En kittel full av kärlek (3:e generationen)

IT'S JUST MEANT TO BE! :'D Jag menar Sames, det har alltid varit de två. Men tack vare johhana så har vi fått en otroligt bra fanfiction fylld av kärlek. Jag har läst allt som hon lagt upp här på Mugglis och jag kan verkligen inte fatta hur hon klarar av att avsluta allting. :O På ett så perfekt sätt. Det är så bra. *dör*

Håller med ^^

Oj vad häftigt, Albus!!

DU MÅSTE ÅKA, SARAH ÄR JU ÄNDÅ KÄR I JAMES! ♥


Jippi! Skönt att Scorpius kommit över Rose ♥

Jag tycker verkligen att Albus ska åka. Han kan inte gå miste, antagligen åker han och Sarah förstår eller så åker han utan att Sarah förstår!!

I LOVE THIS THING!

Albus åker till lägret, och Sarah gör slut med han och blir ihop med James!

Awsome kapiel!

Kapitel 54
Rose
Det är april. Bara två månader kvar av det här läsåret. Sen är det sista året som gäller. Jag menar, det har gått så fort. Så mycket har hänt. Både bra och dåligt. Jag kan märka att stämningen i sällskapsrummet är tung. Både elever från årskurs 5 och 7 sitter mest och pluggar. Jag ger ifrån mig en lättad suck över att jag inte har några stora prov i år. Nog för att jag tycker om att plugga men det är inte rätt tillfälle. Dessutom har jag slarvat den senaste tiden. Att professor Snigelhorn gav mig ett A på en uppgift slog mig häromdagen. Att jag dessutom skolkade ifrån en lektion. Det är inte jag. Med en knuten hand knackar jag på dörren. Vår gråhåriga, skalliga, trolldryckslärare öppnar dörren till sitt kontor.
- Ms Weasley, vad kan jag hjälpa er med? frågar han försiktigt.
Jag plockar fram en pergament rulle från min väska och räcker fram den.
- Det är en ny version av uppgiften som du gav mig A på, förklarar jag. Jag har insett att det inte var min bästa uppgift.
Professor Snigelhorn tar uppgiften och vinkar in mig. När jag är inne stänger han dörren. Jag sätter mig ner framför hans skrivbord och Professorn börjar genast att läsa min pergamentrulle. Under tiden han läser tittar jag mig omkring. Väggarna är klädda av foton och tidningsutklipp på gamla elever ifrån professorns Snigelklubb. Jag kan se farbror Harry och även faster Ginny bland bilderna. Professorn har även flera hyllor som är fulla av flaskor och burkar med olika färger på innehållet. Snigelhorn väcker mig ur mina tankar genom att dra ut en låda ur skrivbordet och plockar fram en rulle. Sedan går han fram till eldstaden där elden brinner under en kittel och kastar rullen in rullen bland lågorna.
- Låt oss säga att uppgiften aldrig har funnits. Jag har fortfarande bara gett dig U för Utomordentligt på dina uppgifter, säger han och tittar på mig med sina krusbärsfärgade ögon.
Jag ler brett
-Tack så mycket professorn, säger jag och skakar hans hand innan jag lämnar hans kontor.
