Den onämnda magiska trekampen (SV)

Åh, tack så mycket! blir hur glad som helst! ♥

aydhnajmfm!
du fattar inte hur bra detta är!
vill inte pressa dig eller så men__SKRIV MER JUST NU! I need your fanfiction! ♥

Hej och förlåt för två saker:
1: DÅLIG uppdatering
2: att detta kapitel är så enormt kasst, men jag känner att jag måste uppdatera!

aja, inte det bästa kapitlet jag skrivit, men jag hoppas det är läs värt i alla fall

lite små vinkar i det, men inget särskilt
undrar ni något så fråga och kom med kritik om det behövs och beröm om ni tycker det är värt det

Kram!

ps: ska bättra mig under sommarn så att jag kanske skrivit klart den tills hösten
har nämligen några idéer angående den andra delen av den onämnda magiska trekampen

Kapitel 50 hemligseger (Sirius perspektiv)

Jag hade gjort det. Jag, Sirius Black hade gjort det jag bara vågat drömma om. Jag hade kysst Gabryella Krum och hon hade besvarat den! Ingen kunde vara lika lycklig som jag. Sedan vi skiljt ifrån varandra, när hon var tvungen att prata med sin syster, hade det känts som jag flugit. Jag gick snabbt till uppehållsrummet och jag kände mig oövervinnerlig inom allt.

När jag sa lösenordet till uppehållsrummet märkte till och med den tjocka damen av min lycka. Inne i uppehållsrummet satt några första årselever och Kelsey, Alice, Melissa och Sandy.

- Sirius! Ropar Kelsey gällt och viftar med armen att jag ska komma.
- Hej Kels, säger jag när jag kommit fram och nickar sedan åt Alice, Melissa och Sandy.
- Sätt dig! Säger Kelsey glatt och klappar på platsen jämte sig.
- Var har du varit? Frågar hon när jag satt mig ner.
- Jag var med Gabryella, säger jag och jag känner hur värmen sprider sig i min kropp när jag tänker på henne.
- Jaha, muttrar Kelsey och börjar pladdra på om någon uppgift vi hade fått i försvar mot svartkonster.
- Hallå Sirius! Lyssnar du på mig? Säger Alice och knäpper med fingrarna framför ögonen på mig.
- Förlåt, vad sa du? Säger jag och Alice skrattar.
- Vet du vad en gnizzlare är? Frågar Alice.
- Borde jag göra det? Frågar jag osäkert
- Nej, jag tänkte bara på det för professorn sa att det kunde vara svårt att förstå om man inte visste något om gnizzlare, förklarar Alice och rycker lätt på axlarna.
- Här står det! Säger Melissa högt och håller i en tjock och gammal bok. Hon börjar sedan läsa högt:

- En gnizzlare är en demonliknande varelse som är praktiskt taget utrotad. Gnizzlare är upp delat i 4 olika kategorier: vattengnizzlare, luftgnizzlare, eldgnizzlare och jordgnizzlare. Att vara en gnizzlare är något man föds med och som även är ärftligt. En person som är en gnizzlare är oftast en person som har lätt att dra till sig människor och som enkelt blir omtyckt och charmar sin omgivning, det är en av en gnizzlares vapen för under förvandlings period kan den lätt döda ett byte som i vanligtvis skulle kunna vara 10 gånger större än sin mänskliga skepnad. Gnizzlare förvandlas en till två gånger i månaden runt fullmåne eller om en fara är i närheten. Gnizzlare är en av världens farligaste skepnader och hur den kommit fram är okänd.

När Melissa läst klart sitter vi som statyer. Sandy ser på oss med rädda ögon och jag kan inte förstå vad hon egentligen är rädd för. Som om en gnizzlare skulle komma in genom porträtt hålet inom dem närmaste 10 minuterna.

- Varför ska vi veta detta? Dem är ju nästan helt utrotade! Fnyser Kelsey och jag kan inte göra något annat än att hålla med.
- Men dem är ju inte utrotade, deet finns ju tydligen några kvar! Säger Melissa irriterat.
- Mel, hur gammal är den där boken? Ungefär 100 år?! Tror du verkligen att det finns några kvar?
- Ja, det gör jag! Det är inte helt omöjligt! Svarar hon och en debatt mellan henne och Kelsey börjar.

Jag slutar lyssna och funderar på att gå, men vart skulle jag gå?
När jag beslutat mig för att gå kommer Gabryella in tillsammans med sin lillasyster vars namn jag glömt. Alla blickar fästs på dem när de snabbt går upp för trappan som leder dem till sovsalarna.

