Det första hungerspelet

Ja nuuu Ledsen om den slutade för abrupt, och jag fick ju inte med alla heller, men fler kommer med i nästa
Nu kollade jag inte igenom den efter felstavning men ni överlever nog x)

Dag 1 (Eller två beroende på hur man ser på saken) :

”Snälla. Låt mig förklara! Nämen ni kan väl i alla fall lyssna på vad jag har att säga?” Minihäst började bli nervös. Hennes plan gick inte direkt som planerat. Hon hade föreställt sig allting som en dans på rosor. Minst sagt. Hon hade tänkt sig att hon skulle dyka upp från ingenstans, förklara att hon var på deras sida och att de sedan naivt nog skulle acceptera det utan några frågor och att de alla fyra skulle leva lyckliga i alla sina dagar. Det vill säga tills hon hade lyckats komma under skinnet på dem tillräckligt mycket för att kunna döda glina2 så att hon kom att vila i dödens famn precis så som Erica hade fått göra på grund av glina2.
Men detta hade inte ingått i planen. Uppenbarligen var båda de två tjejerna som stod framför henne i den övervuxna parken med ansikten förvridna av misstänksamhet inte beredda att ta några risker. Det var ju smart och så, hon skulle i normala fall inte haft något emot detta tecken på hjärnaktivitet men om misstänksamheten ifråga gjorde någon kapabel att rikta ett sylvasst knivblad mot hennes blottade strupe så kände hon sig inte fullt så överseende längre.
”Varför skulle vi välja att lita på dig va? Vi känner inte dig och jag vill i alla fall inte få strupen avskuren mitt i natten för att vi lät en råtta som du komma oss nära.” Melissa Malfoy, alltid lika charmerande, viftade vårdslöst med kniven i luften farligt nära Minihästs struphuvud.
Hon följde den nervöst med blicken. Om kniven slant skulle den mycket väl kunna skära av hennes strupe, vilket än mindre hade ingått i planen. Hon harklade sig, illa till mods och skulle precis ta till orda när Alicedor tyst väste till Melissa Malfoy (Men uppenbarligen inte tillräckligt tyst eftersom att Minihäst hörde dem.) ”Hon kommer att vara hungrig när hon vaknar. ”Melissa Malfoy - som uppenbarligen var bättre på att viska eftersom att Minihäst denna gång inte hörde något – sade någonting med ett uppbragt och ganska irriterat ansiktsspel.
”Jamen, jag kan… Sluta avbryta mig och lyss… Nej det tycker jag inte, jag… Lyssna här hörru, jag kan ta hand om henne minst lika bra som du även om jag inte fick lika bra poäng som du ditt stora… Bra. Då säger vi så då.”
När de vände sig tillbaka mot Minihäst så såg båda två ganska surmulna ut även om man kunde se på Alicedor att hon hade vunnit grälet genom det självbelåtna lilla leendet som lekte i utkanten av mungipan.
”Jag kommer tillbaka snart.” Muttrade Melissa Malfoy och gav Minihäst ett giftigt ögonkast och Alicedor ett motsvarande varnande. När hennes ryggtavla var utom synhåll inne i skogen så vände sig Alicedor resolut mot Minihäst.
”Hitta inte på något nu. Jag ska titta till glina2 och du ska vara kvar här när jag kommer tillbaka, okej.” Det var ingen fråga men Minihäst nickade i alla fall i hopp om att få ett leende tillbaka men det enda som hon lyckades få var en bister blick som skulle kunna få mjölk att surna. ”Bara för att du frågade så snällt.” Muttrade hon buttert med blicken nerslagen i den nyligen upptrampade och våta jorden. Våta? Det hade inte regnat. Kanske så fanns det en vattenkälla här någonstans? Kanske borde hon bara sticka medan hon faktiskt kunde, det verkade ju inte som att hon skulle kunna komma i närheten av glina2.
Hon vände sig slutgiltigt om och lommade därifrån i rask takt. Gräset vek sig runt hennes fotriktiga och vattentäta skor. Åtminstone var det vad hon antog då hennes strumpor inte hade blivit blöta och hennes fötter hade inte börjat göra ont heller.
