(PG) Minto Parkinson, någon man aldrig glömmer (Drarry)

Jisses! Bilolycka, herregud, vad hände!? Blev någon skadad!?

Vi volta två gånger... orkar inte dra hela historien. Jag var den enda som blev "allvarligt"skadad... fick ett spräckt blodkärl i nacken/halsen

Åh herregud!
En bilolycka!
Oj jag förstår att du inte kunnat skriva, men ta det lugnt med skrivnigen bara! Jag kan vänta hur läge som helst!
Stackars dig, bilolycka...

Jisses, det låter smärtsamt. Börjar fatta varför du inte har skrivit på ett tag.
Men bara så att du vet, även om du så dör så kommer vi att vänta på mer, ända tills den kroppen du fötts om i är tillräckligt gammal ör att fortsätta på denna.
Men nästa gång det händer någonting som gör att du inte kan skriva på ett tag så skulle du väl kunna bertta det? Skulle vara skönt att veta varför det inte kommer.

Nice!!!!!


Men skulle gärna vilja ha ett till kapitel snart!!!

bevakar...

Jag vet inte om du känner dig pressad att skriva mer, men jag vill bara säga att om du gör det så är det väldigt fel och alla som försöker stressa på dig gör något som är både taskigt och fruktansvärt respektlöst.
Känn inte att du måste göra något du inte känner att du vill eller orkar. Gör bara det som känns bäst för dig.
Kram ♥

Inget att stressa för, själv hade jag väntat tills det kommit ut något och varit lika glad ändå. Hoppas du mår bättre iallafall - jag önskar dig all lycka och att du inte ska stressa för med tanke på vad som hänt så tycker jag att du har all rätt att ta det lite lugnt.
Be safe.

Tack för er förståelse ♥ Och NU! Till det ni alla har längtat efter...

Del 4. En annan tvilling... Pansy och George

Hon stod uppe i Astronomitornet och väntade på sin så kallade "dejt". Luften var kall. Det låg vid noll grader för att det låg tunt med snö på marken.
Vintern var snart över och den tog farväl på ett fint sätt. Det var inte så att det hade snöat jätte mycket och att det sedan helt plötsligt slagit om till plusgrader och allt hade blivit slaskigt. Utan snön drog sig tillbaka sakta men säkert.
Även om hon kunde tycka att vintern var ganska vacker så avskydde hon den. Eller rättare sagt. Hon avskydde kylan.
Innan när hon hade kommit upp i tornet hade hon kastat en värmande trollformel. Inte just bara för kylan. Hon hatade tjocka jackor.
När hon tänkte på det så var det mycket hon hatade. Hon hatade att skolan, hon hatade myggor, hon hatade mugglarsaker och hon hatade (till viss del) gryffindor.
Det var nog den största anledningen till varför hon inte ville vara där hon var just nu.
Hon hörde steg i trappen. Dörren öppnades. Det var så tyst att hon kunde höra hans andetag.
"Pansy" sade han mjukt. Hon vände sig inte om utan bara fortsatte att kolla ut över landskapet. "Jag trodde först att du inte skulle komma" viskade han. Det var då hon vände sig om. George Weasley hade ett lurigt leende på läpparna som alltid. Och den där äckliga "gryffindorcharmen".
"Men det gjorde jag" sade hon med inga spår av känslor i rösten. George rynkade pannan och gick ett steg närmare henne.
"Är något på tok?" frågade han oroligt.
"Nej, bara att en viss vessla bokade upp min dag utan tillåtelse" snäste hon och rynkade på näsan. Förvånat nog så började George skratta.
"Du var inte tvungen att komma" sade han och flinade.
"Men du kunde frågat! Och inte bara 'möt mig där'" sade hon och himlade med ögonen.
"Förlåt mig" sade han och böjde lätt på huvudet. Det blev en lång och obekväm tystnad. Pansy väntade otåligt på att George skulle säga något, men han bara stod där och tittade på henne vilket störde henne väldigt mycket.
"Vad är det du vill?" frågade hon till slut. George log mot henne och tog ännu ett steg närmare.
"Jag ville se dig" sade han mjukt.
"Så nu har du det. Om du ursäktar mig..." sade hon och började gå mot utgången.
"Vänta..." sade han snabbt och fick tag i hennes arm och drog tillbaka henne.
"Vad är det du vill mig?" frågade hon extremt irriterat. George tittade förvånat på henne och sedan suckade.
"Jag vill att du stannar" fick han ur sig.
"Men det vill inte jag" snäste Pansy och försökte rycka loss armen, men George höll henne i ett stengrepp. "Släpp mig!" skrek hon.
"Snälla, stanna" bad han och satte sig ner på golvet och höll i hennes hand. "Lämna mig inte" sa han och såg henne djupt i ögonen. Hon såg på honom helt förvirrad. Och förtvivlad. Ännu en gång väntade hon på att hans skulle säga något, men hon försökte inte dra sig undan utan hon stod helt stilla.
"Förlåt för mitt otrevliga beteende. Det är bara det att... jag vill inte vara ensam längre" sade han och tittade upp på Pansy. "Hur dumt det än känns att erkänna det så blev jag helt ärligt hopplöst förälskad i dig på jullovet" när han yttrade dessa ord fylldes Pansy med skräck. Hon hade först trott att han hade sökt upp henne för sex, men detta hade hon verkligen inte förväntat sig...
"Ända sen... ända sen Fred dog... jag har inte känt äkta lycka sen han försvann... inte fören jag var med dig den där kvällen" fortsatte han tårögd. "Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna gå vidare om jag inte har dig vid min sida" avslutade han i en viskning.
"Men du har verkat så glad den senaste tiden..." sade Pansy förvånat.
"Det finns en anledning till att jag och Fred brukade komma undan saker och ting. Jag har en förmåga att dölja saker" sade han och började resa sig upp. Pansy kände en stark smärta i bröstkorgen. Hon hade aldrig kunnat gå vidare i livet om Minto dog. Och när hon tänkte på det så kände hon sig så skyldig. Han litade på henne, älskade henne och hon hade bara försökt vifta bort honom som en irriterande fluga.
"Jag stannar" sade hon till slut. Plötsligt drog han in henne i hans famn. Först ville hon protestera, men tvingade sig själv till att slappna av. När hon väl gjorde det kunde hon känna hans värme, han doft. Hon kunde till och med svagt höra hans hjärta slå.
"Tack" viskade han utan att släppa henne.

Jag vet inte riktigt hur jag halkade in på shipen Pansy x George allra från början... jaja, det är nog också gulligt X)