Den mörka konsten att spela quidditch [SV]
Forum > Fanfiction > Den mörka konsten att spela quidditch [SV]
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Ni båda har en gåva, just so you know!♥
30 jul, 2012 10:10 |
|
Borttagen
|
Sjukt bra kapitel!
31 jul, 2012 20:07 |
|
Elin Lovegood
Elev 
|
Helt sjukt bra!! Era kapitel är så himla bra!!
2 aug, 2012 14:56 |
|
Borttagen
|
JAG VILL HA MER NU.
3 aug, 2012 11:02 |
|
madeleinegranger
Elev 
|
3 aug, 2012 11:11 |
|
Ms.Markus
Elev 
|
^ Yessss, tänkte precis det!
Varsågoda, ett kapitel som jag själv gillar myyycket  Kapitel 35 (Theresa) Hannah stod och väntade ute i trädgården på Tess, den stora hood-tröjan med mugglartryck på var lite för trång vid magen. Men det vågiga ljusbruna håret fläktade i vinden. Tess kom på sig själv med att tycka att hennes mamma var riktigt vacker. Hon förstod faktiskt varför Neville tyckte om henne så mycket, både insidan och utsidan. ”Theresa, vi måste prata allvar.” Sade hon och Tess nickade. ”Hannah…” Tess tvekade ett ögonblick, ”förlåt för att jag bjöd in massa gäster utan att fråga.” Sade hon och såg ner på sina fötter. Hennes mamma log. ”Du har inget att be om ursäkt för, faktum är att jag är glad att du bjöd in dem. Mina föräldrar åtminstone, och Neville förklarade att han bjudit in sin kollega professor Nott till bröllopet så jag kan egentligen inte vara arg på dig för det.” ”Du kan ju kalla honom Theodore…” Muttrade Tess. ”Och du kan kalla mig för ”mamma”… men det var ett tag sedan nu.” Hannah blickade drömmande ut över trädgården och huset. Och Tess kände sig en aning illa till mods. Innanför ögonlocken brände tårarna. För senast hon hade haft ett sådant stillsamt samtal med sin mamma var för mycket länge sedan, hon mindes inte exakt när. ”Vi pratade lite, jag och Theodore.” Fortsatte Hannah, ”Redde ut en del, lika mycket som vi skapade fler problem egentligen, för mina föräldrar skulle såklart lägga sig i. I alla fall så har jag dåligt samvete över hur jag har behandlat dig. Du är tonåring, och du har det väldigt jobbigt.” Nu kunde inte Tess hålla tillbaka tårarna längre. De salta dropparna rann ned för hennes kinder. ”Förlåt för att jag är en sådan idiot som bara är sur hela tiden.” Snyftade hon. Hannah fick tårar i ögonen även hon. ”Åh, Theresa. Förlåt för att jag inte har lyssnat på dig och funnits där för dig.” De kramade om varandra och Tess skakade i hela kroppen av gråten. Länge stod de i hörnet av trädgården och kramades. Sedan bröt Hannah tystnaden. ”Tack, för att du äntligen öppnade dig för mig Theresa. Jag var så orolig att du blivit deprimerad eller något och att vi aldrig mer skulle kunna bli sams.” Tess nickade bara och torkade sin rinnande näsa med tröjärmen. För rörd för att kunna säga något. ”K-kanske kan vi h-hålla lite mer sam-ms… så- så småningom?” Försökte Tess och nu var det Hannahs tur att nicka. ”Och jag var inte seriös med Aschenputtel… som namn.” Fortsatte Tess sedan och gav sin mamma ett svagt leende. ”Ja, det förstod jag nästan. Men vad sjutton fick du det ifrån?” Skrattade Hannah. ”Askungen, en mugglarsaga som vi läste på lektionerna i mugglarstudier. Askungen på tyska är Aschenputtel.” Hannah skrattade igen och kramade återigen om sin dotter. ”Jag är så glad över att jag har dig.” Tess visste inte vad hon skulle säga. ”Tack mamma.” Tillsammans gick de in i huset igen där Xenia och Neville satt med den lilla packning som skulle tillbaka till Hogwarts. ”Är ni klara?” Frågade Neville och Hannah nickade. De stuvade in packningen i mugglarbilen som var Hannahs och gav sig av till King’s Cross. Och för första gången sedan hon åkt till Hogwarts för allra första gången, kramade Tess Hannah innan hon och Xenia klev på tåget. ”Hejdå! Vi ses till sommaren, och lycka till med era GET-prov!” Strålade Hannah. Scorpius satt redan och väntade i en kupé. ”Och vad flinar du åt?” Fnös Tess med ett leende. ”Det där var fint. Och ett hej skulle sitta fint det med.” Skrattade Scorpius. ”Bara för att min morsa vinkar av mig?” Frågade Tess med frågande ansikte, men snart sprack hon upp i ett leende som smittade av sig på både Scorpius och Xenia. Under resan tillbaka tillbringade de tre tiden med att köpa massor av godis från vagnen och prata och skratta. Bigbutt klev in, bitter över att de inte vaktade korridorerna men efter att Tess fräst åt henne att det inte fanns något att vakta över så försvann hon muttrandes igen. ”Hur är det med dig och