En kittel full av kärlek (3:e generationen)

Haha ♥

Kapitel 57
Sarah
Sex månader och lite till. Så länge har vi varit tillsammans. Vi glömde bort att vi varit tillsammans i sex månader. Jag börjar undra vart det här förhållandet är på gång. Ja, till Frankrike ska vi, så långt vet jag. Men sen... Jag suckar. Dessutom är det hans födelsedag snart.
- En galleon för dina tankar, säger Rose och sätter sig ner bredvid mig.
- Jag och Albus har varit tillsammans i över sex månader, säger jag.
Hon verkar inte förstå varför det gör mig så nedstämd.
- Båda två glömde bort halvårsdagen, säger jag.
Rose lägger handen på min axel.
- Ni har båda haft mycket att tänka på, säger hon.
Jag nickar. In i sällskapsrummet kommer James med armen runt en tjej. De skrattar och verkar inte ha ögon för något eller någon annan. De passerar oss och går upp för trappan till sovsalarna. Precis innan de försvinner ur synhåll vrider James på huvudet och tittar på mig. Hans bruna ögon känns mörkare och de nästan skjuter blixtar. Sen fortsätter han att lägga all uppmärksamhet på blondinen vid hans sida.
- Huh, jag antar att gamla James är här igen, säger Rose.
Jag nickar.
- Tydligen, säger jag och hör hur ledsen jag låter.
Hon tittar på mig. Jag skakar på huvudet.
- Jag mår bra. Vet du vad? Jag tror att jag ska gå och träffa Albus, säger jag och reser mig upp.
Rose hindrar mig inte utan nickar bara. Skolans korridorer är upplysta av solljuset som skiner in genom de höga fönstren. Av ren tur krockar jag nästan med Albus när jag rundar ett hörn. Det lyser om honom, precis som det gjorde efter matchen för snart två veckor sedan.
- Hej, säger jag.
- Hej, jag var precis på väg för att träffa dig, säger han.
- Och jag var precis på väg att träffa dig, säger jag.
Vi ler.
- Ville du något särskilt? frågar jag.
Albus stoppar generat ner händerna i byxfickorna.
- Jag tittade i min kalender. Dr verkar som att vi ar glömt bort vår halvårsdag, säger han.
Jag nickar.
- Jag har insett detta, erkänner jag.
Vi ler igen. En kram, sen står vi där och ler igen. Men plötsligt försvinner leendet på hans läppar.
- Jag måste prata med dig om en sak, säger Albus.
Jag tittar frågande på honom.
- Det är om Frankrike, harklar han.
- Jag kan knappt vänta tills vi är där. Jag drömmer till och med om att känna doften av nybakat bröd, säger jag och fnittrar.
Det rycker i hans mungipa.
- Förlåt, vad ville du prata? frågar jag.
Albus lägger sin hand på min kind.
- Jag ville bara fråga ifall jag ska packa ner shorts, säger han och stryker kinden med tummen.
Jag ler och kramar om honom.
- Du får packa ner precis vad du vill, säger jag.
Vi kysser varandra. När vi låter våra läppar säras trycker jag mina mot hans igen i en snabb puss.
- Vad var det där för? frågar Albus och lägger huvudet på sned.
Jag skakar på huvudet och vi kramas igen. Jag drar mina fingrar genom hans hår och blundar. Om jag bara sluta tänka så känner jag mig nästan som jag gjorde i början av vårt förhållande. Vad var det som hände?