Halvvägs över en ovanligt jobbig uppförsluttning så frös hon mitt i en rörelse. Ett genomskärande skrik genljöd genom luften och de små fjunen på hennes armar ställde sig käpprakt upp. Det var bara en räv. Bara en räv. Det var i alla fall vad hon försökte intala sig för att inte vända om och springa till tjejens hjälp.
Men tillslut vände hon sig om och sprintade så fort som hon någonsin kunde mot glina2 och hennes beskyddande kompisar. Hon kunde höra skrik och skratt som återgavs av härmskrikorna i träden, flera hundra skrikande flickröster steg och sjönk i en symfoni av dödsskrik runt omkring henne i en skrämmande harmoni med varandra. Det fick håren på hennes armar att gå i taket.
När hon väl var framme hade skriken avtagit, även om några mer envetna härmskrikor höll fast vid något konstigt skrattskri som hade varit ganska skojigt om det inte varit för stämningen som låg som ett dallrande täcke i luften, otäckt påtaglig.
Hon hukade sig ner bakom ett tätt buskage som skymde henne från insyn men också gjorde att hon inte kunde se något men det hon hörde räckte definitivt för att hon skulle vara tacksam över att hon inte var i Alicedors skor. Om det nu var Alicedor, men det antog hon att det var.
Hon spratt till och ramlade nästan omkull av förskräckelse när en gren knäcktes någonstans nära hennes buske, inte av henne själv utan av någon annan var obehagligt nära. Nu satt hon på helspänn, balanserande på hälarna i en ställning som fick hennes muskler att krampa, men hon vågade inte byta ställning av rädsla för personen på andra sidan.
En låg grymtning och ett svagt kvidande fick henne att inse att Alicedor antagligen låg precis på andra sidan buskens, närmare bestämt rosenbuskens, blommande och tämligen stickiga grenar. Hon skulle antagligen kunna sträcka ut handen och röra vid Alicedor men det gjorde hon givetvis inte. Hon hade ingen som helst dödsönskan. Faktiskt.
”Ska du inte be om nåd? Kom igen nu! Var inte blyg din lilla skitunge! Jag bits inte… Så mycket.” Ett gällt skratt steg ur ägaren till den grymma röstens strupe och skickade en rysning genom Minihästs kropp.
Ännu ett svagt kvidande och sedan ”Inte? Nämen nu blir jag besviken på dig!”
Minihäst kunde höra uteslutande hånfullhet med ett inslag av vrede i tjejens, för det var definitivt en feminin stämma, röst och strax därpå något som ven genom luften och en duns tätt följd av en plågad flämtning.
”Vad heter du skitunge? Så att världen inte glömmer bort dig helt efter denna… Tragiska men åh så upplyftande olycka? Vad är det du säger?”
Ett svagt mummel som sakta växte i styrka men ändå inte var mycket mer än en viskning gjorde sig avskiljbar från offret.
”Det skulle du allt bra gärna vilja veta va?” Fick tjejen fram på en utandning.
En till duns och denna gång ett skrik av smärta. ”Jag frågar dig bara en gång till skitunge. Vad. Heter. Du.” Morrade tjejen fram mellan sammanbitna tänder men ändå ett glättigt tonfall som signalerade att personen var en huvudstadsbo.
Tystnad och sedan ett skrik till snabbt följd av en svordom som hon aldrig hört förut men som lät riktigt guttural och skarp.
”Alicedor!” Flämtade Alicedor fram och blev belönad med ett snett leende från denna avskyvärda person som uppenbarligen njöt av att tortera folk.
”Men det var väl ändå inte så svårt!” Log tjejen och lade huvudet på sned med ett sliskigt leende fastklistrat i anletet.
”Nu när du har lärt dig lite hyfs kan jag presentera mig själv som Vendela.”
Alicedor noterade torrt att Vendela såg ut som en docka med sig vågiga blonda hår, klarblåa ögon och späda kroppsbyggnad även om hon var allt annat än en docka, vilket hon hade fått lära sig på det hårda sättet.
”Nu ska jag göra det enda barmhärtiga och göra slut på din misär, jag menar, det är väl ganska menlöst att du bara ligger här ändå.” Hon log mot Alicedor som om de två delade en hemlighet och sedan fäste hon händerna runt halsen på Alicedor.

