Draco Memoraid del 2 - This is War[OBS! Du behöver inte ha läst 1:an]

Å, det värmer mitt hjärta att så många fortfarande läser ♥
Då ska jag snart lägga upp ett fräscht kapitel till er! Och min dotter heter Charlie Ville döpa henne till Draco men men.. Nog för att han är tjejig men det kanske skulle vara att gå över gränsen

Elzyii! Me has missed you so much!!♥

Smoke Smoke finns kvar och läser alltid de som skrivis av the Queen, fast de bryr sig säkert ingen om!:3 Läser fortfarande på detta om och om igen för säkerhets skull. Vill inte glömma bort något!♥

Längtar!♥

Och hoppas allt är bra med dig och lilla söta Charlie, och sen så vill jag gärna att du ger Charlie en liten puss på kinden från mig. Om det nu inte tar så mycket engeri från sötaste dig! Men ajaj nu får du och familjen ha de bra!♥ Hör av dig nån gång om de går!:-)

\\ Puss å kram Smoke Smoke!♥

Elzyii!! Åh, du är tillbaka! Va man har saknat dig asså!

Stort GRATTIS till lilla Charlie! Och även till flytten och allt annat som förmodligen hänt i ditt liv senaste månaderna! ♥

Kommer ALLTID att vara trogen till denna FF! Alltid! Har längtat halvt ihjäl mig efter ett nytt kapitel och jag bara VET att det kommer bli ett fantastiskt kapitel!

Så himla glad att du är tillbaka!
MÅNGA KRAMAR! ♥

Fyfan sämst du är!

Det där du skriver är bara
barnsligt. Elzyii
Är bara bäst så det så!!

Att skriva så betyder väl med andra ord att du inte är så bra själv?

Hmm... Någon som är osäker på sin egna förmåga och måste tracka ner andra människor som är awesome? Dålig stil hörru... -.-'

Ja fy på dig Dawn.. trodde du var bättre än så!!! Du måste VERKLIGEN ha dåligt självförtroende )))

Själv har jag äntligen kommit på lösenordet och kommit in här igen så jag är bara glad! Och skriver på som vanligt, trots att jag inte har nå läsare kvar kanske Här kommer ett nytt kapitel!
Eftersom det var sålänge sen jag skrev (förlåt för det!) så har jag skrivit om hela förra kapitlet och så skrivit dit lite nytt. Kommentera för nytt kapitel! Och nej jag kommer aldrig sluta skriva.. så länge jag har NÅN läsare kvar som gillar det jag gör!


Kapitel 5 (Omskrivet och längre)