James
En timma har gått. Vi har inte gjort något utan bara suttit här.
- Jag tror att det räcker. Här har du tio galleoner, som jag lovade, säger jag och lägger guldpengarna i hennes hand.
Hon ler och stoppar dem i sin ficka.
- Det var ett nöja att göra affärer med dig. Tror du att det fungerade? frågar hon och rufsar till sitt blonda hår.
Jag nickar. Jag hoppas det.
- Det är bara att höra av dig. Jag hjälper gärna till. Att folk tror att jag har varit med James Potter gör mig ingenting, säger hon.
- Hur mår tjejen förresten? undrar jag.
- Bara bra. Hon har jobbat i en affär i Diagongränden sedan hon slutade Hogwarts förra året. Nu när jag slutar så har vi tänkt flytta ihop, berättar hon.
Jag nickar och vi säger hej då. I dörren möter hon Dennis, Keith och Pete. De tittar länge efter henne.
- Ja, det tog lång tid för dig att komma över Millie, säger Keith ironiskt.
- Livet är för kort för att sörja, säger jag och rycker på axlarna.
De nickar gillande. Jag ler. Men inombords avskyr jag mig själv. Det här är inte jag längre. Men hur ska jag annars kunna rädda min brors förhållande? Jag menar, så fort jag och Sarah är i varandras närhet så vill jag bara gå fram och kyssa henne. Om jag gjorde det, då skulle min lillebror hata mig för alltid.
- Fan killar, vi slutar snart. Imorgon börjar F.U.T.T, säger Dennis.
Vi andra nickar och blir tysta.
- Det kanske är bäst att vi pluggar lite till. Som sagt, imorgon gäller det, säger Pete.
- Fruktansvärt Utmattande TrollkarlsTest, säger vi andra i kör.
Vi skrattar och plockar upp våra böcker. Resten av kvällen sitter vi där och pluggar till ett test som är grunden till resten av vårt liv. Under natten drömmer jag om kungar och årtal, vilken formel som kan få en katt att explodera, eller var det vilken som kan färga den lila?Men här och där smiter även bilden av Sarah in. Det är de bilderna som får mig att vakna med en klump i magen. Hennes ögon när jag gick upp för trappan med armen om Lynn. Inget prov i världen kan få mig att må så dåligt som jag mådde då. Men jag var tvungen. För Albus. För lillebror.

kort kapitel men bygger upp inför terminsavslutningen! spänning väntar!

Jag tror att Albus hade något annat än shorts på hjärtat innan..
Men väldigt bra skrivet!

GAH!! Nej

James är nästan vettig! Om han blir tillsammans med Sarah då sårar han inte henne och då kan Albus åka på lägret! Det blir ju bäst så! >.<


Hoppas inte den här ff's tar så slut allt för snart!
Och jag håller verkligen tummarna för att James och Sarah blir ihop innan slutet!

OMG! Ja det var lite väl kort, men fortfarande awesome som du redan vet! ♥

Åh jag vet inte vad jag ska kommentera, men James don't make a fool out of yourself for fucks sake. Gillade blondinen som uppenbarligen var lesbisk, hon verkade cool. ;P

Snälla, snälla J.K.Rowling, gör så att Albus åker på lägret, och Sarah och James blir ihop, och att denna ff inte tar slut så fort. Amen♥

Som Minihäst sa har nog inte Albus shorts på hjärtat, men han ändrade sig val av att säga när han hörde hur Sarah längtade? :3 ♥