När jag har kommit upp ur fängelsehålorna styr jag mina steg mot biblioteket, där ska jag ta tag i de uppgifter som jag har kvar att göra innan vi slutar. Även här är det elever som studerar till antingen G.E.T eller F.U.T.T. Jag sätter mig vid ett bord och slår upp en bok. I ögonvrån ser jag ett par som sitter på andra sidan av rummet. Jag vrider på huvudet och inser att det är ett bekant par. Det är Albus och Sarah. De pratar inte utan sitter på varsin sida av ett bord. Jag tittar på dem. Sarah tittar drömmande ut genom fönstret och Albus tittar på henne. Men det är inte med kärlek han tittar på henne. Hans blick är fundersam och nedstämd. De byter position. Sarah vrider på huvudet och Albus tittar bort. Hennes blick är sorgsen. Deras blickar möts inte. De sitter bara där med bordet mellan sig. Jag rynkar min panna. Det är visst inte bara jag som har kärleksbekymmer. Albus reser sig upp och säger någonting till Sarah som bara nickar lite kort sen försvinner han. Det där såg inte bra ut.
- Sarah, säger jag.
Hon rycker till. Visste inte att jag satt där.
- Åh hej, säger Sarah och lägger ett leende på läpparna.
- Är allt okej? frågar jag.
Hon nickar.
- Albus skulle iväg på träning. Match snart du vet, säger Sarah.
Jag nickar och tittar på henne. Hon undviker min blick och jag förstår att någonting inte står helt rätt till men jag vågar inte fråga vad det är.
- Jag måste nog gå iväg jag med. Vi ses sen Rose, säger Sarah och skyndar iväg innan jag hinner säga hej då.
Nej, det är inte bara jag som har kärleksbekymmer. Jag återgår till min bok. Jag hinner läsa ett par sidor innan någon slår sig ner vid mitt bord.
- Gå härifrån Adrian, suckar jag utan att ens lyfta på blicken.
- Kom igen Rose, var inte arg på mig. Jag gjorde inget fel, säger han.
Adrian lägger sina fingrar på min haka och lyfter upp mitt huvud. Han tittar på mig med glittrande ögon och tar till all charm han har.
- Du utnyttjade mig så att du skulle kunna träffa mina föräldrar. Är det inte något fel med det? frågar jag och tar bort hans hand.
Adrian grimaserar.
- Men det där var ju bara i början. Efter ett tag blev jag verkligen kär i dig Rose. Jag menar det. Snälla, en chans till, säger han.
Jag suckar och slår igen min bok.
- Jag kommer inte att ge dig någon andra chans. Jag är inte kär i dig och kommer aldrig att bli. Låt mig vara, säger jag.
Adrian mumlar en svordom och går sedan iväg. Jag tittar mig omkring. Någon mer som ser ut att vilja störa mig? Men nej, alla är upptagna av sina böcker. Någonting som jag också gärna vill bli. Efter en extra titta runt omkring mig, för säkerhetsskull, öppnar jag min bok igen och låter mig fastna med tankar och blick på bokstäverna som bygger upp den tjocka boken.