Resan till det förgågna

Draco räknade tyst för sig själv. När den spruckna moraklockan slog sitt elfte slag drog han en djup suck och torkade bort en tår från den bleka lätt ärrade kinden. Han skämdes över sig själv men kunde inte tvinga tillbaka känslan av vemod. Just i det här ögonblicket skulle han ha varit på väg till Hogwarts tillsammans med sina vänner i Slytherin. Han hade kunnat vara en av dem som just nu pressade sig genom tåget för att leta reda på en tom kupe för att sedan upptäcka att de inte behövde leta eftersom tåget inte ens var halvfullt. Det borde varit han och inte Zabini som tog Elli i handen och hjälpte henne att få upp koferten på bagagehyllan. Det borde varit honom som hon lutade sig emot när tåget sakta rullade ut från perrongen och han som strök en silkeslen kastanjebrun hårslinga ur hennes ansikte.
Istället satt han, som vanligt, instängd på rummet och betraktade fårorna i det spruckna väggarna med en min av djup avsmak. På våningen nedanför hörde han någon tala med hög röst. Det var en man och en kvinna; och trots att Dracos rum låg längst bort i änden på korridoren en trappa upp kunde han tydligt urskilja sin moster Bellatrix Lestranges skärande stämma.
Han reste sig från sängen och smög fram till dörren som svängde upp på vid gavel och avslöjade en mörk korridor. Rösterna blev med ens tydligare och Draco kunde med viss ansträngning urskilja ett par meningar såsom "Har du inte förstått att jag..." och ”Det höver inte bli på det viset bara för att Severus antyder det!". Han tappade intresset och traskade tillbaka till sängen.
Snabba steg hördes plötsligt i den knarrande trappan och Draco som inte alls var beredd på sällskap satte sig hastigt upp och stirrade mot dörren. Varenda nerv i hans magra kropp spännde sig och han lät blicken falla ner på trollstaven som omsorgsfullt låg instoppad under hans kudde. När dörren öppnades var det ingen mindre än hans far, Lucius Malfoy som steg in i rummet och Draco slappnade av en smula.
"Vad har du för dig här uppe, Draco?" frågade Lucius med sin släpiga röst.
"Man skulle nästan kunna tro att du sysslar med mörk magi."
Han log åt sitt eget skämt och slog sig ner på sängkanten bredvid sin son.
"Jag får ju inte vara nere med er!" sa Draco gällt. "Ni säger bara att jag ska stanna här uppe. Att jag är för liten för att förstå vikten av det ni säger..."
Lucius skrockade och la en senig hand på sin sons axel.
"Alldeles riktigt Draco. Jag vill ju inte att du ska tappa ansiktet inför hela gruppen , eller hur? Det är viktigt att vi alla gör vårt bästa och bidrar med vad vi kan. Och i ditt fall är det klokast att hålla en låg profil och göra det som vi säger åt dig. En dag ska du också få delta med största respekt." Lucius strök ett smalt iskallt finger över Dracos kind och hans rös.
"Eller du kanske har ångrat dig?" Dracos pappa la huvudet på sned och betraktade sin sons bleka ansikte som nästan var identiskt med sitt eget.
"Du kanske rentutav vill tillbaka till den där skolan? Du kanske inte alls är stolt över uppdraget som mörkrets herre valde att anförtro dig. Och över att han förlät dig trots ditt katastrofala misslyckande. Du kanske bara ser det här som en plåga, Draco? Som ett ändlöst tidsfördriv?" "Nej!" Draco skakade på huvudet. "Jag vill inget hellre än att bli en av er. Jag vill slåss vid Mörkrets herres sida. Jag vill slåss för det som är rätt."
"Och det ska du också få göra min pojke, din tid kommer. Var så säker. Annars hade vi aldrig beslutat oss för att ta in dig i klanen om vi inte trodde på dig."
Draco tittade upp och mötte sin faders blick. Det var någonting i hans röst som gjorde att Draco hade svårt att tro på det som sagts. Istället för att svara nickade han bara kort.
Var det någonting han hade lärt sig under sina veckor på det här stället var det att vara mycker sparsam med vad man sa.
"Faktum är Draco - att jag har en liten fråga till dig." Lucius harklade sig.
"Din vän Zabini. Hans mor påstår att han skulle bli en utmärkt dödsätare i hennes ställe. Vad har du att säga om det?"
"Öh... Jag vet inte. Ingen aning", sa Draco. "Ni får väl fråga honom."
"Nu frågar jag dig Draco. Tror du att Zabini skulle kunna tillföra oss någonting?"
"Han är en ynkrygg", fräste Draco. "En svikare. Han har aldrig platsat i Slytherin."
"Men kanske han ändå har någonting som skulle intressera... oss? Något utöver det vanliga?"
"Nej." Plötsligt var det viktigt för Draco att få sin far att förstå hur ynklig Zabini var. Om det var för hans egen skull eller för Zabinis visste han inte. Draco kunde helt enkelt inte föreställa sig Zabini i hans ställe. Han skulle inte klara en enda dag under samma tak och under samma levnadsvilkor som de levde under. Han skulle bli dödad efter bara ett par timmar. Och trots att Draco inte brydde sig det minsta om Zabini (För det gjorde han verkligen inte!) så skulle Elli bli ledsen. Kanske skulle hon ge Draco skulden för det också.
"Nej, han skulle inte platsa här", sa Draco bestämt. "Ni begår ett stort misstag om ni ber honom ansluta sig till oss."
"Om du säger det så." Lucius reste sig upp och betraktade sin sons beslutsama ansikte.
"Jag ska ta disskusionen med mörkrets herre innan vi fattar något beslut. Trots allt är det ju han som avgör vilka vi rektyrerar och inte."
Med de orden försvann Lucius och lämnade Draco ensam. Han la huvudet i händerna och stönade. Skulle Zabini också bli indragen i det här? Då skulle alla Dracos chanser att träffa Elli igen vara förlorade.

Jag såg ut genom tågfönstet och försökte att inte låtsas om det föraktfulla blickarna
som kastades åt mitt håll. Att sitta i Slytherinvagnen var att utmana ödet lite för mycket och den olustiga känslan som jag hade haft sen vi steg på tåget och jag lät mig övertygas av Blaise att sitta tillsammans med honom ökade för varje minut.
"Vad gör hon här?" Hade varit det första som min favorit fiende Pansy Parkinsson hasplat ut sig när hon kom insläntrade tillsammans med sina bästa väninnor, Millicent Bullstrode och Alyson Umbridge. Blaise hade bara ryckt på axlarna och jag bestämde mig för att fullständigt ignorera henne resten av resan vilket var lättare sagt än gjort.
Hon verkade vara på ett ännu uslare humör än vanligt vilket jag gissade berodde på att Draco givit sig av utan att tala med henne föst. Förutom Pansy Parkinsson och hennes vänner hade vi sällskap av Dracos forna vapendragare, Vincent Crabbe och Gregory Goyle. Dessa vanligtvis enorma bjässar såg ovanligt ynkliga ut där det satt ihoptryckta i varsitt hörn av kupen, oförmögna att konversera och förvirrade av förändringen att inte längre styras av Draco.
De liknar två övergivna hundvalpar, tänkte jag och betraktade dem ett kort ögonblick. Två hundvalpar som blivit av med sin älskade husse och utkastade i en helt främmande värld där dem inte känner till spelreglerna.
Blaise verkade tycka synd om Crabbe och Goyle för han gjorde flera försök att prata med dem. Men efter ett par misslyckanden gav han upp och försvann bakom sin fickspegel igen. Jag log för mig själv. Blaise var den mest självupptagna kille jag hade träffat men det var inget som störde mig. Pansy däremot suckade högljutt och himlade med ögonen. Blaise hade aldrig legat särskilt högt upp på hennes topplista, särskilt inte sen han hade gått tillsammans med mig på julbalen förra året. För en stund lät jag mig föras tillbaka till ett Hogwarts som sjöd av färg och musik. Och till en alldeles speciell kyss som hade utdelats utanför slottet den där kalla natten i slutet på December. Diskret torkade jag ögonen på klädnaden. Vad tjänade det till att lipa? Draco var borta. Han skulle knappast komma tillbaka bara för att jag satt och tjöt. Det enda som skulle hända var att Pansy fick ännu en anledning att hacka på mig och det hade jag ingen lust att unna henne. Det var nog illa som det redan var.
"Tror ni att mycket har förändrats på skolan?" Millicent stoppade in ett tuggumi och blåste en stor skär bubbla som fick hennes ansikte att se ännu fetare ut.
"Klart att det har pappskalle!" fräste Pansy. "Skolan ska visst ha en helt ny policy. Jag har hört att den nya rektorn föraktar såväl smutskallar som blodsförädare", hon kastade en menande blick på mig, "och de ska visst ha satt in speciella åtgärder för att tömma skolan på allt smutsigt innehåll som aldrig borde ha satt sin fot där från första början."
"Jag hoppas att du menar dig själv." sa jag och mötte Pansys blick. Pansy blev genast illröd i ansiktet av ilska. "Hur vågar du tala så till mig?" fräste hon och reste sig så hastigt att katten som legat och spunnit i hennes famn med ett ilsket fräsande åkte ner på golvet.
"Det är exakt sådana som du jag syftar på! Dumma ungar som öppnar munnen utan att veta vad de pratar om."
"Det låter av som en utmärkt självbiografi", svarade jag lugnt. "Har du skrivit den själv eller har dina högintelligenta vänner hjälpt dig?"
Pansy fräste på samma sätt som katten och kastade sig efter sin trollstav och slängde med den åt mitt håll. En grön stråle sköt ut ur spetsen och svedde en stort svart fläck på nackstödet där mitt huvud hade befunnit sig ett par sekunder tidigare. "Sluta!" skrek Blaise och kämpade för att slita trollstaven ur Pansys händer. "Lugna ner dig Parkinsson!"
Mitt under turmultet öppnades kupedörren och en mörk gestalt i huva blottade sig i dörröppningen. Asiktet lyste vitt och ögonen skimrade som två glödlampor när varelsen långsamt rörde sig in mot mitten. Sedan fällde den ner huvan och blottade ett par märkbart spetsiga vita tänder.
"Demento..Nott!" flämtade Pansy, som fortfarande hölls tillbaka av Blaise.
"Vad gör du här inne?"
"Jag kände för lite sällskap",sa Nott långsamt och formade läpparna i ett glädjelöst grin. "Om ni inte har något att invända..." Han tittade från mig som stod upp med armarna lyfta mot ansiktet i ett försök att skydda mig från förhäxningarna till Pansy som hade slappnat av i Blaise grepp.
"Det verkar som att ni har fullt upp."
"Ingen fara", sa jag snabbt. "Slå dig ner."
Nott vände ansiktet mot mitt håll och betraktade mig under tystnad ett kort ögonblick innan han satte sig på min gamla plats närmast fönstret utan att bry sig om den svarta fläcken.