Kapitel 58
Scorpius
Stämningen på skolan är låg. Det har gått fyra timmar sedan F.U.T.T och G.E.T började och det finns redan de som har brutit ihop. Korridoren är full av hårtester från frustrerade sjundeklassare.
- Tack gode gud för att jag inte går i sjunde eller femte årskursen, säger Jasper.
Jag nickar instämmande.
- Men det bästa med proven är att alla professorer fokuserar mindre på oss, säger Ivan.
Återigen nickar jag instämmande. Vi sitter ute på skolgården och njuter av vårsolen samtidigt som vi skickar en påse böner mellan oss. Lucas stoppar ner handen och kastar ner en böna i munnen. Hans ansikte blir ångande rött och vrids i en grimas.
- Peppar, väser han och spottar.
Vi skrattar.
- Hur lyder sommarplanerna Scorp? frågar Ivan och armbågar mig.
Jag tittar på mina vänner och tar ett djupt andetag.
- Jag ska faktiskt åka utomlands, säger jag.
De ser förvånade ut.
- Jaså, vart? frågar Lucas som lyckats få bort smaken av peppar.
- Hawaii, säger jag.
- Hawaii? När bestämde du det? frågar Jasper.
Nyligen. För bara ett par dagar sedan. Jag hade drömt om vågor och delfiner en natt. När jag vaknade upp hade jag bara ett ord på på huvudet: Hawaii.
- För ett par dagar sedan. Det kan vara kul med lite miljöombyte. Dessutom, vem gillar inte att sola och bada?
De skrattar och nickar.
- Om du behöver en resepartner så är det bara att höra av dig, säger Ivan.
- Ska inte du jobba hela sommaren på ministeriet? Kopiera papper på departementet för magiska transporter? säger jag.
Han muttrar men nickar.
- Jag lovar, jag ska tänka på dig när jag ligger och solar på stranden, säger jag och lägger en vänskaplig hand på hans axel.
Ivan grimaserar och tar bort min hand. Albus kommer fram till oss.
- Vart har du hållit hus? frågar Jasper.
- Träffat Sarah, säger han och sätter sig bland oss på gräsmattan.
- Har du berättat än? undrar Lucas.
Albus skakar på huvudet.
- Jag tänkte göra det igår men kunde inte. Tänkte försöka idag igen men kunde inte, säger han.
Jag kan se hur det plågar honom. Och jag förstår det, med tanke på att Bulgarien snart ska ha sitt svar.
- Säg det bara, säger Ivan.
- Han kan ju inte bara säga det. Ni kommer väl ihåg hur det var på alla hjärtanas dag. Sarah flippade ut, säger Jasper.
- Måste jag påminna er om att det är min kusin vi pratar om? undrar jag.
De grimaserar. Albus tar påsen ifrån Ivan. Han stoppar en böna i munnen men spottar ut den lika snabbt.
- Öronvax, förklarar han.
Vi sitter kvar en stund till innan det är dags för att gå och äta. Albus ser fortfarande nedstämd ut. Jag klappar han på ryggen och får ett surt leende. När vi sitter vid bordet så får ser vi hur Millie kommer in i salen. Hon är ensam och passerar bara Gryffindor bordet. Inte så mycket som en blick mot James. Inte för att James tittar på henne. Han verkar ha fullt upp med att charma en mörkhårig tjej vid ena sidan av bordet. Ett par platser därifrån sitter Sarah och Rose. Jag kan se hur Sarah med jämna mellanrum tittar bort mot James. Jag rynkar pannan i fundering och förvåning.
- Har Millie och James gjort slut? frågar jag Albus.
Han nickar.
- Det sägs att James var otrogen men det är inget som är säkert. Jag tror bara att hon inte ville ha något seriöst efter att skolan slutat, svarar Albus och skär i sin kyckling.
- Ja, antagligen, säger jag.
- Men om han nu var otrogen, vem tror ni att det var? frågar Lucas.
Albus rycker på axlarna.
- Min bror har alltid varit och kommer alltid vara en riktigt kvinnokarl, så om han nu tröttnade på att leva monogamt, då kan det vara vem som helst, säger han.
Jag nickar och delar en potatis. Tänk om vem som helst var din flickvän?