Sarah
Jag ligger med huvudet på kudden och resten av min kropp under täcket. I min hand har jag en bild på mig och mina vänner framför Eiffeltornet. Efter det kommer det flera bilder på oss på skolan och efter skolan. Jag drar sakta fingrar över de rörliga bilderna. Gud vad jag saknar dem. Det känns så sjukt att jag snart kommer få se dem igen. Att få krama om dem. Bara känslan av att veta att jag snart kommer gå fram på franska gator som omringas av doften av nybakat bröd eller, bara att faktisk kunna titta ut genom fönstret och se Eiffeltornet inom räckhåll, får mig att le brett. Men det som kommer kännas underbarast, det är att jag kan besöka mamma. Nu i april är det ett år sedan hon berättade om lungcancern. Jag lägger fotona på nattduksbordet och lägger sedan kinden mot kudden och blundar.
När jag öppnar ögonen ser jag inte Roses säng. Jag står framför en korridor med vita väggar och vita golv. Vuxna människor i limegröna kläder antingen springer eller går igenom korridoren. Bakom mig finns det en vit reception där det sitter en kvinna i samma limegröna kläder som de andra vuxna. På väggen bakom henne finns det en tavla av en gammal tant. Tanten börjar plötsligt röra sig.
- Inkommande skada om 10. Ser ut som en kittelexplotion, säger tanten och blir sedan still.
Kvinnan bakom öppnar munnen.
- Botare Boissier, patient som blivit utsatt för kittelexplotion inkommer om 10 minuter, säger hon och stänger sen munnen.
Hennes röst ekar högt och det tar en stund innan jag inser att hon pratar franska. En svängdörr öppnas och en flicka kommer springandes. Hennes mörka hår svävar efter henne och hon ser ut att gråta. Jag följer efter henne. Flickan stannar framför en hiss och trycker otåligt på knappen. Efter ett par minuter öppnas hissdörren och hon stiger in. Innan dörrarna slår igen smiter jag in. Flickan trycker på knappen som leder till översta våningen. Hissturen är snabb och dörrarna har knappt hunnit öppna sig innan hon är ute ur hissen. Sen börjar hon springa igen. Jag kan se hur flickan går in i ett rum men stänger inte dörren efter sig. Jag går in och finner mig i ett fyrkantigt rum med vita väggar och vitt golv. Det finns en säng med stolar runt omkring. Bredvid sängen står det en respirator som är kopplad genom en andningsmask som kvinnan i sängen har över mun och näsa. Flickan sätter sig ner på stolen närmast kvinnan. Bakom mig öppnas dörren och en kvinna kommer in. Hon är äldre än kvinnan i sängen och helt klädd i svart. Hon ställer sig bakom flickan och lägger sina händer på hennes smala axlar. Flickan gråter. Fäller stora tårar som rinner ner för hennes kinder.
- Det är okej mamma, vi är här nu, viskar hon.
Kvinnan lyfter en svag hand och tar andningsmasken.
- Jag älskar dig Sarah, säger hon hest innan hon måste ta på sig masken igen.
Återigen öppnas dörren och en man i limegröna kläder kommer in. Han ställer sig vid fotändan av sängen.
- Det är dags, säger han.
Flickan gråter till och kvinnan bakom henne kramar hennes axlar hårdare. Jag antar att det är för att slippa gråta. Botaren går fram till respiratorn och trycker på ett par knappar. Sen tar han bort masken ifrån kvinnans ansikte och lämnar sedan rummet. Kvinnan i sängen lyfter handen och lägger den på sin dotters hand. Sen tar hon ett rasplande andetag innan det blir tyst. Hela rummet verkar tömmas på syre och jag kan se hur kvinnans hand glider ner för flickans hand. Hon är borta. Flickan gråter ännu mer. Jag sluter ögonen. När jag öppnar ögonen igen är det vita rummet borta. Istället står jag på en mjuk gräsmatta som är full utav gravstenar. Runt ett hål i marken står flickan och den äldre kvinnan. Men också ett par och en kille. Intill den äldre kvinnan kan jag även se ett spöke som ser ut att vara en äldre man. Framför kistan står det en präst och pratar för den lilla samlingen. Prästen vänder sig till flickan och nickar. Flickan är klädd i en svart omlottklänning och har satt upp det svarta håret i en knut. Vid ena örat har hon fäst ett silvrig hårsmycke som sitter fast i ett svart flor, som döljer ena ögat. Hon går fram till hålet och låter en röd ros falla ur hennes hand. Sen står hon där och gråter. Hennes gråt förs med av den lätta vinden och jag måste blunda igen. Allt för att slippa höra det.
Morgonsolen lyser på mig när jag vaknar. Jag lyfter min hand och känner på min kind. Den är blöt.

