13 och såld

Heeej

Hej?

Hahha jag ve inte >.<

Om du inte har något att säga om min novell, tycker jag inte att du ska skriva här, bara för att komma upp i en ny "nivå" eller vad man ska kalla det.

Den där j**la Richard! Låt bli Abel!

SUPERBRA!

Tack så sjukt mycket Mandi!

jag har nästan läst allt och du är såå jäävvlla bra på att skriva

Naw, tack Ginny! Detsamma!

Fuck you Richard.
Snälla sneaka in en elak mördar-tjej i berättelsen och låt mig skada honom. Bara lite? 83

I want to, but I can't. Sorry
Detta kapitlet är konstigt, när jag skrev det glömde jag bort att Alice hade gömt boken under sin säng trots allt. Så jag skrev det som om hon inte hade någon aning om det. Jag ska försöka ändra det så gott jag kan.


Kapitel 97




Richard tänkte straffa oss, när det faktiskt inte var varken mitt eller Abels fel. Jag hade glömt bort att boken låg där, jag hade glömt att jag hade tagit den. Men trots att jag förnekade att jag hade vetat så trodde Richard inte på mig.
Jag kunde inte se på hur han skoningslöst drog Abel med sig. När jag tittade på Abel förstod jag hur jag hade sett ut när han släpade mig till fängelsehålorna.
"Snälla, släpp henne. Hon kommer följa med dig ändå om du ber henne", bad jag men Richard låtsades inte höra mig. "Snälla, låt mig ta straffet istället. Inte Abel. Jag visste inte ens att boken var där!"
Vi kom fram till trappan som gränsade till mörkret som hotade att sluka oss. Min instinkt sa mig att springa därifrån, men jag kunde inte lämna Abel hur gärna jag än ville lämna platsen.
Richard började gå nerför trappan. Jag följde förtvivlat efter. Abel hade slutat gnälla. Troligen förstod hon bättre än jag att det inte lönade sig.