Albus
Jag sitter helt själv i sällskapsrummet. Killarna gick och lade sig för länge sedan. De gav mig alla en klapp på axeln. De visste vad som skulle hända ikväll. Det är tyst. Brasan är inte tänd. Allt som ger mig ljus är stearinljuset jag har tänt intill mig. Allt för att kunna höra när klockan slår. På bänken framför mig ligger pappersarket och fjädern står i bläckhornet. Jag är redo. Redo att bestämma mig. I mitt huvud skriver jag upp fördelar och nackdelar. Försöker komma på vilket som jag skulle kunna överleva att förlora. Sarah eller berömmelse. I så många dagar som jag har tänkt på det här. Motvilligt räknat ner. Två veckor har nu gått inom ett par minuter. Jag måste bestämma mig. Bestämma vilket det blir. Jag drar handen genom mitt hår. Fan, jag måste verkligen klippa mig. Men det får bli morgondagens bekymmer. Just nu har jag fullt upp med det här. Jag känner hur svettpärlor börjar bildas i nacken. Jag drar handen över dem och torkar bort beviset på min nervositet. Om jag bara kunde göra detsamma med klumpen i min mage. Jag sträcker mig efter fjädern och håller den över pappret. Skriver dagens datum. Mina bokstäver är slarviga. Jag har aldrig lagt så mycket energi på att förbättra min handstil, för jag har alltid vetat att i mitt framtida yrke så skulle jag aldrig behöva skriva mer än autografer. För om jag inte går på det här lägret, då kan jag fortfarande bryta mig igenom i quidditchvärlden. Mamma har säkert fortfarande kontakter. På så vis skulle jag kunna få ha kvar Sarah. Men jag skulle också gå miste om världens chans. Jag måste bestämma mig. När jag har lagt brevet i kuvertet så kommer det försvinna ur min hand och dyka upp i ett annat land. Och då är det över. Men jag måste bestämma mig. Det måste ske nu. Om jag hade varit smart så hade jag tänkt på det här i går och inte nu. Men det är lätt att vara efterklok. Jag suckar och plockar upp brevet. Läser orden som berömda Viktor Krum skickade till mig. Läser dem om och om igen. Jag suckar och lägger ner det. Jag suckar och plockar upp det tomma pergamentet. Jag håller det över stearinljusets låg. Ser hur dagens datum sakta försvinner in till ingenting. När ingenting finns kvar hör jag ljudet av den stora klockan. Tolvslag. Det är midnatt. Två veckor har gått och jag har gjort mitt val. Jag plockar ihop mina saker och blåser ut ljuset innan jag går upp för att lägga mig.

ännu ett kort kapitel men som sagt, jag bygger upp inför terminsavslutningen!

