George Weasley - When I'm gone

_{Skrivet av AnMel:}
Det verkar inte som om så många är intresserade av den här novellen än sålänge... Men här kommer mer iaf och jag hoppas ni gillar det! :3
(Brevet som finns med i denna låter bättre på engelska. Det kommer ursprungligen från fb, även ifall jag själv inte har sett det där)
God lässtund!
--------------------

2.
"Dear Fred"

Det var förstås inte alla som gick på Georges fejkade lycka. Molly Weasley stod i köket och fixade frukost till familjemedlemmarna då han kom in, lätt morgontrött och håret ovanligt rufsigt. Han hade inte sovit mycket. Han hade kommit hem vid ett på natten och sedan haft det väldigt svårt att somna. Hans huvud hade varit fyllt med tankar. Han var fortfarande överraskad över att Angelina kom till kyrkogården så sent, även ifall han själv gjorde det. Nu var klockan runt nio, men han hade vaknat redan vid sju. Efter det hade han inte kunnat somna om. Han kunde nästan försäkra sig själv om att hans ögon var röda av trötthet och att den brist på sömn han hade fått de senaste dagarna syntes långt fram i ansiktsdragen.

Vanligtvis skulle han ha sovit ovanför butiken, men efter allt som hänt orkade han inte med den för tillfället. Inte idag. Han hade valt att bosätta sig i Kråkboet tills vidare. Mrs Weasley log tunt mot honom då hon fick syn på sin son, men sa inget. George gick tyst fram till bordet och satte sig vid närmaste stol. Med ett kort, tyst stön lutade han sig mot sina armar som han lagt på träskivan till bordsyta.
"Sovit dåligt?" frågade mrs Weasley så moderligt hon förmådde.
"Mm..." mumlade George till svar.
Han hoppades på att hans mor inte skulle säga något mer, men det var alldeles för höga förhoppningar. Även ifall mrs Weasley var en väldigt förstående kvinna så hade hon inte kunnat låta bli att bry sig om den ensamma tvillingen under veckan som gått. För George kändes det som för mycket, men det var ändå en slags tröst när han behövde det som mest.
"Det ser ut som om du varit ute och sprungit", sa den rödhåriga kvinnan där hon stod vid spisen och stekte ägg. Hon försökte lätta på stämningen, men lyckades inte så väl. George svarade inte alls. Hon gav ifrån sig en kort suck och log lite igen då hon tittade på den unge mannen som begravde sig i sina händer.
"Ryck upp dig nu", sa hon uppmanande men vänligt. "Det blir inte kul för någon om du ska vara tjurig hela tiden."
Dessa ord fick George att titta upp.
"Jag är inte tjurig", sa han med aningen rynkad panna. "Jag är bara trött."
Mrs Weasley suckade igen, den här gången hörde George den tydligt. Hon kom och satte sig vid stolen bredvid honom och la en arm runt hans axel. Just vid det tillfället orkade George inte streta emot.
"Jag vet att det är svårt för dig. Det är det för oss alla, men vi måste leva vidare."
"Jag kan inte leva vidare utan Fred..." sa George. Han såg inte på sin mor, men kunde känna hennes blick riktad mot hans ögon.
"Vet du vad? Det skulle kanske kännas bättre för dig om du skrev ett brev till honom." Kvinnan log på nytt och mötte Georges blick. "Ta ett pergament och skriv vad du känner och tänker."

George fick sin frukost tidigare än de andra. Han stack upp på sitt rum direkt efter och slängde inte så mycket som en blick på dem han mötte i trappan. Han satte sig vid ett litet skrivbord där en vas med blommor blivit ditsatt. Han rullade ut ett pergament, greppade tag i en fjäderpenna och började skriva.
"Kära Fred,
mamma föreslog att jag skulle skriva det här brevet, sa att det skulle få mig att må bättre. Jag förstår inte varför, för du kan inte se det och jag kan inte få se din reaktion på det, men jag har ingenting att förlora; så här är jag.
Det har gått en vecka sedan du dog. Hittills är allt som förut. Skämtbutiken är fortfarande på topp. Ron hjälper mig med den. Men det är inte samma sak utan dig. Han uppskattar inte mina skämt lika mycket som du gjorde.
Jag saknar dig så mycket. Jag tänker hela tiden på hur jag aldrig fick chansen att säga hejdå och berätta att jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag hoppas att du visste det, även ifall vi inte sa det så ofta.
Jag kämpar, Fred. Jag ska inte ljuga. Jag låtsas att jag är okej, jag berättar skämt, jag skrattar, men mitt hjärta gör ont. Jag vill röra dig, krama dig, höra ditt skratt igen. Jag ber om att du är lycklig, att du har kul med Tonks, och uppmuntrar Lupin att lätta på stämningen. Och såklart, du är med Dumbledore. Det är alltid ett party när han är i närheten.
Saknar du mig? Tänker du någonsin på mig? Önskar du att du fortfarande var här med mig? Kommer du ihåg alla roliga stunder vi delade?
Det gör jag. Varje dag.
Jag ska sluta skriva nu. Jag ville bara att du skulle veta, jag älskar dig.
Din partner i brott.
George."