När Minihäst hade dragit ett (Eller fler) lugnande andetag efter den traumatiska synen av Alicedors marmorvita ansikte med oseende, glasartade ögon som stirrade ut i tomma intet och en mask av fasa fastetsad i dragen kring munnen och ögonen så hade hon ytterst oglamoröst lyckats stappla därifrån på tämligen rangliga ben. Efter att ha stått stödd mot ett träd i någon minut så fortsatte hon och… Hon stannade på fläcken när vidden av vad hon såg framför sig gick upp för henne.
Mitt i en liten glänta som var omgiven av parkens framodlade träd och några som med åren hade vuxit upp då ingen hade varit här på ett tag – det var i alla fall vad Minihäst antog av parkens lätt förfallna utseende att döma – låg en flicka och sov på en bädd gjord av gräs och löv. Närmare bestämt glina2.
Minihäst bara stod där rakt uppochner och stirrade. Situationen var alldeles för osannolik för att kunna vara sann. Det var detta ögonblick hon hade velat uppnå sedan gonggongen ljudit. Hämnden var inom räckhåll men ändå tvekade hon. Varför tvekade hon? Det här var vad hon ville, eller hur? Ett liv för ett liv, var det inte så man sade? Flickan förtjänade att dö. Fast, vem var hon att döma? Vem var hon att bestämma vem som fick leva och vem som fick dö? Vem var hon att leka gud?
Fast efter allt som hade hänt tvivlade hon starkt på att det fanns en gud. Hur kunde någon som var allsmäktig bara sitta passiv och iaktta när mänskligheten begick mord och andra synder? Nej det fanns ingen gud. Det var hon säker på.
glina2 mumlade något ohörbart och rullade runt på sidan, hennes andetag som tidigare hade varit lugn och taktfast hade nu börjat korta in och bli fler och snabbare.
Minihäst gick långsamt och försiktigt fram mot glina2. Hon var noggrann med att inte väcka henne och satte därför den ena foten framför den andra i en lugn rytm som stadigt och säkert tog henne framåt mot glina2.
Gräset vek undan som för sin mästare under hennes sulor, trädens kronor vajade i harmoni med vinden och prasslade svagt när en ekorrfamilj kilade från en gren till en annan. Var det såhär djur kände sig? Jämnt jagade och rädda för att livet skulle ta slut närsomhelst? Det var livets gång. En sorglig men beklagligt nog sann tanke.
Nu var hon framme vid glina2 som hade börjat fäkta med armarna runt omkring sig och sedan började hon mumla igen. Minihäst lutade sig fram över henne och var för en stund glad över att hon hade kort hår. Om hon hade haft långt hår skulle hon ha behövt svepa undan det så att det inte kittlade glina2 i ansiktet och fick henne att vakna.
Såhär nära inpå kunde Minihäst med möda urskilja vad exakt det var glina2 sade.
”Nej… Nej, sluta, bort. Försvinn. Nej Snälla.”
Till en början var glina2s röst knappt urskiljbar men den började nu växa i styrka allteftersom hennes feberdrömmar blev mer påtagliga.
”NEJ! LÄMNA MIG IFRED!” glina2s röst omfamnades av skogen och dämpades men ändå steg en fågelskock upp från ett pilträds omfångsrika gestalt och flydde ifrån den högljudda flickan. glina2 skulle få dem båda två dödade om hon inte tystades. Utan att märka det hade Minihäst omedvetet tagit ett beslut.
Hon böjde sig på nytt över glina2 och undvek med nöd och näppe att få en rungande örfil varpå hon slöt händerna kring glina2s hals. Hon tystnade efter några sekunder och ett gurglande läte steg upp ur hennes strupe när hon försökte få luft men misslyckades fatalt. Hennes ögonlock flög upp på vid gavel och hennes ögon irrade runt för att sedan fästas på Minihäst. Först såg hon skräckslagen ut men sedan tycktes hon lugna ner sig.
”Erica?” Frågade hon halvkvävt och Minihäst nickade en bekräftelse.
Det glimtade till av förståelse och acceptans i glina2s ögon. Hon förstod och accepterade att hon skulle dö.
”Jag är så ledsen.” Blev hennes sista ord innan hon slöt ögonen och ägnade en sista tanke åt sin familj som alla var döda. Äntligen skulle hon komma att återförenas med dem. Som hon hade längtat.
När Minihästs händer taget släppte glina2s hals var hon död, men ett lycksaligt leende prydde hennes ansikte och gjorde att Minihäst inte kände någon skuld. Hon hade velat dö, det hade hon velat ett tag nu och hon hade uppfyllt glina2s önskan.