Awesome! ^^

SÅÅÅÅÅ BRA!!!!♥ Vad valde han? :3 SNÄLLA QUIDDITCHEN!!!♥

Kapitel 59
Rose
Äntligen är dagen här. Dagen som alla har väntat på: Terminsavslutningen. Kofferten är packad och redo att lämna Hogwarts imorgon. Ikväll ska pokaler delas ut och en sista middag med elevhemmet delas. Sen är det en morgondag full av tågåkande innan det blir välkommen hem. Jag saknar att få sova i ett eget rum och äta mammas mat. Men jag kommer också att sakna min nya bästis. Vi kommer inte träffas förrän på bröllopet och efter det så åker Sarah tillbaka till Frankrike och jag återvänder till min praktikplats på The Daily Prophet. Jag vill fortfarande jobba på ministeriet men det kan vara bra att utforska andra alternativ. Dessutom så får jag tillbringa mer tid med faster Ginny och kusin Roxanne.
- Klar att gå ner till middagen? frågar Sarah.
Jag nickar. I sällskapsrummet möter vi som vanligt upp Hugo och Lily innan vi i samlad trupp går ner till Stora salen. Salens tak är rosa, solen är på väg ner, och stämningen känns så perfekt. Ifrån taket hänger det gula och svarta fanor, som är ett bevis på att Hufflepuff vinner elevhemspokalen i år. Professor McGonagall ställer sig upp.
- Låt middagen börja, säger hon och slår ut med händerna.
Maten dyker upp och alla kastar sig snabbt över de överfulla faten. Under min andra omtagning ställer sig McGonagall upp igen.
- Förra året vann Slytherin elevhemspokalen. Skulle Professor Snigelhorn vara vänlig och räcka pokalen till Professor Huxley och Hufflepuff? frågar hon.
Professorerna lämnar sina platser och ställer sig framför lärarbordet. Trolldrycksprofessorn trollar fram den silvriga pokalen ifrån ingenstans och räcker fram den till professorn i Talmagi. Hufflepuff ställer sig upp och börjar att applådera. Sen fortsätter vi med middagen. Sarah äter knappt ingenting.
- Om du ska överleva morgondagens åktur så måste du äta, säger jag.
- Jag vet, men jag är bara så nervös inför att åka till Frankrike. I deras senaste brev skrev mina vänner att de räknade ner dagarna. Jag har nästan aldrig saknat någon så mycket som jag saknar dem, säger hon och suckar.
Jag lägger en hand på hennes smala axel.
- Tro mig, det kommer att bli bra, säger jag.
Sarah nickar och tittar ner mot bordet. Där sitter James och ignorerar henne. Precis som han har gjort de senaste dagarna. Och precis varje dag så har han synts med en ny tjej. Den gamla James är verkligen tillbaka.
- Det där kommer också att bli bra, säger jag.
Hon lyfter skeptiskt ett ögonbryn.
- Han avskyr mig Rose. Millie gjorde slut på grund av att jag nästa inte kunde hålla mina fingrar i styr, väser Sarah lågt.
- Äsch, James vet mycket väl att det är hans fel lika mycket. Han vill bara inte erkänna det, säger jag.
Hon suckar och rycker på axlarna. Maten försvinner och ersätts av efterrätten. Sarah blir på lite bättre humör när hon får syn på skålen med otroligt stora och röda jordgubbar som dyker upp snett framför henne. Jag skrattar när jag ser hur hon med en stor sked slevar upp jordgubbarna på sin tallrik. Professor McGonagall ställer sig upp igen.
- Kan Reese Steppford vara så snäll och komma fram? Det är dags för prisutdelningen av årets quidditchturnering, säger hon.
Alla tittar på Reese när hon med ett otroligt brett leende går fram till Madame Hooch som räcker fram den stora silverpokalen. Reese vänder sig till sitt elevhem och håller upp pokalen i luften. Slytherin bryter ut i ett glädjetjut, högre än vad Hufflepuff lät. Hon går fram till predikstolen och ställer ner pokalen på golvet.
- Jag vill bara börja med att säga, wow. Sju år. Jag kan inte riktigt förstå att jag har gått mina sju år här på Hogwarts. Fyra av mina år här på Hogwarts spenderade jag som medlem av Slytherins quidditchlag och det senaste året så har jag varit lagkapten. Under mina år i laget så är det här första gången som vi vinner pokalen och det känns fanatiskt. Jag har verkligen ett underbart lag och jag vet att de kommer fortsätta vara fantastiska de kommande åren. Två av mina lagkamrater är särskilt fantastiska. För ungefär två veckor sedan så fick de här två ett brev där det stod att de var antagna till EQT, säger Reese.
Det börjar viskas i salen. EQT. Det är stort.
- De här två kommer spendera sommaren i Bulgarien där de kommer få träna med de absolut bästa i Europa. Peggy och Albus, jag önskar er all lycka till och jag vet att vi återigen kommer att mötas ute på planen, säger Reese och plockar upp pokalen igen.
Alla i salen ställer sig upp och applåderar åt hennes fina tal. Eller ja, alla utom jag. Jag sitter som förlamad och försöker förstå vad det var jag hörde. Sa hon verkligen Albus? Jag tittar på Sarah. Hon har ställt sig upp men applåderar inte. Tittar bara bort mot Slytherin. Albus tittar tillbaka på henne. Han ser ledsen ut. Sarah lämnar bänken och går ut ur salen. Jag kan se hur även Albus lämnar sin plats bredvid Ivan för att följa efter henne. Jag suckar. Jag antar att jag hörde rätt. Hon sa verkligen Albus.

