Harry Potters liv efter striden(SV)(Restart av tråd)

Du anar inte hur mycket jag ser fram emot detta kapitel!

Har du kvar några idéer då?

Of course

Woho
(Sanna, sluta spamma, NU)

Nästan 2000 ord - är på slutet nu.

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!

Jippie!!!

Kapitlet har varit klart en stund nu men jag skulle bara vara elak.
NEJ.
Jag chattade på Omegle. Med Marissa från Australien. xP

(NEJNUKOPIERADEJAGINFELSAK)

Kapitel 34: Sista oktober
31 oktober, 2007


”Titta, pappa! Jag gungar högthögthögtHÖGT!” James tog ännu mer fart så att han var nära att flyga av gungan, trots att han höll hårt i repen den satt i.
”Jag ser det, James.” Harry log uppmuntrande mot sin äldsta son.
”Åk inte av gungan, bara.” Ginny, som hade en nästan sovande Albus i famnen tittade oroligt på honom. Det hade gått två månader sedan hon börjat ta tabletterna, och de flesta dagar hade de funkat bra – inte alla, men de flesta. Nästan hälften av graviditeten hade gått, och det taniga utseendet var så gott som borta. Harry tittade snabbt bort och tittade på James istället för att hon inte åter en gång skulle påpeka att han stirrade på henne, och uppenbarligen lyckades det för hon förblev tyst.
”Vill gå hem”, muttrade Albus. ”Kallt.”
”Vi kanske borde gå hem”, instämde Ginny. ”Klockan är snart sju. Vi kanske borde äta något och gå till kyrkogården sedan?”
”Vad ska vi till kyrkogården för?” James hoppade av gungan. ”Vi är ju där nästan jämt…”
”För att farmor och farfar är begravda där”, svarade Harry enkelt. ”Vi ska hälsa på där för att det är tjugosex år sedan de dog idag.”
”Varför dog de?” James tittade nyfiket på Harry med sina bruna ögon, identiska med Ginnys (och precis lika nyfikna och granskande). ”Du har aldrig berättat det.” Harry tvekade en stund och fångade Ginnys blick. Hon nickade allvarligt åt honom.
”Jag ska berätta det för dig”, lovade Harry och lyfte upp honom på axlarna. ”Ikväll ska du få höra en väldigt lång historia. Om din farmor och farfar, mig, mamma, alla dina farbröder och många fler.”
”Jaaa!” James skrattade lyckligt.