Pansy, som inte förens nu verkade upptäcka att Blaise fortfarande höll i henne, slet loss sin arm och tecknade åt sina kompisar att följa efter henne ut ur vagnen och dörren stängdes med en ilsken skräll bakom dem. Jag huttrade till och drog klädnaden tätare omkring mig.
I samma stund som Nott hade kommit in i kupen så hade kylan kommit som ett brev på posten. Han verkade märka av min tanke, för han nickade knappt märkbart åt mig. Kanske trodde han att jag var rädd? Då trodde han fel, för vad fanns det att vara rädd för? Hans vampyrtänder kanske skrämde andra men inte mig. Blaise verkade emellertid skräckslagen. Han hade, liksom Crabbe och Goyle, gjort sig så liten han bara kunde och satt nu intryckt i hörnet och verkade önska att han inte existerade överhuvudtaget.
"Vart har du dina andra vänner då, Zabini?" Sa Nott och riktade sin kalla blick mot Blaise som ofrivilligt ryckte till när han blev tilltalad.
"Varför är de inte här med dig?"
"De har annat att sköta", mumlade Blaise lågt utan att se på Nott. "Affärer."
"Låter spännande", sa Nott och jag kunde svära på att han var sarkastisk.
"Låt oss hoppas att det inte är någonting som ställer till det för dig."
Sedan vände han sig mot mig.
"Och vad beträffar dig då, Eleonora? Du kan inte vara den enda Gryffindorelev som är kvar på skolan?" Jag kunde inte hålla tillbaka en fnissning. Han lät som en ålderstigen lärare som tilltalade sin gamla favoritelev.
"De håller till i en annan vagn", svarade jag.
"Blaise är lika mycket min vän som de är."
"Och det är ömsesidigt, förstår jag?" sa Nott lömskt.
"Då får man gratulera."
"Varför intresserar det dig, egentligen?" Jag kunde inte hjälpa att jag blev irriterad av hans närgågna frågor.
"Och varför kom du in hit? Du är inte den som direkt törstar efter sällskap. "
Notts leende blev bredare och han blottade ett par spetisga hörntänder.
"Jag måste erkänna att jag blev nyfiken."
Vad han blev nyfiken på fick jag aldrig veta. För att visa att samtalet var avslutat vände han sig om och stirrade ut i kvällsmörkret som virvlade förbi utanför fönstret när tåget rullade fram på rälsen; gnisslande och klagandes.
"Vi borde vara framme snart, inte sant?"
Blaise nickade som svar på min fråga och jag rotade i väskan efter en snodd och en hårborste. Efter att ha snott ihop mitt mörkt kastanjefärgade hår i en slarvig knut lämnade jag en bedjande Blaise kvar i kupen för att söka upp Ginny Weasley, Luna Lovegood och Neville Longbottom som satt i en helt annan del av tåget.
De ryckte förvånat till när jag öppnade kupedörren och deras spända ansiksuttryck ersattes av ett lugn när det såg att det var jag som stod i öppningen och ingen dödsätare.
"Vart har du varit? Åh nej!" Neville spärrade upp ögonen som såg onaturligt stora ut i hans bleka runda ansikte. "Säg inte att du varit tillsammans med Slytherin!"
"Neville." Luna spände strängt blicken i Neville. "Vi vet både du och jag att Elli är vän med Zabini."
"Ja men vi behöver väl ändå inte gilla det för den delen, va?" muttrade Neville och sjönk tillbaka mot sätet. "Hur var det där borta då?"
"Spänt", sa jag och slog mig ner bredvid Luna som ivrigt flyttade sig åt sidan. "Precis som här." "Jämför dem inte med oss!" spottade Neville.
"Dem är inte närheten..."
"Pansy Parkinsson gjorde ett klumpigt försök att döda mig, då kom Nott in och avstyrde allting genom att bara visa sig", fortsatte jag utan att ta någon notis om Neville. "Och sedan gick jag hit. Och du kan stänga munnen", tillade jag och puttade på Ginny med foten.
"Är det sant?" sa hon långsamt. "Försökte Parkinsson...?"
"Ungefär. Hon hade nog inte tvekat iallafall." Ginny skakade på huvudet så att hennes röda hårman dansade runt hennes axlar och Neville såg trånande på henne.
"Saker och ting har i allra högsta grad förändrats." Ginny suckade.
"Jag tror att hon bara är avundsjuk på dig, Elli", sa Luna drömmande och lyfte ansiktet från tidningen. "Du är nästan lika söt som en skål med sockrad paddpudding medan hon är ful som ett troll."
"Öh, tack så mycket Luna", sa jag och flinade. "Det var den finaste komplimangen jag någonsin fått. "
"Ingen orsak", svarade Luna och log med hela ansiktet. "Jag önskar att jag hade varit lika söt som dig och Ginny. Om jag hade varit det kanske jag hade haft en pojke att vara tillsammans med", la hon till och studerade eftertänksamt Neville med sina blåa, lätt vindögda ögon.
Neville svalde och stirrade förskräckt upp på henne.
"Säg inte sådär Luna!" sa Ginny skarpt. "Du är jätte söt."
"Och du har ett väldigt vackert hår", sa jag och fångade en tes av Lunas blonda hår i min hand. "Vilken pojke skulle inte falla för det här?"
"Vad snälla ni är", sa Luna glatt. "Ni får mig nästan tro på att jag skulle kunna få en pojkvän."