James nu då?” Frågade Xenia någon minut innan tåget bromsade in på perrongen. ”Han är glömd.” Försäkrade Tess medan hon plockade ned sin väska från bagagehyllan. ”Så bra.” Sade Scorpius och såg ut i korridoren där James precis gick förbi. Han flinade charmigt åt Tess men var försvunnen en sekund senare. Väl tillbaka i slottet åt de en storslagen middag i stora salen med de andra och förberedde för morgondagen med lektioner och GET-repetitioner. Dagbok Jag kan knappt fatta det. Det känns som om jag går omkring med ett lyckorus i kroppen. Det känns bra att ha lämnat Hannah och faktiskt vara sams med henne. Nu behöver jag bara prata med Professor Nott/ Theodore (vet inte vad jag ska kalla honom egentligen). För jag vill reda ut det mesta innan sommaren. Lite i alla fall. God natt, imorgon väntar ny dag med massa plugg (för jag gjorde typ ingenting på lovet). Nästa dag sken solen och den sista snön som befann sig runt Hogwarts smälte bort innan lunch. Tess hade precis haft lektion i försvar mot svartkonster tillsammans med resten av Slytherin och Ravenclaw. Det som alla var så förundrade över var att Professor Nott hade visat ett tecken på leende under lektionen. ”Kanske är det för att Caspar är sjuk.” Föreslog Danielle och log mot Scorpius. Han ryckte på axlarna. ”Äsch, det är ju bara hemskt och tragiskt att han ler när hans son är sjuk.” Sade Jeaninne. ”Varför är Caspar sjuk?” Undrade Tess. ”Och dessutom, hur vet ni att det är hans son?” ”Han är stressad tror vi, och plus att alla ser honom som ’vampyrungen’.” Sade Jeaninne. Tess suckade. Och Scorpius mötte hennes blick. ”Ni vet ju fortfarande inte säkert att det är Nott som är pappa till Caspar, så gör inte en sån stor grej av det hela.” Muttrade Tess och svängde av mot sjukhusflygeln. ”Vart ska du?” Hojtade Scoprius. ”Till Caspar, vi ses sen.” Tess skyndade sig upp för trapporna. Hon kände sig skyldig över att Caspar fått utstå så många pikar för något som inte är sant. Hon var tvungen att be honom säga ifrån. Madam Pomfrey log vänligt mot Tess. ”Du är den första som besöker honom, han har svimmat av stress under lovet så han vilar i princip bara här.” Log hon och visade Tess till hans säng. ”Tess?” Frågade han förvirrat men sken sedan upp och Tess log tveksamt mot honom. Hade han fortfarande inte glömt vad som hänt under alla hjärtans dag? ”Hej, jag kom bara för att kolla till dig lite, är du stressad?” Tess satte sig på sängkanten och han satte sig upp. ”Vem är inte det?” Han hade blivit blek av ansträngningen att resa sig upp i sängen. ”Är du säker på att det bara är stress?” Frågade Tess oroligt. ”Mellan dig och mig… så smakade jag något av Nya Zeeländarna.” Suckade han och ryckte på axlarna. På det visste inte Tess vad hon skulle svara. ”Då kanske jag borde låta dig vila…” ”Nej, du kan stanna.” Caspar grep tag i Tess arm och höll henne kvar, han drog henne närmare sig och innan hon hann göra något mer hade han kysst henne på munnen. Tess tvekade men han höll henne kvar i ett fast grepp och tryckte sina läppar mot hennes. Hon reste sig förvånat upp, stapplade bakåt och såg på Caspar med stora ögon. ”Det som hände på alla hjärtans dag var det bästa som hänt mig.” Mumlade Caspar och lade sig tillbaka i sängen, han såg blekare ut efter att ha kysst henne. ”Caspar, jag menade det inte… det bara hände.” Tess bet sig i läppen. ”Jag vet, men kanske kan det bli något mer?” Tess fick ingen chans att svara på det, Madam Pomfrey klev fram till dem och klagade på att Caspar blivit svagare igen. Hon skakade på huvudet mot Caspar innan Tess blev utkörd. När hon sedan var på väg ner till stora salen för att äta mindes hon att hon inte pratat med honom om det hon skulle göra. Hon hade inte ens nämnt att han borde säga ifrån om ”Vampyr-rykterna”. Lysande, nu var hon tvungen att prata med honom igen. Problemen med familjen var löst, men det idiotiska hon gjort med Caspar på alla hjärtas dag var tydligen långt ifrån glömt. I just can't stop loving you guys! ♥ Bara å ni vet   
3 aug, 2012 17:55 |
|
A.Prince
Elev 
|
Wow! I'm speechless... Skitbra
  
3 aug, 2012 18:05 |
|
Borttagen
|
BÄZZt!
3 aug, 2012 18:18 |
|
Borttagen
|
There's only one thing to say... BÄST!♥
3 aug, 2012 18:23 |
|
Elin Lovegood
Elev
|
Gulligt, och bra att Hannah och Tess blev sams. Superbra kapitel!
3 aug, 2012 18:27 |
Forum > Fanfiction > Den mörka konsten att spela quidditch [SV]
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen