Rollspel: Marodörernas tid

Jag såg på min vän
"vi kan ju hoppas det. Undra om Snape kopplar det då? Även om jag inte vill erkänna det så är han ingen idiot" sa jag och suckade och såg sedan på James
"så du planerar redan en date med Evans och du ska lära henne bli animagus, smart Taggis, muta henne" log jag och höjde ett ögonbryn och reste mig sedan försiktigt upp men fick ta tag i väggen för att inte ramla. Det slutade snurra efter ett tag
"så där nu är allt som det ska" sa jag och tog försiktigt ett vaklande steg mot tornet

- Han kanske kopplar det, men vem skulle tro honom?, han har ju inga vänner precis?, sa jag och log.
Jag vet jag är smart, sa jag med ett flin.
Börja försiktigt och sedan mera, sa jag och log.

Vi gick upp och satte oss framför brasan i tornet. Sirius verkade må bra av att sitta, även om han inte erkände det.

"jag vet inte vem som skulle tro honom. Men tänk om han pratar med rektorn då?" sa jag och såg sedan på James
"hoppas att hon inte genomskådar dig då. Din charm biter ju inte på henne" log jag och vi satte oss ner och jag kände hur skönt det var att få sitta ner. Jag la mig trött ner i soffan och slöt ögonen. Det kändes så skönt att få vila
"tror ni resten av skolan säger då?" frågade jag svagt

- Jag vet inte vi får hoppas på det bästa och att Snape håller tyst för sin egen skull.
Sen så tänkte jag inte charma henne, eftersom att det inte funkar.
Jag tänker vara mitt vanliga jag som jag är med er, hon kanske gillar det bättre, annars är det kört, sa jag med ett skratt.
Och hur skulle resten av skolan få reda på det?
Det bekymret får vi ta när det kommer.
Hur mår du Sirius?, sa jag och såg oroligt på honom.

"om du ska vara ditt vanliga jag är du körd Taggis. Hon kommer vända så fort hon ser det" sa jag retsamt "hoppas Albus inte säger något och i så fall får vi väll säga att Snape hittade dit själv och du spelade hjälte"
Jag försökte skratta men gav upp
"Taggis du tror inte skolan kommer börja undra när vi kommer med bandage? Och då är det inte svårt för Snape att sprida ett ryckte" sa jag sorgset och såg sedan på James
"ska jag vara ärlig har jag mått bättre. Jag är trött, yr, mår illa och det gör ont." sa jag tyst, jag ville inte låta så svag och inte klaga framför mina vänner, så jag tystnade och tittade ner i mattan

Jag flinade mot Sirius.
- Vi får väll se, det är en början iaf.
Och vi får väll se vad resten utav skolan säger, vi kör på att vi blev överfallna utav vargar så får vi se hur det går, sa jag med en axelryckning.
Så den tappre riddaren kan erkänna att den har ont, sa jag med ett flin vänd mot Sirius.
Det är verkligen inget att skämmas för du fick dej ett par rejäla sår därute, sa jag och log mot min bror.

"har du tur är det de det annars är det ett slut" skrattade jag "och vargar! Kunde du inte kommit på något annat?" sa jag skeptiskt och såg sedan på honom
"varför kallar du mig riddare? Sist jag kollade hade jag verken häst eller rustning" sa jag och log lätt "jag antar det men ni fick ju också några smällar, men ni klagar ju inte" sa jag till min bror och skämdes igen. Klagar inte de borde inte jag heller göra det, vem gav mig rätt till det? Jag har väll inte mer ont än någon annan

- Ja du kunde ju inte komma på nått då, så det blev vargar.
Det blir så när man lämnar över alla lögner till mig, jag är inte lika förfinad i konsten att ljuga som du, sa jag med ett flin.
Jag kallar dig för riddare för att du alltid ska visa dej tapper och inte erkänna att det gör ont.
Det är inget att skämmas för.
Sen är våra skador inte alls lika allvarliga som dina.
Men jag var illa skadad i natt, jag misste en massa blod.
Så jag var inte vidare kry jag heller, och ska jag erkänna så gör det fördjävligt ont.
Det där giftet i klorna verkar göra att det inte läker på samma sätt, annars skulle pomfrey klarat det på nolltid, sa jag och kände smärtsamt på de fem tjocka och oläkta klomärkerna på min hals.
Hade han kommit längre in mot min strupe hade jag nog vart död.

"jag kan ju inte komma på alla lögner jämt! Något får ni väll göra själva" log jag ner i matten
"jag är ju tapper och jag vill ju inte klaga! Det passar sig inte för en Black" sa jag med högfärdig röst "desutom så vill jag inta att ni ska tro att jag är en ynkryg som inte klarar av något. Jag vill inte att ni ska sluta umgås med mig bara för att jag inte kan hålla smärtan inne. Ni har ingen aning om hur glad jag är att ni är mina vänner och hur rädd jag är att ni ska sluta umgås med mig" sa jag nervöst
"James du fick nästan strupen avsluten så du har rätt att klaga" sa jag "och såren läker väll nån gång"
Jag tänkte rycka på axlarna men hejdade mig eftersom jag visste att det skulle göra ont. I stället började jag göra ringar på mattan.
"vart är Peter tror ni?" frågade jag sedan

- Det passar sig inte för en Black att gå i Gryffindor eller umgås med oss heller, så varför inte överge den där sista biten och börja klaga, sa jag och log, mot Sirius.
Och tror du verkligen att jag skulle sluta att umgås med dig bara för att du visar att du har ont?
Vi är ju vänner och bröder inte sant? Och bröder överger inte varandra, sa jag med ett tröstande leende.
Sen om du känner dig bättre så kan jag klaga om du vill. Det gör förjävligt ont jag kan inte röra nacken utan att känna smärta. Och jag är glad att vi sitter.
Jag tror nog att kära Peter försvann, han blev nog rädd. Han dyker väll upp snart. Det är ju inte lätt för en råtta att ge sig på en varulv, sa jag med ett halhjärtat leende.