Tåget vinglade plötsligt till och stannade. Ginny, som satt närmast fönstret konstaterade att vi var framme på slutstationen och jag lämnade vagnen med ett hastigt "Vi ses senare" och skyndade tillbaka till Slytherinarnas del av tåget. Trots att det var terminstart så var Hogwartsexspressen knappt hälften så fullsatt som den brukade vara och det var inga problem att ta sig tillbaka till kupen. Blaise hivade med Goyles hjälp ner kofferterna från hyllan och med den i ena handen och Shantis bur i den andra trängde jag mig ut i korridorren tillsammans med de andra fyra. Crabbe och Goyle höll sig på behörigt avstånd och försvann snart bakom ett par viskande sjätteårselever. När vi klev ut på perrongen slet en isande vind tag i mitt ansikte och fick mig att dra efter andan.
"Kom fram här med er! Ni ska skrivas in innan ni får tillgång till transporten. Se så, ställ upp er i kö så vi kan få det här överstökat era odågor. Första årselever bildar en egen kö till vänster resten ställer sig här borta. Snabba på!" Argus Filch stod tillsammans med två mörklädda typer som jag antog var dödsätare. Han verkade vara i sitt esse där han bredbent iförd en fruktansvärt ful skinfäll stod och viftade med ett block och någonting som var misstänkt lik en avhuggen människohand; "Ingen kliver in i vagnen utan att ha gett sig tillkänna!"
"Kom här", mumlade Blaise och tog mig i armen. "Vad tittar du på?"
MIn blick hade fastnat på en siluett som långsamt rörde sig bakom de tre männen. Och för ett ögonblick tyckte jag mig se Lord Voldemorts skepnad skimra förbi med ett elakt grin i det kritvita dödskalleliknande ansiktet. Jag flämtade till och blinkade snabbt bara för att upptäcka att han i samma stund var försvunnen.
"Elli?" Blaise gav mig en puff i sidan. "Kom nu."
Jag ruskade på huvudet för att bli kvitt den skräckinjagande synen som hade etsat sig fast på min näthinna likt Droobles bästa bubbelgum. Självklart hade inte Voldemort befunnit sig här i byn, bara tanken var skrattretande. Ändå kunde jag inte låta bli att ständigt se mig om över axeln medan vi väntade på vår tur i kön.
"Vad har vi här då? Ser man på."
En man med nästan lika vaxgult ansikte som Severus Snape tittade slugt på mig.
"Dig känner jag igen. En Gryffindor, inte sant? Bodde tidigare hemma hos familjen Malfoys. Vilka förlorare..." Han mumlade något till sin kollega som kladdade ner ett par meningar i sitt block. "Och vad dig anbelangar så har du mycket att lära, flicka lilla."
"Är du renblodig?"
"Ja", sa jag och började ana onåd. "Vad skulle det göra för skillnad?"
De bägge dödsätarna började skratta. "Det ska jag tala om för dig flicka." Den vaxgula stack sitt ansikte tätt intill mig och blåste sin stinkande andedräkt i mitt ansikte.
"Det kan vara skillnad mellan liv och död."
Jag backade undan och rös. En kall kåre letade sig ner längs ryggraden på mig.
"Du har klarat dig förvånansvärt länge", fortsatte han medan han letade i sin rockficka och fick fram en dosa snus, "och det kan du skatta din lyckliga stjärna för."
Han stoppade in en prilla under läppen och smackade njutningsfullt.
"Det enda vettiga som mugglarna framställt. Nog diskuterat, infinn dig i en vagn tillsammans med de andra. ”De andra”, upprepade han och nickade mot en grupp Gryffindorare.
Jag som hade hållit på att följa efter Blaise till hans vagn stelnade till och tittade upp på mannen. Sedan skakade jag sakta på huvudet och kröp upp i vagnen som visade sig tillhöra ett par sjätteårs elever, därebland bröderna Creevey som ivrigt hälsade på mig med högljudda rop. Medan testralerna fnysande och frustande styrde vagnarna upp mot slottet la jag märke till att eleverna som tillhörde Slytherinhemmet fick passera utan att skriva upp sig.
"Har du hört det senaste?" Colin lutade sig fram och viskade med halvkvävd röst. Hans gråblå ögon lyste under den råttfärgade luggen och han gjorde en så hastig rörelse för att mota bort sin lillebror som försökte lägga sig i samtalet så att han själv höll på att falla ur vagnen. Jag rynkade pannan. "Vadå?"
"Jean Petrius är på flykt. Dödsätarna invaderade hennes hem i förrgårkväll, alldeles innan resan till Hogwarts och mörade hennes lillasyster. Hon skulle börjat här igår." Colin rös.
"Hon gick i min årskurs, i Ravenclaw."
"Fy vad hemskt!" Jag hade blivit lika blek om kinderna som Nott. "Varför det? Vad hände?" "Dödsätarna har gett order om att mörda alla mugglarfödda elever. "
Colin kastade en misstänksam blick över axeln innan han fortsatte: "La du inte märke till hur tomt det var på tåget? Det är flera stycken som tvingas hålla sig gömda. "
"Men... Det är ju förfärligt! Jag slog handen för ansiktet och stirrade på Colin.
"Men... du och din bror är väl...? Och Dean... Kommer inte han...?"
”Både Dean och Seaumus är halvblod så de klarar sig nog. Vi har gjort en del förändringar, med bröderna Weasleys hjälp. Vi vill hjälpa till att slåss!"
"Men Colin.. det är livsfarligt! Om de upptäcker er..."
"Den dagen den sorgen", sa Colin glatt och knuffade lite på sin lillebror.
"Men det borde ta ett tag för dem att kolla upp om våra uppgifter stämmer. De vet om att vår pappa arbetar som mjölkbud så där kunde vi inte ljuga, men det kan inte ha en aning om hurvida vi har en brylling som arbetar med Kentaur uppfödning i Bryssel eller inte. Det borde ta ett bra tag för dem att lista ut. "
Jag öppnade munnen för att komma med en rad anledningar till varför deras ide var helt åt skogen men fick lov att stänga den igen. Vi hade kommit fram till slottet och mitt hjärta snörjdens ihop likt den snara som fästs runt halsen på en kanin som ska tillaggas när jag fick syn på vad som låg på marken utanför slottsportarna.
"Drakar?" Jag kunde inte hålla rädslan borta från rösten när jag stirrade på det enorma vidundret som satt fasttjudrad utanför porten. Aldrig hade jag sett något liknande. Draken vecklade ut sina vingar och vrålade ilsket mot oss. Den verkade stor och klumpig där den med ben som påminde om små stridsvagnar desperat krafsade i marken efter föda medans den då och då fick ett utfall och skrek ut sitt missnöje över sjön. Färgen på den fjällprydda kroppen liknade torkad senap och ögonen var stora och gula med rödsprängda pupiller. Trots att hon i sin helhet var så skräckinjagande kunde jag inte låta bli att känna ett vist stygn av medlidande i hjärtat. Framför draken låg ett näste med krossade ägg och jag anade hur de burit sig åt för att locka henne till att komma så nära så de hade kunnat tjudra fast henne.
"Där är en till."
Jag vred på huvudet åt det håll som Dennis Creevey pekade och fick syn på ännu en drakhona
med ett kvadat bo framför sig.
"Det där är helt barbariskt", viskade jag.
"Hur kan dem ens.. Vad är det?"
Colin hade plötsligt blivit blek om kinderna.
"Jag tror jag vet hur de tar reda på om man är renblodig eller inte nu."
Han svalde och pekade med ett darrande finger mot ingången där en flicka från Huffelpuff precis hade blivit stoppad. En utav männen som registrerat oss släpade fram henne till drakhonan på höger sida som genast började sniffa i luften. Så fick hon med ens vittrning på något och gav upp ett vrål som fick löven på träden närmast att falla av. Mannen gestikulerade till en utav sina kumpaner som slöt upp vid hans sida.
"Vem är du?" skrek han till flickan som nu gråtande fallit ner på knä.
"Är du verkligen Carrie Clearwater?"
"Ja!" svarade hon snyftande och knäppte händerna över bröstet. "Jag svär!"
"Och du är ett halvblod?"
"Ja, ja, ja!" skrek hon. "Min mamma var häxa, jag kan bevisa.."
Mannen som anslutit slet tag i hennes axel och skakade henne hårt. Sedan pekade han mot draken som fortfarande vrålade. "Och hur kommer det sig då att draken antyder annat?"
"Jag vet inte, jag vet inte! Snälla ni, snälla ni, jag kan bevisa.."
"Här finns inget att bevisa flicka. " Mannen med det vaxgula ansiktet böjde sig fram och strök en slinga av mörkt hår från flickans ansikte som nu var lika vitt som snö. "För bort henne. "
"Nej! Jag lovar, jag kan bevisa det! Jag kan bevisa att jag talar sanning!"
"Nej Ellie!" Utan att jag hade lagt märke till det själv så hade jag tagit ett par steg i riktning mot flickan som nu under ett utdraget plågat skrik som fick nackhåren att resa sig fördes bort av de två männen. "Vi är redan illa ute som det är."
"Vart för de henne?"
Colin rös och bet sig i läppen. "Det vet du", sa han lågt. Svaret fick mig att rysa.
"Azkaban?"
"In med er nu! Skynda på, kom igen. Söla inte! Vi har inte hela dagen på oss."
Filch kom staplande med flaxande armar och vi började röra oss mot entren. Ingen, inte ens slytherineleverna, verkade vara särskilt sugna att passera drakarna som oavbrutet kastade sig av och an.
"Men Colin", väste jag lågt för att inte fel öron skulle uppfatta mina ord. "Du och Dennis..?" "...har haft kontakt med bröderna Weasley som jag redan sagt. Oroa dig inte."
Han log ett leende som var ovanligt blekt för att komma från honom. "Vi fixar det här."
Han knep ihop ögonen, tog sin lillebror i handen och passerade draken. Den vred ena ögat mot dem så vitan blottade sig och för en ögonblicks sekund trodde jag att slaget var förlorat. Så vände den lika hastigt på blicken igen och högg mot Theodore Nott som i sakta mak rörde sig efter ett par andra slytherinare. Nott höjde inte ens blicken. Han fortsatte bara att gå som om ingenting hade hänt och jag gjorde mitt bästa för att följa hans exempel.

Hoppas verkligen att ni fortsätter läsa! Nu har jag äntligen fått tid att börja skriva igen

Du fattar inte hur glad jag blev då jag såg att du skrivit här igen...♥ Punkt slut. Jag önskar jag kunde skriva så sjukt bra som du gör. På det sätt du formar dina meningar... Allt faller sig så naturligt och ändå är sättet du skriver på minst lika bra som en "riktig" författare som fått sin bok publicerad.
Får jag (antagligen än en gång) fråga hur du skriver som du gör?
♥♥♥

YEEEES! Du är tillbaka! Jag har väntat jättelänge på ett nytt kapitel! Jag kommer inte sluta läsa, och det tror jag inte att de andra som läst allt hittills gör heller.

Läste det lite hastigt, kommer antagligen läsa det igen sedan, men det var jättebra! Jag älskar dina jämförelser och man ser verkligen framför sig allt som händer ♥ Det var någon särskrivning här och där, men det är inte som direkt störde mig ^^ Du har verkligen utvecklats sen början av denna berättelse. Både i ditt språk och i hur du formar din berättelse, och det är något jag beundrar! Fortsätt som du gör! ♥