Sarah
Albus springer efter mig. Ropar mitt namn. Men jag vill inte prata med honom.
- Sarah, snälla! säger han.
Jag skakar på huvudet och biter mig i läppen för att inte börja gråta. Med snabba steg skyndar jag igenom korridorer och upp för trappor. Albus är alltid ett par steg bakom mig.
- Snälla, stanna. Låt oss prata om det här! säger han.
Jag lyssnar fortfarande inte. Det är inte förrän jag är fem steg från att försvinna in i Gryffindors sällskapsrum som Albus kommer i kapp mig. Han tar tag i min handled och hindrar mig från att gå.
- Sarah, låt mig förklara, säger han.
Jag lyfter min hand och ger honom en örfil.
- Okej, jag antar att jag förtjänade den, säger Albus och smeker sin ömma kind.
Jag tittar på honom.
- Varför har du inte sagt något? Du har vetat i två veckor och inte berättar för mig. Varför? frågar jag.
Nu är gråten nära. Jag kan känna det men jag kan inte gråta nu. Jag har så mycket att säga.
- Jag var rädd för hur du skulle reagera med tanke på vad som hände på alla hjärtans dag, säger han.
Jag drar mina fingrar genom mitt hår och börjar gå fram och tillbaka. Han bara står och tittar på mig.
- Peggy skickade in min ansökan utan att jag visste om det. Jag hade två veckor på mig att bestämma mig och jag bestämde mig för att åka. Du ska veta att jag mådde illa när jag skulle välja. Antingen så skulle jag förlora dig eller så skulle jag förlora en stor chans, säger Albus.
- Men du skulle inte ha förlorat mig! Jag skulle ha hälsat på dig i Bulgarien. Albus, jag vet hur mycket quidditch betyder för dig!
- Du har gett mig ett ultimatum förut, säger han.
Jag skakar på huvudet.
- Jag gav dig aldrig ett ultimatum. Jag skulle aldrig göra det, för jag vet hur mycket quidditch betyder för dig. På alla hjärtans dag så var jag inte arg över att du spelade quidditch, jag var arg för att du glömde bort mig. Din flickvän! Men jag förlät dig när du gav mig den där underbara presenten. Biljetterna fick mig att inse att det inte spelar någon roll hur mycket quidditch du spelar, du vet ändå vad jag vill ha och vad jag behöver. Men nu, du berättade inte för mig om Bulgarien förrän två dagar innan Frankrike. Dessutom så var det Reese som berättade, inte du, säger jag.
Albus tar ett steg fram men jag backar.
- Sarah, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, säger han.
Jag tar ett djupt andetag.
- Men det vet jag. Den senaste tiden så har vi inte varit världens bästa par, så jag tror att vi behöver lite avstånd. Försöka förstå vad det är vi vill. Så, du ska åka till Bulgarien och jag ska åka till Frankrike. Sen får vi ses vad som händer tills vi ses igen. Fungerar det så fungerar det, om inte, då vet vi, säger jag.
- Menar du att vi gör slut nu? frågar Albus.
- Jag menar att vi tar en paus, säger jag.
Han suckar och skakar på huvudet.
- Jag vill inte ta någon paus Sarah. Jag vill inte, säger Albus.
- Det är för det bästa Albus. Vi glömde bort vår årsdag, är det verkligen någonting som ett pat ska göra? undrar jag.
Han tar ett steg mot mig igen men jag backar även den här gången.
- Jag hoppas att du kommer gilla Bulgarien, säger jag och vänder mig mot porträttet.
Jag säger lösenordet och den tjocka damen släpper in mig. Så fort porträttet stängs bakom mig så börjar jag gråta. Jag går upp till sovsalen och sätter mig på sängkanten. Ur mitt nattduksbord plockar jag fram Kung Arthur och börjar att läsa. Det är så här nära min mammas tröst som jag kommer.