Öppet fantasy-ish rollspel! :3

Då Avena skulle ta sig till graven hörde hon morranden och såg en bit bort en stor varulv och.....ja var det inte prinsessan? Avena kunde inte se något på detta avstånd, men hur det än var så var människan i fara. Fast varför gick inte varulven till attack?

Ariana ställde sig sakta upp och undvek hela tiden ögonkontakt, det kunde reta den. Den började cirkulera runt henne och Ariana koncentrerade sig på sin andning för att motarbeta rädslan. Tillslut stannade den och stirrade på henne, väntade på hennes nästa drag. Vad skulle hon göra nu? Hon kunde ju knappast springa därifrån. Hon backade sakta undan, med blicken fäst i marken. Hastiga rörelser kunde bli hennes undergång. Som från ingenstans dök en stor rot upp bakom henne och hon föll mot marken.

Eleanora morrade en sista gång och kollade på kvinnan som föll. Hon hörde morrandet från andra varulvar, antagligen alfas. Eleanora blev stilla och backade undan. Månen var snart borta, och hon var inte i någon form att slåss med alfas. Med en sista titt på människan sprang Eleanora iväg innan hon själv blev dödad.

Månen försvann - eller ja, täcktes av moln - och Eleanora var inte längre påverkad av månen. Hon föll ihop vid ett träd och hon hade inte energin att flytta på sig. Det enda hon kunde göra var att kura ihop sig i en tät boll.
Efter det föll hon i en djup sömn.

[Sessan 18, det där var nästan pp, när man styr en annans karaktär. Ariana kanske inte ville bli bortflugen... Ska äta nu, men skriver mer efter maten.]

(nej!! förlåt så jätte mycket! jag glömde bort det, raderar inlägget!)

Seth hittade örterna tidigt. Han hade hälsat på sin vän Farwen som hade hjälpt honom. Seth var orolig för Avena. Det kanske skulle sluta ikväll? Hennes vackra ögon skulle kanske aldrig titta på honom igen.

Avena tar sig snabbt undan, hur det än var hade hon livet kärt och som alla klamrade hon sig fast vid det. Nu befann hon sig vid sin moders gravplats, utanför kyrkan och med mördare och tjuvar låg hon. Men Avena hade gjort ett träkors och nu la hon på en ny blomsterkrans för att hedra sin kära mor. En ny hostattack får hennes kropp att skaka kraftigt, hon visste inte hur lång tid det var kvar.

Adney hörde ett dovt morrande och med en snabb rörelse hoppade han ner för trädet och rörde sig mot det.
Han såg hela händelsen hända, men gjorde inget.
Han iakttog hur varulven gick därifrån.
Den var skadad.
Han såg hur den la sig ner, förvandlades till.. Eleanora.
Han rynkade pannan, och plockade några löv som han visste brukade göra många under.
Han tvättade såret med vattnet från en vattenflaska han stulit och bandagerade sedan den stackars flickan som såg så hjälplös ut.
Han tog en pinne och började skriva i marken.
Varsågod. //A
Sedan la han pinnen bredvid texten, reste sig upp och försvann återigen mot den mörka skogen.

Ariana vände sig lättad mot ängeln och började gå igen. Då såg hon en figur hon kände igen, Adney. Hon sprang ikapp honom och log.
"Hej igen!" hälsade hon glatt.