Hogwarts Armé: Rollspelet

Cara bara stirrade på Yaxley
"Nej vi är inge korkade småbarn bara" sa hon och Yaxley gav henne en sträng blick "Professorn jag jobbar med lejon så din blick skrämmer mig inte" sa hon allvarligt.
"Kan ni två aldrig vara tysta" sa han irriterat och satte sig trött ner och Cara såg undrande på honom
"Det finns en annan anledning till att du inte vill att vi ska prata om Voldemort på det sättet" sa hon lugnt och såg på honom "vi vet att du var dödsätare så vad är det du inte talar o för oss. vad gjorde han som gör att du vägrar prata om det?" sa hon försiktigt och Yaxley gav henne en vass blick
"Det angår inte dig" sa han kallt, så hon var inne på rätt spår
"Vem dödade han?" frågade hon lugnt

James blundade lugnt, denna situationen var väldigt underhållande. Även om han visste att Yaxley var lärare höll han ändå trollstaven i ett hårt grepp.

Hon trodde nästan Yaxley skulleså henne innan han bara stirrade ut genom fönstret
"Vad spelar det för roll? jag får ändå inte tillbaka henne" sa han kort och Cara la huvudet på sned
"Det är sant, men det kan hjälpa att prata om det" sa hon leende
"Nej, och du ska inte lägga dig i saker som inte angår dig!" fräste han och Cara ryggade tillbaka lite, hon visste att hatet inte var menat för henne men ändå
"försvinn bara innan jag gör något jag kommer ångra" sa han kallt och slängde ut dem och Cara bara stirrade rakt fram. hon måste verkligen ha dragit upp gamla minnen om Yaxley blev så arg. hon så fundersamt ut genom fönstret och undrade vem hon hade varit

James öppnade ögonen och reste sig upp, han visste hur det kändes att förlora någon och ville inte skapa ännu mer lidande. Han steg ut ur rummet och satte sig utanför för att göra färdigt läxan han gett dem.

Cara kände sig riktigt dum, måste hon alltid vara så korkad och såra folk. hon satte sig i fönstret och såg ut över skolområdet. hon såg på James som gjorde läxan men hon tänkte ionte göra den just nu. hon behövde bli lite gladare och hon trollade fram en diablo och började öva

Plötsligt hördes ett isande skrik längre ner i korridoren och ett grönt ljus lyste upp något längst bort i James ögonvrå. Yaxleys dörr slängdes upp och han hade sin trollstav dragen, James gjorde detsamma och sprang emot platsen där ljuset hade kommit ifrån.
"Carnalos, stanna! Kom tillbaks!" han brydde sig inte om Yaxley, om det var någon som försökt att döda honom skulle han åtmionstånde slåss tillbaks.
"Lumos." rummet lystes upp av hans lilla ljusklot. På golvet nedanför honom låg kroppen från flickan som nyss attackerats, hennes ögon var tomma och blod rann ner från hennes mun. James motstod reflexen att kräkas. Han stod stilla en stund för att höra om den ansiktslösa var någonstans i närheten, han hörde fotsteg längre ner i korridoren och började springa igen.

Cara såg efter James och sen på Yaxley som gick snabb mot platsen där James försvunnit och hon följde efter och såg en flicka ligga på golvet och hon såg förskräckt på Gene och drog sen staven. Hon såg på Yaxley men han hade lagt en mask över ansiktet och såg helt neutral ut. Hon såg sig omkring men visste inte vad de letade efter

James såg en mantel flyga förbi ett hörn och sprang så snabbt han kunde, när han passerade hörnet skrek han
"Lamslå!" på måfå och pekade staven mot korridoren, väggarna lystes upp av förhäxningens röda sken och han såg ryggen av mannen han jagade, han såg mannens korta bruna hår och kastade ännu en lamslå, precis när skuggan täckte över hans huvud vände han sig om.
"Avada Kedavra!" rösten lät bekant på något sätt. Han duckade undan från den gröna förhäxningen.
"Petrificus Totalus!"

Cara såg förskräckt efter James och bestämde sig för att följa efter honom, han hade ju hjälpt henne. Hon han nästan ifatt James när hon såg den gröna strålen och greps av panik, tänk om han dog, hon sprang mot honom och andades ut när han levde och hon såg sig om efter den andra mannen

James förbannelse flög rakt förbi hans ansikte, och lyste upp det för en halv sekund. Nej... Det kunde inte vara han, han kunde inte vara den som var skyldig till alla mord. James stannade upp i chock och såg hela minnet av händelsen, nu med hans ansikte. Neville Longbottoms ansikte.