James var väldigt spänd för att få höra historian och för en gångs skull gick det riktigt lätt att få honom i säng.
”Historian”, sa han glatt så fort Harry lagt sig bredvid honom.
”Absolut, James. Vi tar den direkt… Kom bara ihåg att den är väldigt lång.”
”Jaja.”
”Jag börjar med att berätta för dig vad Hagrid sade till mig en gång. Alla magiska personer är inte goda. Och för ett tag sedan, när jag var ungefär lika liten som Albus och faktiskt mindre, fanns det en som var väldigt elak.”
”Mm. Man ska inte vara elak. Det är dumt.”
”Ja, det har du rätt i.” Harry log. ”Men den här människan visste inte det. Från början var han en föräldralös pojke som växte upp på ett barnhem och hette Tom Gus Mervolo Dolder. Tom Dolder.”
”Konstigt namn”, sa James fundersamt. ”Mitt är bättre.”
”Absolut. Tom Dolder, i alla fall, han var inte snäll, han kunde nämligen inte känna kärlek. Han utbildade sig på Hogwarts efter att han fått reda på att han var en trollkarl, och han gick i Slytherin. Han var en duktig elev, och de flesta lärarna älskade honom. Utom en, som redan då misstänkte att Tom inte var en särskilt god person.”
”Vem?”
”Dumbledore.”
”Som Albus är döpt efter?”
”Ja, precis honom. Och Dumbledore hade rätt. När Tom var 16 år åkte han hem på sommarlov, men han åkte inte direkt och badade och hade det trevligt. Han letade upp sin farmor och farfar samt sin pappa, som inte visste att han existerade, och han dödade dem.”
”Dödade? Man får inte göra så!”
”Nej, det får man inte, men Tom brydde sig inte om att han inte fick. Han dödade dem. När han kom tillbaka till skolan nästa år började han leta på en väldigt avancerad magi. Horrokruxer kallades den. En Horrokrux är ett föremål som man kan förvara en del av sin själ i. På så sätt skulle han nämligen inte dö om någon försökte döda honom, man skulle behöva förstöra alla horrokruxen först. Men, för att göra en horrokrux behövde man begå mord.”
”Det hade han redan gjort. Han dödade ju sin farmor, farfar och pappa.”
”Ja. Men Tom nöjde sig inte med en horrokrux. Han ville ha sju horrokruxer.”
”Så han fick döda ännu mer?”
”Ja, han fick döda ännu mer, det gjorde han också. Men så kom en kväll, den 31 oktober 1981. Det är 26 år sedan idag. På den tiden bodde farmor och farfar i det där trasiga huset – fast det var helt på den tiden. Jag bodde också där. Jag var bara lite mer än ett år gammal. Och så var det såhär – Voldemort – Tom hade bytt namn, förstår du - hade bestämt sig för att han ville döda oss. Detta var på grund av en profetia, som han hade fått höra. Profetian sade att den som hade kraft att besegra Mörkrets Herre, som han kallade sig själv och sina anhängare, var på väg. Han skulle vara född i slutet av juli, och hans föräldrar skulle ha trotsat Voldemort tre gånger, och han skulle besitta en kraft som Mörkrets Herre inte hade. Dessutom sade profetian att någon av dem, till slut, skulle döda varandra.”
”Var det du, pappa?”
”Det var faktiskt två personer. Jag, och Neville Longbottom. Men Voldemort bestämde sig för att tro att det var mig som profetian syftade på. Han kom till vårat hus, kvällen den 31 oktober, för att döda oss allihop. Han dödade min pappa. Sedan skulle han försöka döda mig före min mamma… Men hon vägrade. Hon protesterade och skrek, och sa att han kunde döda henne, bara han inte dödade mig. Voldemort tänkte att han kunde lika gärna döda henne först, så han dödade henne utan problem. Men sedan skulle han döda mig. Han riktade trollstaven, sa den dödande förbannelsen – Avada Kedavra – men jag dog inte. Min mamma hade dött för att skydda mig, och hennes kärlek var starkare än Voldemorts kraft. Istället så fick jag det här ärret”, Harry visade blixtärret i pannan, som nuförtiden var ganska svagt men ändå gick att se,” och Voldemort… Om han inte hade haft sina horrokruxer hade han dött. Nu försvann hans kropp istället, det var bara själen som var kvar. Jag fick flytta in hos min moster, morbror och kusin, som avskydde mig.”
”Kunde ingen ta hand om dig?”
”Egentligen hade många gärna gjort det – Jag hade överlevt den dödande förbannelsen, jag var Pojken som överlevde. Men Dumbledore bestämde att jag skulle bo där, att det var bäst för mig. Då hade jag min mammas blod, som faktiskt skyddade mig lite grann. Voldemort skulle inte kunna komma åt mig i det huset.”
”Han var ju död?”
”Nej, inte riktigt. Han hade sin själ kvar, han existerade fortfarande. När jag fyllde 11 år, så kom Hagrid hem till mig och min moster och morbror. Han berättade för mig att jag var en trollkarl och att jag skulle börja på Hogwarts.”
”Så du började där?”
”Ja. Hagrid berättade för mig om vem jag var, Pojken som överlevde – Det fick jag nämligen aldrig veta när jag bodde hos min moster och morbror. Så jag började på Hogwarts, jag träffade Ron och Hermione…”
”Mamma då?”
”Hon är ett år yngre än mig, hon gick inte på Hogwarts då. Men hon var med och vinkade av Ron, så jag såg henne i alla fall.” Harry log vid minnet – ibland var det svårt att tro att det var samma person. ”Jag började på Hogwarts. Jag blev sorterad i Gryffindor. Mina första tre år var visserligen fyllda med trubbel, men jag gillade Hogwarts och hade det väldigt bra där.” En katt hoppade upp vid Harrys fötter och lade sig bredvid James, som skrattade glatt åt Dominos busighet.
”Får Domino ligga här?” frågade han.
”Det får han väl, men inte när du ska sova, om det inte är så att du vill bli klöst i ansiktet.”
”Det vill jag inte.”
”Nej, jag tänkte väl det. I slutet av mitt fjärde år så hade jag varit med i en magiturnering. Den sista tävlingen var en labyrint. Jag och en annan kille, som hette Cedric Diggory, fångade pokalen tillsammans. Men pokalen var ingen vanlig pokal. Det var en flyttnyckel, och den tog oss till en kyrkogård i byn där Voldemorts pappa hade bott. Väl där, så lyckades Voldemort återuppstå. Han försökte döda mig, men misslyckades, åter en gång.”
”Vilken tur.”
”Ja, absolut.”
”Vad hände med Cedric?”
”Han blev dödad. Av Voldemorts betjänt. De ville inte ha honom i vägen, därför dödade de honom… Särskilt smarta kan man ju inte kalla dem.”
”Nä.”
”Mitt femte år… Ingen ville riktigt tro på att Voldemort hade återuppstått, så alla utom mina vänner hatade mig, i stort sett. Men i slutet av året hamnade jag i bråk med Voldemort igen. Min gudfar, som varit som en pappa för mig sedan mitt tredje år – Han satt i fängelse för något han inte gjort före det, förstår du – dog. Det är honom som du är döpt efter i andranamn. Sirius. James är min pappa.”
”Jag vet.”
”Bra. Under mitt sjätte år… Dumbledore gav mig extralektioner och berättade för mig om horrokruxerna. Att jag skulle förstöra dem. Två var redan förstörda, men det fanns fem kvar. Den sista horrokruxen var en del av mig själv, men det visste jag inte då. Annars hände det andra saker under mitt sjätte år också… Du förstår, eftersom Ron var min bästa kompis så hade jag ju träffat på Ginny några gånger och hon hade faktiskt slutat vara så blyg och börjat prata med mig.”
”Blev ni kära?” frågade James glatt och Harry skrattade.
”Ja. Vi var ihop någon månad, men sedan slutade skolåret och jag visste att jag inte skulle vara tillbaka på skolan nästa år, jag skulle åka bort med Ron och Hermione och leta horrokruxer. Under tiden skulle hon vara i otrolig fara – Voldemort dödar personer som står nära hans fiender, och jag utsatte henne inte för den faran. För hennes eget bästa gjorde jag slut med henne.”
”Varför?”
”Det sa jag nyss. Jag tyckte för mycket om henne. Så, Ron och Hermione följde med mig ut för att hitta horrokruxerna. Det var en lång resa och den var jobbig, men vi lyckades förstöra fyra av dem. Sedan… Vi tog oss till Hogwarts, eftersom vi hört att den femte skulle vara där. Sedan är det en lång historia och många händelser, men Voldemort och hans anhängare kom dit, men även nästan alla goda trollkarlar i hela England. Det blev krig. Många dog. Din farbror Fred dog, Remus Lupin och Nymphadora Tonks som är Teddys föräldrar, Severus som Albus är döpt efter i andranamn, och många, många fler. Men de två övriga horrokruxerna blev förstörda, och sedan var det hela mycket knepigt – Men jag erbjöd Voldemort att döda mig, utan att jag skulle kämpa emot. Jag fick nämligen reda på att jag var tvungen att låta honom döda mig för att han skulle dö själv. Sedan vet jag knappt vad som hände själv… En stund var jag i något slags mellanrum mellan att vara levande och död, där jag träffade Dumbledore. Sedan kom jag tillbaka… Och jag lyckades döda Voldemort.”
”Så han dog?”
”Han dog. Han kommer inte att återuppstå igen. Och vad hände sen då? Jag blev ihop med mamma igen, jag började jobba som auror, vi gifte oss, vi fick dig och Albus… Sedan får vi se vad som händer.” Harry log, lyfte ner Domino från sängen och gav James en kram. ”God natt.”
”God natt”, gäspade James sömnigt när Harry lämnade rummet.

