Mitt första Mugglisgame!

Jag vet att det har tagit typ hundra år för mig att skriva det här kapitlet, och förlåt att det är så kort ehm men här är det iallafall! Enjoy... Eller nåt.

6 ~ Det är inte över än
Distrikt 3 ~ fashion7
Ky har ätit upp maten och druckit upp vattnet sedan länge. Han sitter hopkrupen i sovsäcken och gör just ingenting. Han räknar på fingrarna, har han rätt är det bara nio personer kvar på arenan, inklusive honom själv. Han fattar det inte. Hela syftet med hans plats här var att han skulle dö, men han har lyckats överleva oräkneliga dagar och femton döda och dessutom dödat en människa, utan att anstränga sig. På ett sätt är han lättad, glad rentav? Men på ett annat sätt är han arg på sig själv. För att han är så feg. Feghet är alltid något han föraktat. Han är inte feg. Han är inte feg! Ky reser sig så snabbt att världen börjar snurra och han försöker andas normalt då hans hjärta börjar slå fortare och fortare. Utan den jävla sjukdomen kanske han skulle ha en chans här. Fast å andra sidan skulle han nog inte ens vara här då eftersom han förmodligen inte skulle vara ute efter att ta sitt liv. Han rullar ihop sovsäcken och tar den under armen. Han har bestämt sig. Han ska sluta gömma sig, sluta vara feg, och dö en ärofull död av antingen sin egen eller någon annans hand. Helst någon annans. Det anses fegt att ta självmord. Fast bara att befinna sig här är självmord. Han suckar, börjar gå. Han svettas trots att det inte är så varmt och huvudet dunkar fortfarande. Till slut når han sitt mål. Ymnighetsskyskrapan. Här måste väl ändå någon vara. Ky gäspar överdrivet och slätar ut sovsäcken på marken, sätter sig ner. Väntar.
Distrikt 10 ~ Amelia T.
Drake satt kvar vid Hannahs döda kropp ända tills svävaren kom och längre därefter. Han ville aldrig lämna henne, och hon lämnade honom. Han förstår vad som hände, kraftfältet, kanten på arenan, det har hänt tidigare. Varför tänkte han inte på det?! Då kanske Hannah skulle varit vid liv nu. Nej, han kan inte klandra sig själv. Men ändå gör han det, trots att han vet att hon var en i mängden och han kände henne bara i ett par dagar. Men ändå. För honom var hon inte någon i mängden. Han ser framför sig köket hemma i Distrikt tio - det känns som ett helt liv bort - och den broderade tavlan på väggen med texten For the world you are someone, but for someone you are the world. Han har aldrig sett ett bättre tillfälle för citatet att passa in om inte i den här stunden. Hans ögon är rödkantade när han ser på ymnighetsskyskrapan, föreställer sig de tjugofyra plattorna han och hans motståndare hissades upp på. Plötsligt blir han bara så arg. Sorgen ersätts av ilska, han blir arg på spelledaren och Panem, på alla andra, på världen, allt är så orättvist! Han vill bara slå sönder något. Så ser han. Vid foten av skyskrapan sitter någon. En gänglig pojke med mörkt hår och bruna ögon. Han är smal och sitter halvt hopsjunken mot väggen. Drake tar ett automatiskt steg bakåt när pojken tittar upp och möter hans blick. Drake blir plötsligt medveten om att han är obeväpnad. Men så vitt han kan se, är den andre pojken det också. Drake knyter nävarna och ilskan dunkar i bröstet. Han ska hämnas Hannahs död, trots att den här pojken inte alls var inblandad, men ilskan tränger undan Drakes annars så fokuserade medvetande. Kvar finns bara döda-känslan.