Awesome!

Tror jag fällde en tår... ._.

underbart! nej, underbart räcker inte på långa vägar för att beskriva♥

Så bra och fint!!!♥

Åh, stackars Sarah!! Gråter nästan själv!!!♥

Kapitel 55
James
F.U.T.T. Fruktansvärt Utmattande TrollkarlsTest. Ja, att plugga till dem är inte särskilt rofyllt precis. Mitt huvud håller på att sprängas.
- Tror du att proven är som G.E.T? frågar Millie och bläddrar i blad i en bok och rafsar ner någonting med fjädern på ett pergament.
Jag rycker på axlarna och drar frustrerar handen genom håret.
- För om det är ungefär som G.E.T så tror jag att jag kommer klara det ganska lätt med tanke på att jag klarade G.E.T. Men tänk om de har ändrat konceptet helt? Då är det ju liksom nästan kört. Om jag inte pluggar extra mycket vill säga, säger hon.
Jag nickar och bläddrar blad i min bok utan att ens ha läst någonting på den första. Det var Millies idé att vi skulle träffas och plugga tillsammans minst tre gånger i veckan. Det här är första gången. Jag har redan tröttnat. Och vi har bara hållit på i tio minuter. Återigen drar jag handen genom håret och känner hur frustrationen växer inom mig.
- Det här fungerar inte längre! säger jag och slår ut med armarna.
Millie tittar på mig. Hon lägger ner fjädern och tittar nickande ner i bordet.
- Jag vet, säger hon lågt.
Är jag så lätt att läsa av?
- Gör du? frågar jag.
- Jag har vetat länge James. Det är ganska uppenbart, säger Millie och suckar.
Okej, hon pratar inte om pluggandet. Men vad kan det då...åh. Det.
- Millie, det är ingenting mellan mig och Sarah. Jag lovar, säger jag.
- James, lägg ner. Jag är inte blind. Det är uppenbart att du är kär i henne, säger hon.
- Jag är inte kär i Sarah, trotsar jag.
Millie lägger armarna i kors. Suckar tungt.
- Det där är löjligt. Millie, du är den första tjejen som ratade mig. Det var det som fick mig att bli intresserad av dig, säger jag.
Utifrån Millies min var det nog inte det bästa jag kunde säga.
- Precis. Du blev intresserad för att jag ratade dig. Inte för att du blev kär i mig, säger säger hon.
Jag börjar prata på om hur vacker hon är, att hon är dum om hon tror att jag inte är kär i henne och hur hennes ögon fick mig att bli alldeles knäsvag första gången jag såg dem.
- Du pratar i sömnen James! säger Millie och överröstar mig.
Jag stänger min mun. Blinkar.
- Du pratar i sömnen. Häromkvällen när vi tältade så vaknade jag av att du pratade. Du sa att du är kär i mig. Eller ja, jag trodde att du pratade om mig. Sen sa du jag är kär i dig Sarah, och då blev allting uppenbart. Din tankemässiga frånvaro. Ditt konstanta grumlande. Sången du sjöng vid elden. Du är kär i henne, säger hon.
Jag säger ingenting. Hör allting. Låter det sjunka in. Drar handen genom håret, den här gången bara av ren reflex. En tom gest. Millie säger ingenting hon heller. Väntar på att jag ska ta del av konversationen igen.
- Du har rätt, jag är kär i Sarah. Men jag är kär i dig också och jag vet att jag och Sarah inte kan vara tillsammans, säger jag.
Milel suckar och lägger ner sina saker i väskan.
- Jag är ledsen James men jag tänker inte vara någon reserv för Sarah, säger hon och lutar sig fram och ger mig en kyss på kinden.
Innan hon går iväg tar jag tag i hennes handled.
- Snälla, gör inte såhär, säger jag.
Millie tar bort min hand.
- James, jag gör slut. Det blir bäst för oss båda, säger hon och går sedan iväg med väskan hängandes över axeln.
Sen sitter jag där helt ensam. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Sakta reser jag mig upp och plockat ihop mina böcker innan jag lämnar biblioteket. Jag börjar gå genom korridorerna. Bara går. Innan jag ska runda ett hörn hör jag hennes skratt. Jag stannar till och tittar försiktigt fram bakom hörnet. Där står hon och pratar tillsammans med en okänd tjej. Troligtvis någon från lektion. De pratar och skrattar. Jag har inte hört henne skratta på länge. Inte sedan innan alla hjärtans dag. Då allting förändrades. Jag tar ett djupt andetag och undra hörnet. Jag styr mina steg rakt mot Sarah.
- Kan jag få prata med dig en stund? frågar jag.
Hon nickar och säger hej då till sin vän. Jag går in i ett tomt klassrum och hon följer efter.
- Sätt dig, säger jag och pekar på närmsta bänk.
Sarah sätter sig ner utan att säga någonting.
- Millie gjorde precis slut med mig, säger jag och går fram och tillbaka framför henne.
- James, jag är så ledsen, säger hon.
- Det borde du vara. Hon gjorde slut på grund av dig, säger jag.
Sarah rynkar sin panna.
- Millie tror att jag är kär i dig. Därför gjorde hon slut med mig. Och vet du vad? frågar jag.
Hon skakar på huvudet. Jag tar ett djupt andetag. Ser hur hennes blåa ögon tittar på mig och jag kommer att tänka på hur min lillebror tittar in i de där ögonen innan han kysser henne. Jag suckar.
- Jag har aldrig hört något så dumt, säger jag och lämnar klassrummet.
Stänger dörren efter mig och går därifrån.

