13 och såld

Bra

Tack Goiz!

Vill oxå ha ett coolt smeknamn! O_O (Goiz låter supercoolt jue. )

Ahaha, är inte Alex coolt då?

Oh... Yes... yes it does. O.O HELL YES! >8D

Superbra!
Jag tror jag kommer att ägna de kommande veckorna till att läsa om allt så jag har något att göra tills mitt ben i foten har läkt. -,-

AlexZz Du är cool, du

Mandi Tack! Har du skadat dig? :o Hur?

Varsegod
Hoppade och landade fel med foten så att jag bröt ett ben i den

Aj... x( Hoppas det blir bättre snart!


Kapitel 94



"Varsågod Abel", log jag och räckte fram blommorna.
Jag försökte att inte tänka på vad som just hade hänt, eftersom jag behövde finnas där för Abel. Jag kunde inte bli deprimerad längre, för då skulle Abel behöva stå ensam. Och det fick hon inte.
"Tack Alice!" sa hon och sken upp. Hon tog emot blommorna och drog in doften i näsan.
Mathilda kom fram till oss.
"Jag sätter de där i vatten", sa hon vänligt och log förtjust mot mig.
Jag nickade med ett leende.
"Kom", sa Abel och tog min hand. "Jag vill visa dig en sak som Richard visade för mig", jag blev direkt tveksam, "och det är jättefint!"
"Okej, en snabb titt då", sa jag. Vi gick ut ur hennes kammare.
Det var kyligt idag. Jag kände hur jag fick gåshud på armarna. Det började bli höst nu. Löven började bli färggladare och vinden blev allt kraftigare. Jag trivdes med hösten. Det hade jag alltid gjort. Sådär, inte för varmt, men inte för kallt. Det var liksom perfekt, om det inte regnade allt för mycket förstås.
"Vad sa du, visade Richard det för dig?" frågade jag sedan.
"Ja, det gjorde han. Jag blev ganska nervös", svarade Abel mer bekymrat än tidigare.
"Men han gjorde inget?" frågade jag.
"Nej, ingenting förutom att visa mig grejen", svarade hon igen.
"Grejen?" frågade jag igen.
"Ja, grejen. Om jag berättar vad det är blir det ju ingen överraskning!" skrattade hon men det skrattet dog ut snabbt.
Vi kom till en dörr som jag så väl kände igen. Jag hade inte märkt att korridorerna vi gick igenom ledde till tornet där Richard hade tagit med mig upp förrut. När han visade mig Pistore. Men jag låtsades inte om som om jag visste någonting, inte än.
"Vi måste gå upp, klarar du det?" frågade Abel omtänksamt.
Jag log mot henne. "Jadå, det går bra", svarade jag sedan.
"Har det blivit bättre? Alltså med dig och trånga utrymmen och låsta rum?"
"Ja, det har blivit ganska mycket bättre", svarade jag medan jag öppnade dörren. "Du får gå först, eftersom jag inte kan vägen."
Abel nickade och började gå uppför trappan. Jag följde efter henne och kände snart hur trötta mina ben blev.
"Vi är snart uppe, tror jag", sa Abel efter en kort stund. Hon hade rätt.
Vi kom ut på toppen på tornet och stirrade utöver Pistore. Jag blev lika förundrad som förra gången.
"Vad sa Richard till dig här uppe?" frågade jag efter en stund.
"Han sa inte så mycket, mest att jag kanske skulle styra över det här en dag. Jag blir nästan rädd när jag tänker på det", sa hon med ett svagt leende. "Sen sa han inte så mycket mer."
Jag nickade.
"Han har rätt, du kan bli härskarinna över Pistore. Vad säger du om det, Abel?" log jag.
"Aldrig i livet", skrattade hon. Sedan blev hennes ansikte allvarligt. "Det skulle jag verkligen inte vilja."
"Jag känner likadant", svarade jag. "Richard tog också mig upp hit när jag kom hit. Han sa samma sak till mig ungefär. Fast jag var ju lite mer olydig så han prata om det också", mumlade jag mest för mig själv.
"Var du?" frågade Abel förvånat.
"Ja, det var hon", sa Richards röst bakom oss. "Och inte har det blivit särskilt bättre, eller vad tycker du, Alice?"

Bra