Vendela kröp framåt i buskaget, noga med att inte föra något oväsen.
När hon hade sett den flyende skocken med fåglar hade hon skyndat sig mot det håll de lyft från och det var hon glad för. Ett nytt mål var nu siktat och vad bättre var; måltavlan hade ingen aning om att hon var strax bakom henne.
Hon gled ut ur buskaget och tipptåade fram mot tjejen som stod med händerna runt hennes distriktspartner. Tjejen verkade inte märka något då hon hade blicken fäst på glina2s numera livlösa kropp och tankarna verkade vara på annat håll. Inte Vendela emot.
Molly Evans skulle bli glad åt att hon hade bestämt sig för att sätta tilliten till Vendela. Själv hade Molly Evans stannat med den alltmer sjuka Skilla Ravenclaw, han behövde motgift och det snart, det kanske fanns ett sjukhus någonstans som de kunde sno ett motgift från. Men det var för riskfyllt då ingen av dem kunde det minsta lilla om mediciner. Chansen att de skulle göra det värre var mycket mer sannolik än att de skulle lyckas hjälpa. Det var nära att hon lät en suck undslippa sig, det hade förrått henne. Men nej, hon var nästan där nu och detta skulle bli hennes andra mord idag. Plus att hon kunde säga till Molly Evans att hon hade dödat glina2 också, då skulle hon bli mäkta imponerad.
Kniven glimtade till i hennes hand och kastade en solkatt på offrets ryggtavla.
När hon bara var någon meter ifrån tjejen så kastade hon sig framåt mot henne och med ett välriktat snitt skar hon upp hennes strupe. Tjejen var död på mindre än en minut. Hon log och kollade ner på sitt offer och sedan på sin distriktspartner. Visserligen hade hon velat döda den irriterande snorungen själv men man kunde inte få allting här i livet, påminde hon sig själv om.
När hon vandrade därifrån med ett belåtet leende kastade hon en blick på en obehaglig mörk skugga som hon fick rysliga vibbar från. Leendet försvann och hon ökade på takten för att lägga så stort avstånd mellan sig själv och skuggan som möjligt.

Skuggan log för sig själv sjönk djupare in i under trädets svalkande mörker. Blodet från j-k heap glimmade fortfarande på dess avgrundsklinga och med ett ännu bredare leende smälte skuggan in i mörkret för att inte längre kunna bli sedd av det mänskliga ögat.

M.Potter öppnade motvilligt ögonen och fick snabbt stänga dem igen då solen sken ovanligt starkt och gjorde baksidan på hans ögonlock röda när han blundade. Han rullade över på mage och öppnade prövande ögonen ännu en gång. Han fanns sig stirrandes ner på något slags tegelstensliknande material i en ful blaskgrå nyans. Inte var taket jämnt heller, fick han klart för sig när han tankspritt drog med handen över den skrovliga ytan. När han tog upp den igen var den brun med inslag av grått och grönt. Med en svepande rörelse torkade han av sig smutsen på sina byxor.
I sittande ställning utvärderade han sedan situationen och gjorde upp en planering för denna dag:

Högsta prioritet. Hitta vattenkälla. (Ett ord. Huvudvärk.)
Näst högsta prioritet. Hitta mat. (Hans mage skulle kunna väcka upp en spökstad, vilket var ironiskt när han kom att tänka på det då han mot alla odds befann sig i just en sådan.)
Hitta ett nytt ställe att sova på. (Detta kanske var ett tryggt ställe men det skulle knappast hjälpa till om han dog på grund av uttorkning, det kunde mycket väl bli så att han skulle torka ihop till ett russin i människoform tack vare den där förbenade solen.)
Högsta av högsta prioriteter. Dö inte. (Han fnös indignerat åt sig själv. Var det möjligt att bli irriterad på sin egen person? Uppenbarligen.)

En suck undslapp honom. Lätt som en plätt. Visst?