Scorpius
I mammas brev stod det inget nytt. Bara det vanliga: ta hand om dig och Sarah, glöm inte att byta underkläder varje dag och skriv tillbaka för en gång skull! Jag ler Det kommer aldrig hända. Att jag skriver tillbaka alltså. På tal om Sarah, gemensamt går vi till quidditchplanen där Slytherin ska spela mot Gryffindor. Det är stor hysteri redan. De två rivalerna. De två fienderna. Det här kommer inte bli en snäll match. Faktiskt, det kommer bli intressant att se hur många ben som inte är brutna på Albus efter matchen samt hur många ben han har brutit på motståndarna.
- Gud vad jag längtar till sommaren, suckar Sarah. Jag saknar Frankrike.
- Jag förstår det, säger jag.
- Vad ska du göra i sommar föresten? frågar hon.
Jag tänker efter. Huh, nu när jag, som sagt, tänker efter så inser jag att mina sommarplaner inte existerar.
- Jag antar att det inte blir det vanliga eftersom du tar med dig Albus till Frankrike, så troligtvis får besöka farfar och farmor, tyvärr. Och om jag har extra tur så kanske mormor dyker upp och förgyller tiden, säger jag med rösten dränkt i ironi.
Sarah skrattar.
- Jag lovar att jag ska tänka på dig när jag sitter på ett café och äter nybakade crossianter, säger hon.
Jag grimaserar men ler. Vi sätter oss ner på en av bänkarna och väntar på att matchen ska börja. Läktarna börjar sakta fyllas.
- Har du pratat med Rose? frågar Sarah försiktigt.
Jag har visst inte berättat för henne om vad jag har insett.
- Det finns inte så mycket att säga egentligen. Vi gjorde ett misstag och jag har kommit över det. Kommit över henne, säger jag.
- Jag är glad att höra att du mår bra, säger Sarah och kramar min axel.
Jag nickar. Läktarna är fyllda och lagen flyger ut på planen. Vi turas om att ställa oss upp när respektive lag gör sin entré.
- Ska vi slå vad? Jag sätter sju galleoner på att Gryffindor vinner, säger Sarah och lyfter ena ögonbrynet.
Jag ler. Allt för att få tiden att gå fortare och det göra det hela spännande. Trots att hon är tillsammans med en quidditchhuligan så har det inte ändrat hennes intresse för sporten.
- Hur låter åtta? frågar jag.
Hon nickar och vi skakar hand på det. Matchen börjar. Luften fylls av grönt och rött som flyger förbi våra ögon. Om det inte gräset under dem vore grönt och solen sken så kan man nästa tro att det är jul.
- Holland tacklar Andersen, aj det måste ha gjort ont. Den killen vet hur man använder armbågarna. Holland fortsätter framåt och står nu öga mot öga med Wakefield. Holland kastar och Wakefield nuddar klonken med fingrarna men får inget grepp. 10 poäng till Gryffindor, hörs ur mikrofonen..
Sarah ler ett självsäkert leende.
- De där åtta galleonerna kommer passa bra bland mina pengar, säger hon.
- Matchen har precis börjat, fnyser jag.
Det börjar spraka i mikrofonen igen.
- Vart är Potter? Än så länge har Slytherins stjärnsökare inte synts till. Vem vet, det kanske blir Gryffindor som tar hem den här matchen och dessutom vinner pokalen.
Vem det nu är som pratar har rätt. Albus har inte synts till ännu. Jag börjar leta. Längst bort ser jag honom. Han bara sitter där i luften och tittar på matchen. Följer alla händelser med blicken. Gryffindors sökare Parker däremot, han är överallt. Både högt och lågt. Då händer det. Albus rör på sig. Det är som om någon har satt eld på hans kvast. Solen kommer fram bakom ett moln och en av strålarna träffar något ett par meter framför Albus. Kvicken. Den glimmar i solljuset och då förstår jag allting. Albus tittade inte på matchen. Han letade efter kvicken medan Parker var på motsatt sida.
- Potter är igång. Parker däremot verkar vara helt vilsen. Han körde just in i sidan på Natascha Bradley, Gryffindors jagare. Stackarn. Han borde kanske ta och titta hur Potter kör sitt race. För race är det. Den grabben har fart. Potter har kvicken inom räckhåll. Ett par sekunder till och matchen är över. Där har vi det. Potter har kvicken i handen. Slytherin vinner matchen. Slytherin vinner quidditchturnering. Pokalen är deras!
Jag ställer mig upp och applåderar. Sen vänder jag mig mot min kusin och räcker fram handen.
- Åtta galleoner var det va? frågar jag.