- Vet någon egentligen om vart deras sovsal är? Säger Alice fundersamt.
- Det kan man undra, svarar Melissa och fortsätter att läsa i sin bok.
- Jag ska nog gå en runda, säger jag snabbt och reser mig upp innan någon skulle hinna yttra en åsikt.

Jag går snabbt ut ur uppehållsrummet och börjar gå utan att veta vart jag ska. Jag går säkert runt i en timme i slottet och rensar tankarna. Vad menade Gabryella med att kyssen skulle vara vår hemlighet? Ville hon inte synas med mig? Hur skulle jag kunna hålla tyst om en grej som detta för mina vänner? Speciellt James.

- Sirius? Hör jag en röst bakom mig och när jag vänder mig om så står hon där.
- Hej Gabryella, svarar jag smått generad av ingen som helst orsak.
- Vad gör du här? Frågar hon nästan lika generat. Hela situationen var rätt generande.
- Jag går bara runt lite, svarar jag.
- Jaha, svarar hon och det blir en stunds tystnad.
- Vad gör du själv här förresten?
- Jag vet faktiskt inte, svarar hon skrattande och jag kan inte låta bli att skratta själv.
I det ögonblicket visste jag att Gabryella inte var en tillfällighet, då insåg jag att hon verkligen var min första riktiga förälskelse

Åh, jag ÄLSKAR DIN FF!!!!♥
Den är så himlasåsjuktbrakanintebeskrivadeniallafalllite:ensofuckingbraffsominteensMrsRwolingkangöra!!!!

Åååå, älskar Sirius och Gaby tillsamans!♥

När ska Sirius få reda på sanningen om Knizzlarna…?

Senare i fanfictionen :3
och Tack så mycket för berömmet

Jippi!♥ =D
Varsågod ♥

AWESOME!!!!!

Fantastiskt! ♥

FÖRLÅT FÖRLÅT ännu en gång för dålig uppdatering, ska skärpa mig med det nu när jag är ledig

men kan varna redan nu att mellan 6 juli1 20 juli kommer det inte vara uppdatering för då är jag i Finland, men tills dess ska jag försöka skriva mycket

Sen så får jag väl bara skylla på mig själv som dröjt med kapitel och lagt till en hel del grejer så att jag inte kommer bli klar med den onämnda magiska trekampen förens senare i år, men men

aja, nu kommer ett kapitel och jag ber er om en grej.... [u]TIPS PÅ HUR MAN SKRIVER ''Romantiska grejer'' för jag kan verkligen inte skriva det utan att det blir hur löjligt som helst så.. ja... förlåt för den delen] xD[/u

Kom med kritik och beröm om det behövs och förtjänas :3

Hope you like it!

Kapitel 51 förklaringen (Gabryellas perspektiv)

Vi, jag och Sirius, gick snabbt till rummet som han kallade vid- behov-rummet. Jag hade mina aningar om vilket rummet var, men för säkerhetens skull följde jag honom. Jag visste att när vi väl var framme att jag skulle vara tvungen med att förklara mig efter vad jag sa efter vår kyss, om varför detta och om vi skulle få en kärleksrelation, varför det skulle vara tvunget att vara hemligt för ett tag.

När vi kommit fram till väggen där rummet skulle träda fram stannade jag och såg på när Sirius gick fram och tillbaks vid väggen. Dörren kom fram. Sirius såg sig snabbt över axlarna om han såg någon och tog sedan tag i min hand och drog med mig in i rummet.

Rummet var stort och liknade Gryffindors uppehållsrum till största del, endast några få ändringar. Det fanns inga trappor eller tavlor utan bara två stora fåtöljer, ett mörkt rektangulärt bord och en varm brasa.

- Jag måste veta, säger han när vi kommit fram till fåtöljerna.
- Veta vad? Frågar jag även om jag vet svaret
- Varför det måste vara hemligt, svarar han och sedan sätter ha sig ner i den ena fåtöljen
- Det är säkrast för dig, svarar jag och sätter mig sedan själv ner i den andra fåtöljen.
- Varför skulle det inte vara säkert för mig om folk visste? Frågar Sirius skeptiskt
- Min bror gör allt för att mitt liv ska vara sämre än vad det är och han skulle bara se dig som något som skulle göra mitt liv bättre, förklarar jag och hoppas att han ska förstå
- Hur länge måste det vara hemligt? Frågar han skeptiskt
- Framtill jullovet, svarar jag och väntar på svar.

