13 och såld

Thank you, Goiz!

Super!

Tack Mandi! ♥

Är det bara jag som ser en skugga komma fram från ingenstans som ett jäkla peddo där i slutet!? XD

Superbt!

Hahahaha xD Ja, det är nog bara du som gör det, ditt lilla wierdo ♥
Okej, nu när jag läser vad jag har skrivit håller jag med dig...



Kapitel 95



Vi vände oss om och såg Richard stå där med ett äckligt leende på läpparna.
"Har du tjuvlyssnat?" frågade Abel varken argt eller glatt.
"Nej, jag bara råkade gå förbi och se er gå upp hit", ljög han. Såklart han hade lyssnat. Råkat gå förbi. Som om han inte riktigt längtade efter att få ertappa mig med att bryta mot några regler.
Richard hade hört vad Abel hade sagt, det var jag säker på. Men han fick inte straffa henne. Ilskan bubblade redan inom mig, om han straffade Abel skulle det helt klart bubbla över.
"Hörde du något intressant då?" frågade jag utmanande.
"Nej, bara det sista som jag nyss svarade på. Så vad tycker du Alice? Du kanske behöver en till omgång i fängelsehålorna?" frågade han hotfullt. Han vek undan från vad Abel hade sagt. Det var så tydligt att han inte ville prata om det.
"Nej tack, det räckte första gången", svarade jag spydigt.
"Men Abel då, hon har ju aldrig varit där nere..." sa han lågt.
"Nej", sa jag kort. "Inte Abel."
Abel tog ett steg närmare mig.
"Jag vill inte ner dit, men jag vill inte att Alice ska ner dit heller", sa Abel ynkligt, men ändå fanns det så mycket mod bakom den tunna rösten.
"Då får Alice allt se till och skärpa sig. För just nu är det väldigt nära att jag skickar ner henne... och dig", sa han och då kände jag verkligen hur rädd jag var. Jag hade försökt vara så modig de senaste veckorna, att jag nästan glömt bort rädslan. Men när han hotade att skada Abel och mig blev jag rädd. Vilken man som helst skulle vara rädd för fängelsehålorna, till och med för Richard själv. Han var mäktig, mer än vad jag ville erkänna. Och farlig för mig, Abel, tjänstefolket, hela folket i Pistore. Alla var ständigt hotade och var tvungna att tänka två gånger innan de gjorde något. Minsta lilla snesteg kunde leda till ens död, eller att ens by brändes ner. Men troligen skulle soldaterna bränna och plundra byn ändå. För det var det de gjorde, förstörde folks hem. Det var tvunget att få ett slut.
Det var när Abel tryckte min hand som jag fördes tillbaka till verkligheten, där vi stod. Farligt högt upp på ett torn med Pistores farligaste man bakom oss.
"Skicka ner mig då, men snälla, inte Abel", sa jag och struntade i hur desperat jag lät för Abels säkerhet.
När jag först kom till slottet trodde jag inte på de där hjältarna som plötsligt fick en massa mod och blev oövervinnliga. Jag var inte lika säker nu. Visst var jag ingen hjälte, varför i hela världen skulle jag vara det, men jag hade förändrats i slottet. På ett mindre bra sätt, även om förändringen inte gjort mig till en dålig människa. Än. Men jag visste mer om hur världen fungerade, och det ville man inte veta. Jag var mognare, mognare för att vara en vanlig trettonåring när den goda kungen levde. Då fick man vara barn hur länge man ville, här hinner man inte vara barn förrän våld och död kommer in i ens liv och man plötsligt måste växa upp.
"Jag kommer inte skicka ner någon av er nu. Men jag lovar er, om ni en endaste gång gör något som ni inte får, till och med säger någonting, kommer jag utsätta er för värre saker", sa han långsamt och hotfullt. Sedan tittade han på Abel med en hård blick. "Gå ner, Abel."
Abel vågade inte göra annat än att motvilligt släppa taget om min hand och sedan gå nerför trappan. När hon var borta tog Richard ett steg mot mig.
"Hon är rädd för mig, Alice. Men jag måste straffa er när ni gör fel. Därför ska du veta att det är dig det hänger på, om ni blir straffade eller inte", sa han känslolöst.
"Jag var också rädd för dig, så jag klandrar henne inte", mumlade jag till svar. "Men nu är jag inte lika rädd längre, nu är jag stark nog att säga ifrån. Det kommer bli likadant med Abel."
"Det vet jag, men då kanske jag i alla fall har fått fason på dig", svarade han. "Jag hörde er två när ni pratade."
"Jo, jag anade det", sa jag med en ton av spydighet i rösten.
"Ingen av er har något val när det gäller Pistore."
"Varför låter du oss inte säga vad vi vill om det då?"
Richard låtsades inte om den frågan. "Du förstår ju att det är inte bara Abel jag kan använda. Jag har fortfarande ett öga på Stephanie, varje besök du tar, vilka till min glädje har blivit färre. Likadant med den smutsiga lilla pojken som du tycker om. För jag är inte dum, jag såg smärtan i din blick när du gick iväg. Du är inte bra på att gömma dina känslor för omvärlden", sa han. "Du kan också gå nu."
"Jag vill gärna stanna kvar faktiskt."
"Gå. Nu."