Ginny satt med näsan begravd i en bok när Harry kom in i vardagsrummet, men hon lade genast undan den när han satte sig bredvid henne.
”Lyssnade han?”
”Jodå. Han kommenterade en del också.” Det stod två ljus på bordet framför dem, två ljus för två saknade människor. Harry tittade på dem en stund, försjunken i tankar. Det var skönt att ha fört vidare historian om honom själv till sin äldsta son, även om han inte visste hur bra han gjort det.
”Aj”, sa Ginny tyst och Harry tittade med höjda ögonbryn på henne.
”Vad?”
”Jag hade råkat glömma bort hur det känns att bli sparkad på”, muttrade hon. Harrys hand så gott som flög till hennes mage (Quidditchreflexer är det inget fel på!) och mycket riktigt fick han en hård spark på handflatan han också.
”Det där gjorde faktiskt ont.” Harry skrattade.
”Inte konstigt! Du skrämde säkert upp henne också med dina sökarreflexer…”
”Henne?”
”Gissning, Intuition… Hopp?” Hon skrattade och Harry skrattade med henne. För tjugosex år sedan vid detta ögonblick hade James och Lily legat döda på golvet och Harry hade suttit gråtande i sin säng, men just nu fanns inget annat än lycka i Harrys liv.

OH! JAMES!!!

Så enormt bra!!!