Rollspel: Marodörernas tid

Jag hörde Remus rop och var glad att han var i sin vanliga förm. Jag förvandlade mig tillbaka och reste mig upp men föll ner igen.
- Hej Måntand, sa jag och log svaht.

"det är lungt. Jag är snart uppe och hoppar" sa jag och log ansträngt och försökte sätta mig upp men gav upp när det gjorde ont.
"hur mår du själv?" frågade jag ansträngt och såg oroligt på honom

- Vi visste vad vi gav oss in på, sa jag med ett svagt leende.
Jag satte mig upp bättre och lutade mig mot ett träd.
- Fast vi är nog tvungen att vila en stund, mitt sår har nyss slutat att blöda, sa jag och såg upp på Remus.

Remus skakade på huvudet emot Sirius. "Detta är allvarligt, Sirius!", sa han.
"James...", svarade han sedan och log ansträng emot sin vän. "Jag...", han bet sig åter igen i läppen.

Jag såg på Remus
"nejdå jag vilar bara" sa jag och log ansträngande
"jag tyckte det såg så bekvämt ut här på marken"
Jag såg på James
"hur är det med dig, Bambi?" frågade jag
"Remus oroa dig inte vi visste som sagt vad vi gav oss in på. Är det nånstans fel så är det mitt. Jag fick med er ut och tvingade er att skrämma Snape, så det är mitt fel" sa jag sorgset

"Det är inte ditt fel, det är mitt fel! Vem var det som skadade er allvarligt?", fräste Remus mest för att han var orolig för dem. "Ni borde gå raka spåret till madam Pomfrey och jag... ska gå och dö någonstans!", svarade han och slet sig i håret. Vad skulle rektorn säga?

- Det är bara bra med mig Hunden, sa jag och försökte mig på med ett av mina vanliga leenden.
Hur är det själv?
Och du tvingade inte oss vi var med på det, vi kunde själv bestämma om vi ville hoppa av, men det gjorde vi inte Sirius, sa jag och log tröstande mot min vän.
- Vi ska gå till Pomfrey, men du ska inte dö.
Vi visste vad vi gav oss in på och det är inte ditt fel.
Du kan inte kontrolera dej, sa jag och såg upp på Remus.

"jag mår toppen, aldrig varit bättre" skrattade jag "och nej Måntand det är inte ditt fel och gå inte att dö. Vi tillåter dig inte. Jag hindrar dig på något sätt" skrattade jag ansträngt
"jag tror inte rektorn lär säga något eftersom han aldrig kommer få veta något" sa jag lätt

"Men ändå! Jag kunde ha dödat er!", svarade Remus och gav James en av sina strängaste blickar.
"Men... jag förtjänar definitivt inte er som vänner.", tillade han sedan och såg besvärad ut.

- Ja men du kan inte kontrolera dej, om du går och dör så gör vi det med. Och då har du ju ändå inte räddat oss, sa jag med ett flin och såg på honom.