Superbt!
Jag hatar dig Richard och önskar dig en plågsam död full med smärta och lidande så du får känna en liten del av allt du åsamkat Pistore. MvH Alex.

Det var ett väldigt kärleksfullt meddelande. Med vänliga hälsningar, dessutom, inte illa Nu blir Richard nog glad, ska du se!

Trevligt, trevligt. ^^

Superbt!

Tack!



Kapitel 96




Jag vaknade med ett ryck av steg som tassade i mörkret. Jag satte mig spikrak upp. Vid dörren såg jag en skugga röra sig.
"Alice?" frågade skuggan.
Jag andades lättat ut. Det var bara Abel.
"Abel", sa jag. "Kan du inte sova?"
Jag såg hur hon skakade på huvudet. Så jag drog undan täcket.
"Kom hit då", sa jag och log.
Abel gick till mig och kröp ner i sängen. Hon lade sig nära mig.
"Drömde du en mardröm?" frågade jag sen.
"Ja", viskade hon tillbaka.
"Berätta för mig", log jag, men jag visste inte om hon såg det.
"Jag drömde om mor. Om när hon dog, som om jag stod och iakttog vad som hände. Dig, Arthur, mig själv, far och mor. Sen hur hon dog. Men hon somnade inte bara in, som du sa att hon hade gjort, hon led i min dröm", berättade hon med liten röst.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Plötsligt fick jag dåligt samvete om att jag hade ljugit för henne.
"Är du säker på att hon inte led?" frågade Abel som om hon hade läst mina tankar.
"Nej", svarade jag efter en stunds tänkande. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. "Hon led lite mer än vad jag sa att hon gjorde. Hon började blöda och vi barn fick gå ut. Bara far fick stanna med henne en ganska lång stund. Sen fick vi gå in till henne. Hon var svettig och började säga farväl. Sedan dog hon, liksom somnade. Precis så att hon hann säga adjö till oss tre. Far hade hon redan pratat med."
"Varför sa du inte det från första början?" frågade Abel.
"Jag kände att du inte behövde veta det riktigt så tidigt. Jag hade tänkt berätta det när du blev äldre."
"Jag är stark, Alice. Jag vill inte tro något som inte är sant. Du måste alltid berätta sanningen för mig i fortsättningen, okej?" frågade hon och jag visste att jag inte kunde blunda längre. Hon var stark, och mycket mognare nu än vad hon skulle varit om vi inte var här. Jag kunde inte glömma det längre. Hon var likadan som jag, starkare än vad hon ville vara.
"Jag lovar", sa jag. "Försök att somna nu."
Abel lade ner huvudet på kudden och somnade nästan direkt.
Men det var lite svårare för mig. Jag kunde inte sluta tänka på mor och hur hon hade dött. Tårarna började rinna nerför mina kinder och jag kände mig hopplöst ensam, trots att jag hade min sovande lillasyster bredvid mig. Vi var föräldralösa. Vi hade förlorat så mycket på några år. Först mor, sedan Arthur. Sedan förlorade far och Abel mig, och jag förlorade far och Abel. Sen insåg jag att far verkligen var död, men sen kom Abel tillbaka till mig. Det var det enda som faktiskt var hade blivit bra i vår familj sedan mor dog. Så mycket hade vi förlorat som aldrig skulle komma tillbaka. En fullständig familj, ett tryggt hem, ett lyckligt liv. Jag saknade att alltid ha någon man kunde gå till om man behövde hjälp som man visste kunde hjälpa en. Inget var säkert här.
Jag saknade lägret något så otroligt. Där alla var som en familj. Aiden, Elijah och Stephanie skulle för alltid vara mina bästa vänner. Aiden skulle vara mer än så till och med. Men som det var nu, fick jag inte visa det. Jag kunde inte visa mina känslor så som jag ville. Jag var fångad.
Med våta kinder somnade jag långsamt i natten.