Pojken reser sig och flinar lite. Drake ser hur han lyfter en sten från den grå marken och Drake följer hans exempel utan att slita blicken från den andre. Pojken kastar men missar, och Drake inser hur fånigt det måste se ut. Han kastar. Miss. Han grabbar tag i en handfull sten och grus och känner något vina förbi örat. Han kastar en, två, tre stenar i snabb följd och vid tredje kastet hörs ett starkt dunk. Drake ser hur pojken stapplar bakåt och håller sig om huvudet. Han snubblar till och slår huvudet rakt i väggen. Han sjunker ihop. Drake vet att det är nu eller aldrig, och vet också att han kommer att bära skulden så länge hans liv varar, men det kommer ändå att ta slut, så varför inte? Drake kramar den största stenen, går fyra steg närmare och kastar, välriktat och hårt. Kanonen hörs och Drake gråter. Han har dödat en människa och allt ilskan knuffade undan väller nu över honom. Sorgen, skuldkänslorna, skammen. Men det är inget att göra åt, och Tess och Hannah är döda precis som den här pojken han inte ens kände. Men ändå känns det här nästan värre, och det är inte över än. Det är inte över än.
Distrikt 7 ~ Hermione. Granger
Selark ser på Ellies rygg medan de går i tystnad genom ingentinget av gråa byggnader. Ellies mörkbruna hästsvans guppar lätt medan hon smidigt rör sig framåt. Selark hade aldrig kunnat föreställa sig att det fanns någonting med spelen som faktiskt innehöll en gnutta hopp, en strimma av lycka. Och hon kunde aldrig tro att Ellie, underbara, fantastiska, smarta, Ellie hade känslor för henne. Det känns fortfarande overkligt, kyssen, värmen från Ellies läppar mot Selarks. Men det hände. Selark ler och inser att Panem säkert sitter och slår vad om vem i paret som kommer att dö först. Dö. Ordet skriker i Selarks huvud. Spelen har bara en vinnare. En av dem måste dö. Hon skakar på huvudet, tanken på Ellie död ger henne så mycket smärta, så mycket sorg. Hon knuffar bort den, försöker fokusera på nuet, på Ellies hästsvans, på det grå runt omkring dem.
Då händer det.
Ett skrik ekar och Ellie ligger plötsligt på marken framför Selarks fötter. Ovanpå henne sitter en flicka med kort hår. Röda strimmor pryder det och Selark hinner undra om det är blod innan hon inser att Ellie har slutat kämpa emot flickan. Nej. Selark kastar sig över flickan och knuffar bort henne från Ellie. Flickan ser på henne med blodsprängda ögon och Selark hinner precis ducka för ett knivhugg som skulle skurit upp hennes hals. Selark famlar efter yxan, men den är inte i hennes hand. Var är den? Hon hittar en vass egg och hugger mot flickans bröst. Hon skriker och Selark knuffas av henne. Blodet färgar marken röd och Selark ser på kniven i sin hand. Förstås, kniven. Ellies kniv. Ellie. Selark kryper fram till henne, med tårar i ögonen. Ellie ligger livlös med ansiktet nedåt i det grå gruset. En blodfläck sprider ut sig från ett sår i hennes axel. Selark vänder hennes ansikte uppåt. Ögonen är slutna.
"Ellie?", säger Selark med rösten grötig av gråt. "Ellie, snälla... Nej."
Hon lägger huvudet mot Ellies bröstkorg och snyftar. Det får inte vad sant. Det får inte, får inte. Ett kanonskott ljuder genom tystnaden och Selark gråter. Hon gråter så att hon skriker. Det får inte vara sant. Ellie kan inte vara död.
Så inser hon. Ellies bröstkorg. Den rör sig. Lyckan hotar att dränka Selark när hon hör Ellies andetag, i takt med det bultande hjärtat. Ellie lever. Hon lever. Selark börjar gråta igen, men den här gången skrattar hon till, gråter ännu mer. Ellie hostar till och öppnar ögonen, de vackra, blå ögonen och Selark gråter ännu mer.
"Selark..?", viskar Ellie, men Selark bara skakar på huvudet och böjer sig fram, tystar Ellie genom en djup kyss fylld av tårar som aldrig, aldrig tycks ta slut.
Selark andas häftigt och tårarna rinner ljudlöst längs hennes kinder när hon ler mot Ellie. Ellie ler tillbaka, lite frågande. Åh, hon vet inte, hon vet inte hur rädd Selark var. Selarks händer darrar när hon kysser Ellie igen.
"Jag älskar dig", viskar hon, om och om igen, men orden töms aldrig på mening.
Ellie ler och Selark ler och hon är bara lycklig, lycklig, lycklig.
Distrikt 10 ~ Saga Lovegood