TildeWs morgon hade inte börjat bra. För det första hade hon en rent ut sagt förödande huvudvärk som dunkade bakom tinningarna. För det andra så hade en av råttorna legat på hennes mage när hon vaknat och vad värre var, den hade lagt en lite chokladbit som en ytterst stinkande liten gåva som efterlämning. Och sedan som grädde på moset hade hennes sår börjat anta en otäck grön nyans även om det i alla fall hade slutat blöda vilket alltid var något.
Och nu satt hon med benet uppe på bordet eftersom att det gjorde den pulserande smärtan lindrigare. Hon hade hittat en burk med någon slags grön vätska i och eftersom att hon hade varit så törstig hade hon impulsiv som hon var druckit upp den. Den var det godaste hon hade smakat i hela sitt liv.
Hon stelnade till. Vad var det? Var det där fotsteg hon hörde? Vad var det som knarrade?
I en enda kvick rörelse var hon på fötter och sedan sprintade hon till sängen och gled in under den och det precis i tid. Hon kunde urskilja en röst och steg som kom närmare.
Hennes ben gjorde ont men hon bet ihop, då kom stegen närmare och ett ansikte dök upp precis framför hennes ögon. Ett häpet skrik steg ur hennes strupe.

Ca 13 timmar senare.

Hanna03 stirrade fascinerat på StinaMs ansikte som höljt i mörker berättade ord som länge hade gått i arvode i hans familj. Inte ord. En berättelse. En saga lika ålderdomlig som StinaMs familjs rykte som cirkulerade i distrikt 10.

”En gång lång långt borta från den mänskliga civilisationen så levde det en ung flicka. Med ett förflutet nedfläckat av blod och med en död blick trotts sina unga år vandrade hon längst de övergivna landsvägarna. Sökandes efter värme. Något som kunde göra henne levande igen.
Människor kom aldrig dit, undvek omedvetet stället där blod hade spritt sig och fyllt igen skårorna i marken. Skårorna som de skräckslagna människornas fumlande händer i desperation hade grävt upp. I ett försök att inte falla ner i svärtans gap.
Där mardrömmar skapades och hopp förtärdes, där... där gick jag. Och aldrig har jag ångrat någonting så djupt. Det här är berättelsen om hur jag dog.