Jag vaknade av att Abel rörde sig bredvid mig. Jag öppnade ögonen och såg Richard stå där med en bok i handen. Han såg ursinnig och farlig ut. Jag satte mig upp och reste mig upp ur sängen.
"Far", hälsade jag.
"Jag trodde att du hade gjort dig av med den här boken", sa han hårt.
Jag tittade på boken men kunde inte urskilja vilken det var.
"Det skulle vara ganska svårt, eftersom jag inte ens vet vilken bok det är", svarade jag och försökte dölja rädslan i rösten.
"Ljug inte för mig!" sa han högt och kastade boken på sängen.
Jag tittade ner på den med ett bekymrat uttryck i ansiktet.
Abel stod och tittade på med förskräckta ögon.
"Le..legen..legender... o..och..." försökte jag tyda titeln.
"Legender och sägner om Pistores befrielse", avbröt Richard. "Kommer du ihåg den boken, kanske?"
Nog kom jag ihåg den. Boken som jag hade hittat i bokhyllan och suttit med. Det var innan jag kunde läsa, så jag hade ingen aning om vad det var för någon bok. Jag hade tyckt den såg fin ut, men Richard hade funnit mig sittandes med den. Han hade blivit ursinnig och sedan slängt den i en vakts ansikte. Efter det visste jag inte vad som hade hänt med den. Tja, förutom att Richard hade tagit den till sitt arbetsrum och att jag hade snott den.
"Jo, men jag lovar dig. Jag har inte sett den boken sen du kastade iväg den", sa jag. ¨
"Inte?" frågade han skrattretande. "Varför låg den under din säng?" frågade han sedan med hård röst igen.
"Jag vet inte", svarade jag.
"Vet inte?" fnyste han och innan jag hann reagera tog han tag i Abels arm med ett hårt grepp.
"Aj", utbrast hon direkt när han drog henne till sig och höll hennes arm vriden.
Jag stod som förlamad och stirrade tomt på Richard.
"Berätta nu, Alice", väste Richard hotfullt. "Har du läst i boken?" jag skakade på huvudet. "Har du vetat att den legat under sängen?" frågade han igen och jag skakade på huvudet igen.
"Nej", viskade jag. "Snälla, släpp henne."
"Inte förrän du berättat sanningen", svarade han.
"Jag har gjort det, jag lovar."
"Jag tror dig inte."
Han började gå mot dörren och dra Abel med sig. Förtvivlat följde jag efter honom.
"Snälla, låt Abel vara. Straffa mig istället, snälla", bad jag förtvivlat.
Men han lyssnade inte och snart förstod jag vart vi var påväg. Jag blev mer illamående för varje steg vi tog mot fängelsehålorna.