Jag ska alltid älska dig, jag ska aldrig glömma dig och jag ska alltid kunna ta dig tillbaka. Hon försöker skaka av sig det. Det var bara en dröm, det var bara det. Men trots att hon om och om igen rabblar det i sitt medvetande blir det inte verkligt. Hon vet att det inte bara var en dröm, hon vet det bara. Hon kände igen mannen, men vem var han? Hon kan svära på att hon kände igen honom, så mycket. Och så mycket smärta finns i det där minnet, det där som är så nära men ändå så långt borta. Hon vill, hon måste få veta. Hur? Hur ska hon få veta sanningen? När hon är härifrån, när hon har vunnit, då ska hon ta reda på det. För hon måste vinna. Hon måste. Så plötsligt hörs ett ljud och hon snor runt, kraftigt återryckt till verkligheten. Där står en flicka, blek och tärd och uppenbart, skadad. Så inser I. Det är hon. Flickan som I skadade. Den lilla, från toppen på ymnighetsskyskrapan. Rädslan skjuter genom I som ett issvärd, men hon ruskar den ur sig. Flickan är bara beväpnad med en liten kniv, och hon är skadad och liten. I kommer att vinna den här striden. Flickan ler ett svagt men elakt leende och säger:
"Så möts vi igen"
Spelledarna gillar det här, tänker I och gör ett utfall med svärdet. Hon missar med en hårsmån och det märks ytterligare hur ont den lilla flickan har. I skulle vilja hjälpa henne, om det hade varit någon annan... Hon litar inte på den här flickan. Hon litar inte alls på henne. Så är hon plötsligt borta. Den enda sekund av okoncentreradhet från Is sida, den enda sekunden räckte för att flickan skulle hinna gömma sig. I vill nästan börja gråta. Hon tänker på mannen, mannen i hennes dröm som var så bekant men så främmande. Så är det som om en blixt slår ned i hennes undermedvetna. Hon minns hur hennes morbror beskrivit honom - "mörkt hår som lockade sig vid öronen och sådana vackra bruna ögon, brukade din mamma säga" - det var han. I stapplar bakåt och klamrar sig fast vid en skyskrapa för att kunna stå upprätt. Tankarna på spökflickan är som bortblåsta. Pappa. Pappa. Det var hennes pappa, mannen i hennes dröm. Det var hennes pappa, han som försvann, som ingen visste något om utom mamma. Och sedan dog hon och I fick aldrig veta. Nu vet hon. Hon vet med sig att han är där, någonstans där ute och är beredd att ta henne tillbaka, han sa det själv. Jag ska alltid älska dig, jag ska aldrig glömma dig och jag ska alltid kunna ta dig tillbaka. Orden betyder så mycket nu.
Så händer det.
Flickan kommer springande fram ur ingenstans och I flyger upp. Hon springer i blindo med tårarna hejdlöst rinnande längs de smala kindbenen, och plötsligt slår hon i något och ligger på marken. Under henne ligger en flicka avsvimmad, I måste knockat henne när hon sprang in i henne. Flickans axel är uppskuren och I inser att hon håller sin kniv i handen. Hon hinner inte reagera innan en annan flicka kastar sig över henne. Det finns ingen tid att tänka. I hugger med kniven men missar och en skarp smärta fyller henne plötsligt. Hon vet inte var den kommer ifrån, allt gör lika ont. Tårarna rinner och hon hostar upp blod, det bara kommer mer och mer och svarta pölar skymmer hennes synfält. Inget känns utom smärtan och hon hostar ännu mer och tänker på pappa. Att hon aldrig kommer att se honom. Hon hostar igen och allt blir svart. Kanonen ljuder.

DÖDA:

Spoiler:
Tryck här för att visa!Ky King från Distrikt 3, fashion7.
I Mavlonus från Distrikt 10, Saga Lovegood.

REST IN PEACE

Wah, RIP! :c
MEN JAG LEVER FORTFARANDE!! / Ellie då xD
Och Sellark is alive as well :333
Super bra Btw!! ♥

AWESOME!!

Tack! Äntligen! Vad kul att "jag" inte dog

DU. ÄR. FÖR. BRA.
AWESUMENESS OVERLOAD... Error...

Förlåt för att lottningen var elak :p

Äh, skit i lottningen... DU SKRIVER SÅÅÅÅÅÅÅ BRAAA!!!

Ååååååååååå vad jag älskar det här!
Jag, Tomas Carson, är ju död sen länge, men jag hejar på en annan person nu!

nu börjar jag gråta... I dog! Buhuuuuuu
och Ky också buhuuuu!
Hehe, tur att den jag hejar på fortfarande lever!

Alltså... Awesome... What more can I say? Du är jätteduktig och superawesome och detta var helt fantastiskt!! ^^

så braaaaaaaaa