- Men Sirius säger inget. Han sitter tyst och stirrar ner på sina händer. Jag suckar. Jag vet vad som kommer hända härnäst. Jag kommer inte vara värd väntan.

Jag skulle vara tvungen att glömma det som hänt och låtsas som det vore ingenting, men det var det. Det var mycket mer än ingenting, just nu var det allt jag hoppades på och ville ha. Jag, Gabryella Krum ville ha Sirius.

Det var då det var som om någon högre makt hörde mina inre böner för just i det ögonblicket hände det jag inte trodde var möjligt.

- Okej, sa han och såg rakt in i mina ögon innan han plötsligt ler.

Jag sitter helt mållös, men lycklig. Så pass lycklig att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Det var någon slags chock jag befann mig i.

- Gör inte så, skrattar Sirius och jag ser oförstående på honom
- Gör vadå? Frågar jag
- Ändra din hår- och ögonfärg, förklarar han
- Det är inget jag kan göra något åt, skrattar jag
- Har du alltid haft det så? Alltså att du kan ändra ditt utseende, undrar han
- Jag ärvde min metamorfmagus förmåga av min mor, men jag har alltid haft svårt att kontrollera den som en del personer som är metamorfmagusar kan göra, svarar jag
- Vilken hårfärg är du född med? Frågar han retsamt
- Silverblont, svarar jag och Sirius fnyser
- Är det något fel med det? Undrar jag skeptiskt
- Nej då, det är bara det att är inte dem flesta vilier födda med det? Säger han
- Jo, men jag är halv vilie, svarar jag
- Jasså, det förklarar en hel del, säger han och blinkar med ena ögat
- Men jag har valt att hålla lågprofil om det och välja en mer vanlig hårfärg, precis som min mor gjorde, förklarar jag
- Gjorde?
- Hon är död sedan 7 år tillbaks, svarar jag lugnt
- Beklagar, säger Sirius snabbt
- Tack, svarar jag och vi blir tysta en stund

- Berätta mer om dig, det är intressant, säger Sirius med ett stort leende

- Någon annan gång, för vi borde nog gå, säger jag när jag ser på vägguret som häger på väggen.

Visarna visar elva minuter över midnatt och Lily skulle uppenbarligen vara tillbaka.

- Du har nog rätt, svarar han besviket och reser sig upp

Han går fram till mig och räcker fram handen.

- När ingen ser eller vet så har jag rätt till att hålla din hand, säger han nästintill hotfullt och ler sedan mot mig och jag tar handen,

Vi går sakta mot Gryffindors uppehållsrum och jag lyssna på Sirius som pratar på om allt möjligt, men tillslut kom vi fram till porträttet och Sirius släpper min hand.

- Hemligt, viskar han och ger mig en kyss på kinden
- Jag vet, skrattar jag vi går in till uppehållsrummet. Vi skiljs åt i det tomma uppehållsrummet och går in i varsina sovsalar.

När jag kommit in i mitt egna ser jag Lily ligga i sin säng och sova djupt. Jag går framtill mitt smyckesbord och tar av mig mitt familjeemblem, mina armband och ringar. Sedan går jag ini min garderob och byter om till mitt nattlinne. Jag viker försiktigt min klänning och mina underkjolar, korsetten lägger jag i en av lådorna och skorna sparkar jag undan. Filket skulle ändå fixa till det i morgon.

Jag såg mig själv i den avlånga spegeln inne i garderoben. Utan korsett, klänning, underkjolar, smycken och smink hade jag kunnat vara en helt annan person. Utan allt detta såg jag inte ut som folk trodde. Jag var ju inte så smal som jag såg ut och jag såg betydligt tröttare utan allt smink. Under mina ögon började mörka ringar bildas och vid mina kindben började svaga märken av min gnizzlar-skepnad träda fram. Lyfte på armen och såg på det märke som många kunde missta som en tatuering eller hoppas på det, men bara de som visste läran om gnizzlare visste exakt vad det var. Gnizzlarmärket.

Jag suckade och tog på mig nattrocken som tillhört min mor en gång i tiden. Sedan gick jag trött till min säng och la mig. Det kunde inte tagit lång tid innan jag somnade.

JÄTTEBRA!!!! JIPPI, EN TILLLL KAAAAAPITEEEEELL!!!!!!!♥♥ c C: c:

Men jag förstod inte Riktigt när du tar alla de Där talesträcken när de hör något, för hon berättar ju inte om kvällen för någon annan

Nej, det blev perfekt, men kanske en till kyss skulle sitta fint...? ♥