13 och såld

D8< I'll win one day.

Ha ha ha... Nej, min vän, det kommer du inte. Bara att inse att jag har övertaget här

Really? ._. REALLY!?

Yes.....
(tänkte citera sången jag spelade, men den bytte precis till Kyss Mig, så jag avstår hellre...)

No...

Haha. XD

Men jo... (... forever!) ;D
Och nu börjar Boyfriend, så jag kan fortfarande inte citera utan att det låter fel! ^^

Meh! Ne!

Och nu ska jag sova dessutom! FUSK! :<

Ska lilla bäbben sova, naww Skoja!
Hehe, men logga in på mobilen, buttrumpet!! YOU CAN'T LEAVE ME NOW!!

Här får du ett kapitel eftersom du är inloggad igen!


Kapitel 93



Blommorna doftade ljuvligt när jag plockade en bukett av rosor i alla färger. Jag gjorde de till Abel, som verkat sorgsen den sista dagen. Och idag var det söndag, jag hade ändå ingenting för mig. Det var inga lektioner på söndagar.
Jag tänkte ge blommorna till Abel och sedan ge mig av till lägret. Jag ville träffa Clive. Varför visste jag egentligen inte, han hade säkert fullt upp.
Jag betraktade buketten och log nöjt när jag band ihop den. Sedan gick jag in in i slottet igen. Jag styrde stegen mot Abels kammare.
I en av de många korridorerna kom Richard. Han var ensam och jag fick behärska mig för att inte sucka. Jag orkade inte med honom längre, det vände sig i magen av att bara se honom.
"Alice", sa han och mina förhoppningar om att han inte hann se mig och bara gå förbi till nästa korridor var som bortblåsta.
"Ja", sa jag.
"Vem är de där till?" frågade han och tittade på buketten, han var nog inte van vid att se något så glatt i hans slott.
"Abel", svarade jag kort. "Hon verkar vara ledsen idag, eller mer hängig faktiskt."
Richard fick en rynka mellan ögonbrynen, men jag tvivlade på att han var bekymrad.
"Är du ledsen då? Du verkar stressad", frågade han misstänksamt, och jag visste att jag var tvungen att ljuga nu. Det var bara så svårt att inte säga något som man inte fick.
"Bara huvudvärk", svarade jag och log smått. "Jag borde gå till Abel."
Jag började gå och skulle precis gå förbi Richard, när han tog tag i min arm och drog mig tillbaka.
"Ljug inte", sa han långsamt och hotfullt.
"Det gör jag inte", ljög jag igen och mötte trotsigt hans blick.
"Alice", väste han hotfullt. "Vill du verkligen bli straffad igen?"
Jag blev arg. Ursinnig och förbannad. Men hur jag gärna än ville, kunde jag inte göra annat än att lugna ner mig själv. Richard visste svaret på hans fråga, självklart ville jag inte bli straffad igen. Jag behövde friheten nu.
"Jag hörde vad ni gjorde i fängelsehålorna", sa jag efter en stund. Jag ryckte åt mig armen. "Nöjd?" tillade jag sen och började gå.
Jag hörde Richards steg bakom mig men stannade inte. Skriket verkade eka i mina öron. Jag ville bara sätta mig ner och gråta.
En hand lades på min axel och stoppade mig mitt i ett steg. Jag vände mig om.
"Du måste lära dig att stå ut med såna saker", sa han hårt. "Du kommer att behöva göra det själv när du tar över tronen."
"Nej, det tänker jag inte göra", sa jag bestämt. "Jag kan aldrig bli som du. Det är barbariskt, det du gör. Jag kommer aldrig kunna njuta av det så som du gör. Jag är bara inte sådan. Men det visste du ju redan."
Sedan gick jag iväg, vetandes att jag kanske just gjort ett stort misstag.

Bäbben? Just you wait cocky-much. >83
Men om man blött näsblod 2 timmar i sträck nästan non-stop går man och lägger sig tidigt. XD

Men superbra kapitel och jag längtar tills någon tar död på den där jäklen Richard. ♥

Hahah xD nej, stackars dig, hatar näsblod x(


Tack! ♥