Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Hon var röd i ansiktet är hon såg på honom.
"Tack. Man blir så glad av den här musiken." Hon tänkte och hon log stort.
"Jag håller på med middagen så det kommer kanske dröja en timme eller så." Hon log och visade med handen.

"Du borde vila dig. Du kom hem från sjukhuset för någon dag sedan och du kanske inte borde vara på benen för länge." Vincent såg på henne och log mjukt.
"Men vi uppskattar att du lagar mat åt oss. " Han såg på Alistair.
"Ska vi låta henne jobba vidare?"

Alistair vände blicken mot Vincent och nickade till svar, var sedan den första att försvinna in i sitt rum. Det sista som hördes från honom var ljudet av en nyckel som vreds om på andra sidan av dörren.
Julian såg efter sin vän och ryckte sedan bekymmerslöst på axlarna. Alistair var förmodligen bara trött efter allt som hänt. Han gick fram till köksbänken där Lily höll på att förbereda kvällens middag och tittade nyfiket ner på alla ingredienser.
”Kan jag hjälpa till med något? Jag minns inte när jag senast lagade någonting, men jag kan göra ett försök”, flinade han.

Vincent skrattade och såg på Julian med ett brett leende på sina läppar.
"Sedan när lagade du mat? Vi är alla barn med silverskedar uppkörda i arslet." Han såg på Lily.
"Ursäkta ordspråket men det är typ sant." Han gick fram och såg på maten.
"Den ser ändå klar ut så vi hjälps åt att duka så sätter du dig." Han gav henne en blick.
"Annars ringer jag far och han kommer hit." hotade han."

Lily svalde och såg mot Julian med ett svagt leende. Hon hade inte hunnit svara innan Vincent hade sagt allt.
"Jo det är klart tror jag." Sa hon och satte sig ner.

”Någon gång måste väl vara den första..”, svarade Julian med ett brett leende.
Han hjälpte till med dukningen och bordsdekorationer men fick snart överlämna uppgiften till någon annan eftersom han hela tiden fick lov att stanna upp och fråga hur saker skulle ligga. Så istället gick han bort till Alistairs dörr och knackade tre höga knackningar.
”Hey Hawthorne, alla väntar på dig!”, ropade han och det dröjde inte länge innan nyckeln vreds runt i låset igen, och Alistair klev ut. Han hade bytt kläder och hade fullt med att knäppa knapparna på sina skjortärmar.
”Du behöver inte skrika, Julian...”.

Celia anlände kort innan maten serverades. Tiden hade sprungit iväg medan hon befann sig på biblioteket och hon hade i princip bara hunnit hem och bytt kläder innan hon fick lov att skynda sig till lägenheten för att hinna fram i tid.

Hon log och berättade vart allt skulle vara och hon skrattade.
"Det är .." Hon stannade upp och såg på Alistair. Han såg helt annorlunda ut och hon log.
"Vi skaa bara vänta på Celia så kommer hon."Sa hon med ett leende och nickade.
"Men jag hoppas maten ska smaka.." Viskade hon.

"Det kommer den att göra. Den ser underbar ut." Viskade han och såg på Caleb som nickade instämmande.
"Det ser helt makalöst ut."

Alla slog sig ner runt bordet och började ta för sig av middagen som Lily lagat. När Julian stoppade den första gaffeln i munnen slöts hans ögonen av njutning och ett stort, belåtet leende spreds över hans läppar.
”Snälla.. laga all vår mat framöver…”, sa han innan han stoppade in ännu mer mat i munnen. .
”Lily är inte här som din kokerska, Julian…”, snäste Celia, men suckade sedan längtansfullt och log mot sin vän.
”Du är en fantastiskt kock, Lily…”.

Hon kunde inte låta bli att skratta och såg på honom och såg på Celia.
"Men det gör inget. Det är en passion jag har. Jag gillar laga mat. Så det är ingen fara. Det är min del av hyran kan vi säga. Jag kan inte betala för rummet så jag betalar i god mat." Hon log och såg på dem.
"Så skriv vad ni skulle vilja testa, eller ha så kan jag laga det."

Julian tittade på Lily med beundran, överraskad av hennes generositet och passion för matlagning. Hon hade verkligen en förmåga att förvandla de enklaste ingredienserna till mästerverk, och han kände sig tacksam över hennes närvaro i deras lilla grupp.
”Om du verkligen insisterar...”, sa Julian med ett stort leende och hade redan börjat lista goda rätter i huvudet.

Alistair stannade upp i ätandet och såg mellan människorna runt bordet. Allt verkade så fridfullt, men det hängde samtidigt en spänning i luften, som om något låg och lurade precis under ytan. Han kunde se hur Celia försökte hålla skenet uppe, men visste att hon fortfarande plågades av det som skedde under morgonen. Så länge demonen fanns i deras liv skulle de nog aldrig riktigt kunna slappna av. Det var som om varelsen ständigt lurade i skuggorna, redo att dyka upp och förstöra deras lugn.

Lily gav dem alla ett varmt leende och åt sidan vidare. Såg sedan på Aliistair med en granskande blick.
"Jag har en fråga Alistair... Har du något emot detta? Att jag lagar mat till er då och då?" Hon pressade fram ett utmattat leende och verkade helt plötsligt trött.

"Det tror jag han inte har några problem med." Vincent harklade sig och såg på Alistair.
"Men ät upp så städar vi upp. Det finns sökert något vi klarar av." Sa han och skrattade sedan till.