Vi möttes av samma nerstämda, plågsamma och lidande stämning när vi kom ner till cellerna. Den kvävda luften var svår att andas in och varje själ i fängelsehålan ville ta så mycket luft de kunde innan den helt tog slut. Jag försökte att inte stirra på de som var fångna, inte ens titta på de. Jag var för rädd för vad jag skulle se. Mörbultna och slagna ansikten som blev allt benigare för varje hungerfylld dag som gick. Blåtiror, spruckna läppar, blåsor från sjukdomar prydde deras ansikten. De satt ihopkrupna som bollar och gömde ansiktet i händerna när vi gick förbi, och tittade sedan med hungriga och bedjande blickar på oss när vi gick vidare. Barn som tryckte sig intill deras moder, som skulle göra vad som helst för att i alla fall ge dem lite vatten så de inte svalt eller dog av törst. Men det var inget de kunda göra för sina barn. En moder kunde inte ge sin nyfödda baby mat, eftersom hon själv led av näringsbrist. Så babyn grät och skrek. Sen när vakterna fick nog skulle de få tyst på skriken genom att skära halsen av barnet. Familjer satt ihoptryckta tillsammans och försökte att inte förlora hoppet på att en dag få bli frisläppta. Men föräldrarna visste, att det fanns inget hopp för de. De skulle dö en för tidig död, eller helt enkelt förmultna bland de andra människorna. Flera människor önskade att de var döda, vad som helst hellre än att sitta fast bland lidande och plågade barn.
Det visste jag sen tidigare, men trots att jag visste det, hade jag inte den blekaste aning om hur hemskt det egentligen var. Hur mycket människorna led, hur mycket de svalt, vilken brinnande törst de kände, hur de blev mer desperata efter sin egen död för varje dag som gick.
Jag såg hur Abel förskräckt tittade på människorna och hennes rädsla speglades i deras ansikten.
Richard stannade vid en cell full av människor. Det var inte den jag hade suttit i.
"Förra gången satt jag längre bort", sa jag försiktigt och långsamt.
"Tror du att du får boka rum? Den är upptagen", fräste han. "Alice, gå in."
Jag gjorde som han sa och aktade mig noga för att inte trampa på någon livlös hand eller fot som någon inte hade kraft nog att flytta själv. När jag kom in en bit vände jag mig om och tittade på Abel.
"Abel, kom", sa jag med svag röst.
"Nej", svarade Richard när Abel började ta ett steg. "Hon ska inte vara med dig."
"Va?" utbrast jag, men dörren som var av stänger av järn var redan stängd och låst. På andra sidan av den stod den vettskrämda Abel med tårarna rinnandes nerför kinderna och Richard med ett belåtet leende som höll Abel i armen.
Jag rusade fram och tog tag i gallret.
"Nej! Snälla, jag ber dig! Låt Abel vara här", bad jag med tårarna brännandes bakom ögonlocken.
Richard log ett skadeglatt leende och började vända sig om.
Jag sträckte desperat fram armen mellan stängerna och försökte nå Abels hand. Hon tog min hand, men blev snart bortsläpad ifrån mig och kontakten mellan oss bröts.
"Alice", viskade hon mellan snyftningarna.
Det var en cell mittemot min, där fick Abel vara. Med okända män, kvinnor och barn. De där männen och ensamma kvinnorna hade de flesta bara försökt ta en bit bröd, men några av de hade faktiskt begått allvarliga brott. Mord och värre saker som jag inte ville tänka på. Och värst av allt, Abel skulle sitta ensam, oskyddad, med dem.
"Abel", viskade jag.
Utan ett ord gick Richard iväg utan att slänga en blick på de andra fångarna som stirrade på mig som fortfarande stod lutad mot gallret och tittade på Abel som gjorde likadant.
Förtvivlad satte jag mig ner vid gallret och brydde mig inte om blickarna. Abel satte sig hon också och tittade på de andra fångarna som betraktade henne också. Med samma rädda ansikte.
En man kom fram med ett äckligt sår på vänstra kinden. "Vad gör du här då, din lilla gullunge?" frågade han ironiskt. Jag förstod direkt att han var farlig för Abel. "Sa du något elakt?" frågade han igen med samma ironiska röst och närmade sig Abel, som inte vågade svara.
Jag satt på helspänn och bevakade varje rörelse mannen gjorde. Plötsligt, tog mannen tag i Abel och skakade henne på ett hemskt sätt som fick henne slå i huvudet i järnstängerna.
"Abel!" skrek jag förtvivlat. "Släpp henne!" skrek jag ursinnigt till mannen.
"Varför det? Det är er far som är orsaken till att jag sitter här. Ni är säkert likadana djävular som honom", skrek han elakt.
Det enda jag kunde göra var att skrika en massa meningslösa ord. Vad skulle mina ord kunna göra för att stoppa honom från att skada Abel?
En kvinna reste sig på ostadiga ben och frigjorde sig från en liten pojkes hand.
"Släpp flickan. Den stora är inte som honom, hon räddade min son från döden senaste gången hon var här. Hon gav mig min son tillbaka", sa kvinnan med en häpnadsväckande stark och bestämd röst, med tanke på hur bräcklig och sårbar hon såg ut att vara.
Mannen stirrade på mig och in i mina lidande ögon. Sedan släppte han Abel som sjönk ner på golvet. Jag kunde inte göra något förrän jag lättat såg att hon rörde sig och mådde bra.
Då kände jag igen kvinnan. Det var hennes son jag hade hindrat vakterna ifrån att döda när jag för första gången blev straffad här. Det hade ändrat folks syn på mig. Inte minst hennes. Hon tittade ursäktande och varmt på mig.
Mannen tittade skamset ner i marken. "Jag... jag antar att... Förlåt mig. Jag hade ingen aning", sa han.
Först ville jag inte förlåta honom för att ha skadat min lillasyster. Men sedan insåg jag att det tjänade inget till att bråka. Och dessutom var han förändrad av tiden i fängelsehålorna. Jag trodde inte han hade begått något allvarligt brott. Om han hade det skulle han inte skonat Abel. Nej, det var ilska och stämningen här som fick honom göra det. Så jag sa:
"Det är okej. Kan någon se om Abel är okej?" frågade jag och hoppades att de förstod att det var den sårade lilla flickan jag menade.
Kvinnan jag en gång hade hjälpt som nu hade hjälpt mig, skyndade fram till Abel. Hon tittade i Abels ansikte och tittade sedan upp på mig.
"Hon är omskakad, men kommer bli bättre", konstaterade hon vänligt och log. Det tycktes vara plågsamt, för hon avslutade leendet med en liten grimas.
"Tack", sa jag. "Tack för att du räddade Abel."
"Vi vet båda hur det känns att vara påväg att förlora någon som du verkligen tycker om", log hon svagt igen.
Jag nickade. "Tack återigen."
"Det är jag som ska säga tack. Utan dig skulle hela min familj vara död", medgav hon sorgset.
"Vad hände?" frågade jag.
"Ungefär det som har hänt alla andra här. Någon familjemedlem blev tagen för ett meningslöst brott, och då straffade de hela familjen istället. Min äldsta son och min man dog innan du kom. Sedan ville de att jag skulle erkänna ett brott jag inte begått, så då tänkte de döda min son också. Vet du hur det känns att veta att om någon minut kanske man inte har någon familj kvar?" frågade hon med en tår som långsamt rann nerför hennes smutsiga ansikte.
Jag nickade. "Jag har bara Abel kvar."
"Din far då?"
"Han är inte min riktige far. Jag kommer aldrig glömma min riktiga familj och kommer därmed aldrig sluta sörja över förlusterna."
"Jag beklagar", log hon sorgset.
"Det gör inget", försökte jag le tillbaka. Jag tittade på Abel och sedan på alla andra barn. En liten flicka satt hopkrupen själv utan någon som faktiskt visade något tecken på att veta vem hon var. Jag tyckte så hemskt synd om henne. "Vet du några fler som har det som oss?" frågade jag sedan tyst.
Hon nickade långsamt. "De flesta av oss här. Den lilla flickan som du just tittade på har förlorat sina föräldrar och syskon här.Sen finns det... en kvinna som förlorat sin familj trots att de faktiskt inte varit här. Hon verkar ha förlorat livslusten nu. Hon verkar inte höra när någon pratar med henne, eller reagera när någon försöker ge henne något. Vi tycker alla hemskt synd om henne och alla andra. Vi tycker synd om varandra. Men kvinnan är nu förstörd. Hon sitter i din cell, i hörnet där borta", sa hon och pekade bort mot det vänstra hörnet.
Jag sträckte på mig för att se över alla huvuden för att får en skymt av kvinnan. Synen framför mig tog andan ur mig. Under det smutsiga ansiktet, trassliga håret och smutsiga och trasiga kläderna, såg jag vem som satt där under. Hon hade förändrats så mycket och först trodde jag att jag hallucinerade, eller drömde. Men nej, det var hon. I egen levande person. Det var så otroligt.