Jag sprang, stapplade fram, slog min väg genom den täta undervegetationen som kantade vägen framför sig så långt jag kunde se. Taggbuskarna rev upp mina armar, grenar fastnade i mitt hår och min sjal försvann, fastnade på en gren, en röd fläck som hängde där mitt ute i ingenstans.
Jag slängde en blick bakom mig i all hast, andetagen stakade sig i min hals och jag kvävde lusten att hosta, om jag hostade så skulle hon hitta mig.
Jag föreställde mig att hon fanns i varje skugga. Strök omkring i utkanten av mitt synfält. Där jag bara kunde ana, långt ner i mitt undermedvetna, att jag var iakttagen.
Men det var försent. Blodet skulle kalla henne till mig. Jag skulle inte komma undan.
Plötsligt så skingrade sig all grönska och visade en äng vars gräs var blekt utav sommarsolen. Jag hejdade mig och tänkte snabbt igenom mina val. Jag kunde bara ge mig, jag skulle ju dö ändå, men det innebar inte att jag skulle ge mig utan strid. Det råkade vara så att jag gillade att leva.
Jag kunde också fortsätta ut på ängen, men då skulle jag bli sårbar, helt blottad utan någonting, ingen nedhängande gren eller buske, att gömma mig bakom. Men vilka val hade jag egentligen.
Jag tog ett tvekande steg ut på ängen och började sedan springa, rädslan växte upp inom mig till en häftig våg av mörk desperation som hotade att ta överhanden över min verklighet. Med en kraftansträngning så kämpade jag ned den. Men den försvann inte. Den låg där, under allting och dallrade, som ett tyst hot om vad som skulle hända om jag stannade, om jag såg mig om, om jag inte fortsatte framåt utan ett uns av tvekan.
Jag sprang för livet, intalade mig att om jag sprang tillräckligt fort så skulle allting bli bra, jag skulle klara mig, jag skulle komma hem till mor och far, sluta fred med dem.
Jag var nu mer än halvvägs över ängen och kände lättnaden bubbla upp inom mig, så nära. Jag skulle klara mig! Men lättnaden gjorde mig tillfälligt förblindad och jag trampade snett. På en sekund var det över. Jag visste det. Alla chanser jag möjligtvis kunde ha haft hade nu säkerligen försvunnit.
Det var då jag såg henne.
Hon kom ut ur det gröna virrvarret, ut på ängen med någon slags glidande gång. Det såg ut som att hon svävade fram. Ansiktet på henne skymdes bakom en svart ridå med hår men jag såg hur blek hon var. Som om allt liv för länge sedan hade försvunnit ut ur henne och kvarlämnat ett tomt skal av den person som hon en gång varit. Livet hade flytt från henne för mycket länge sedan nu.
Flickan gled långsamt fram mot mig med kroppen krökt som en klo, redo för attack.
Hon vände upp ansiktet mot himlen och öppnade munnen som om hon redan kunde känna smaken av blodets sötma i munnen. Månstrålarna smekte hennes överjordiskt bleka hy och nu såg jag hennes ansikte tydligt och klart. Det var ingen angenäm syn.
Där ögonen skulle ha suttit så fanns det enbart två svarta hål och de smala läpparna var särade som i ett försök att andas. Men givetvis kunde hon inte andas. Hon var ju död. Eller värre. Hennes stripiga hår hängde slakt runt hennes ansikte.
Jag stirrade. Ur stånd att röra mig och det var då som hon vände sitt ansikte mot mitt och jag fann mig stirra in i hennes ögon. Det var som att falla, men det slutade inte. Hennes ögon var som bottenlösa brunnar och jag förmådde inte slita blicken från dem. Och då började hon skratta. Skrattet skar sig i tystnaden och fick håren på mina armar att stå upp. Förtrollningen bröts och jag slet blicken från henne. Kravlade baklänges. Bort från henne.
Men hon fortsatte att skratta. Hon visste att hon redan hade vunnit.
Nu stod hon framför mig och sträckte ut sin benvita hand mot mitt ansikte, kupade sin iskalla hand nästan kärleksfullt runt min haka och borrade in naglarna.
Oförmögen att skrika så satt jag bara där, förstenad medan hon böjde sig ner ännu mer, närmade sig min hals med munnen.
I sista stund vaknade jag och vred mig ur hennes grepp. Hennes utmärglade ansikte förvreds till en mask av oigenkännlighet och hon slängde sig över mig, leken var slut och nu var det allvar.
Hennes tänder sjönk ner i min hals. Jag kunde känna hur hon bokstavligt talat sög livskraften ur mig. Mina försök att putta bort henne blev mer och mer fruktlösa och till slut orkade jag inte längre höja handen.
Då höjde hon huvudet från min hals. Munnen var nersmetad med blod och några mörka fläckar hade börjat blomma ut på hennes inte längre så vita klänning.
Ett svagt ljud steg ur min strupe. Allt gjorde så ont. Så ont.
Hon sänkte huvudet igen och tänderna trängde igenom köttet i min handled.

När morgonens första strålar väl träffade sjalen som ensam hängde i skogen, upphängd på en gren och lätt fladdrande i brisen, så var flickan för länge sedan borta.
Kvar lämnad på marken var en ung flicka. Med håret utbrett över marken och med bitar av huden uppfläkt. Marken fylldes åter med blod. De nya skårorna fylldes igen och än idag vandrar flickan med ett förflutet nedfläckar av blod runt på de övergivna landsvägarna, i jakt på någonting som kunde få henne att känna sig levande ännu en gång.”

StinaMs röst höll ut det sista ackordet i berättelsen och skapade en dramatisk sorti.
Hanna03s ögon lyste av förtjusning och hon hade slagit armarna om sig själv mot den bitande kylan som uppstod på natten i tunnlarna. Tunnlarna återgav för övrigt berättelsen med en skrämmande klang.
StinaM log belåtet. Berättelsen hade fått den effekten som han hade velat uppnå. Hanna03 hade slutat gräma sig över ChannWolfz död och nu satt hon och log berömmande med lysande ögon mot StinaM. Han älskade att göra folk glada. Speciellt som det inte hände så mycket då folk sällan släppte honom inpå livet. Men det gjorde bara den här stunden än mer speciell.

ASBRA!!!
FAST JAG DOG...

ÅÅÅÅ Hur ska jag nu kunna somna???

Jättebra!

Oh, shiiit! Vad bra.

Bra!

AWESOME! Även om jag dog

Taaack allesammans

Jättebra! ♥ Älskar det, snyggt gjort Fattar inte hur du orkar.. haha

TACK SÅ MYCKET!!!

nae inte jag heller ibland hahaha xD