som han låg efter med och mer var betald. Men jag tror mer att han var tvingad. Sen kom jag hit ensam. Efter några veckor ville jag leta efter far och Abel så jag fick hjälp av två vänner att ta mig till gården. Men... ingen var där. Far var mördad. Abel var borta. Först trodde jag att hon också var död, och jag kunde inte leta efter henne. Jag hade ingen aning om var jag skulle börja. Men nu får ungefär en vecka sen, hittade Richard henne och tog henne hit. Tanken på att hon skulle behöva leva här i slottet bland död och lidande var plågsam för mig. Och sedan fick Richard idén på hur han skulle hålla mig borta ifrån saker som jag inte fick. Han straffade både Abel och mig när jag hade gjort något. Han hade gjort så förrut fast med mina vänner som han ansåg inte passade mig. Så därför sitter vi här, jag hade en bok som avslöjade känsliga saker under min säng, trots att jag hade glömt det. Innan jag kunde läsa tog jag boken för att den såg fin ut. Richard fick ett utbrott och kastade iväg den, sen dess hade jag inte sett den. Sen hittade jag den hos Richard och tog den till mitt rum igen. Men innan det fick jag börja lära mig läsa och skriva, jag kan inte riktigt än, men jag är bättre än vad jag var innan. Men ja, Richard hittade boken i morse och tog ner oss hit."
"Jag kan inte förstå att min man är död", sa mor chockat och stirrade tomt framför sig. "Och min son möjligen är det. Har du inte hört något ifrån honom sen han gav sig av?" Jag skakade på huvudet. "Detta är illa, Alice. Väldigt illa. Richard har velat splittra våran familj länge. Jag ska förklara för dig."

O.O *Inte veta om jag ska vara glad eller ledsen för deras skull längre.*

Men supermegafoxyawesomefantastic! >83

Hahah, tack! ^^

Vågar man fråga om ännu ett kapitel? 83

Najj, nu får du ha lite tålamod :3