Förändrad värld Lupple & Medi

"Ja vi jagar på hemvägen." Han såg mot sin klocka.
"De borde ha somnat nu. Vill du ta Rhiannon?" Han såg sedan mot Thodore.
"Inget att oroa sig för." Försäkrade han och vände sig om.

"Kom.. låt oss gå till biblioteket." Hon hade rest sig och sträckte ut sin hand mot honom.
"Och sen jagar vi alla." Sa hon mjukt.

Theodore begrundade sin bror och lade huvudet på sned.
"Men vad skulle det vara då?" Frågade han och såg mo de båda läkarna. Att de skulle fixas igen sårade honom. Att de inte fick utvecklas som de ville var hemskt.

Han följde sin fru in till biblioteket och satte sig. " Hur ska vi få en bättre relation till dem?" Frågade han sin fru på ett språk deras söner inte kunde.

"Jag vet inte. " Sa han tankfullt för att sedan se mot läkarna. Han tog sig fram till dem på en sekund och la sina händer på deras axlar. "Låt dem sova." Viskade han så lågt att deras föräldrar inte skulle kunna höra. Han var redo att ta straffet från deras far om detta blev känt.

"Du var nyss arg för att två flickor som varit fångade ställde oskyldiga frågor. Vår ena son försökte locka fram ett skratt och det lät så klingande att du log, tro inte att jag inte såg det. Den ena är så skör och rädd att göra fel att hon kan gå sönder. Var inte så hård mot dina sönder."
Hon såg på sin make och tog hans hand.
"Rhiannon är så skör att hon knappt vågar göra något."


Theodore såg på sin borr med stora ögon. Skulle han säga emot far? Men han var alltid sådan. Försiktigt gick han mot trappan och mötte pigan.
"ursäkta... Sover de båda?"

Han suckade och nickade sakta. "Jag vet att de haft ett hårt liv. Men flickorna är..." Sa han men tystnade. Lät det vara osagt. " De har behövt sträng uppfostran." Sa han som försvar och tittade bort. "De avskyr mig." Sa han sorgset. "Men du har rätt. Flickorna behöver omtanke och trygghet." Sa han viskande.

Läkaren tittade på honom. " Är du säker?" Frågade han och Rafael nickade. " De har lidit nog." Sa han kort och vände sig bort från dem.

Pigan vände ned blicken. "De somnade på en gång. Aurora var lite orolig men lugnande sig snart. " Svarade hon och neg lätt.

"De har hadt en sträng uppfostran. Har du sett vad de får lära sig? De får lära sig litteratur, skriva, läsa, tala, dansa, etikett och säkert mycket mer. De var nervösa älskade. Rhiannon var där 13 år så självklart är hon lite mer frågsam." Honlog mjukt.
"Imorgon så är det du som ber om ursäkt," Hon tog hans hand.
"Annars vill din inte se dig."

"Men vi går upp till dem för att få det se ut att vi var där."

Theodore log matt och nickade.
"Men det är tur. Hon måste varit så trött.." Sa han och vände sig om.
"Vad heter ni? Ni är väl ny?"

Han nickade sakta. "Jag ska be om ursäkt älskade." Sa han och pussade hennes handflata. "Jag lovar."

"Låt gå." Svarade Rafael och gick och ställde sig vid fönstret och tittade ut. Vad skulle Rhiannon uppskatta som present?

Läkaren skyndade sig upp och in i rummet och stannade där några minuter innan han vände ned igen.

"Mycket. " Svarade hon för att sedan le svagt. "Emily. Jag är rätt ny." Sa hon ärligt.

Hon ahde rest sig och höll hans hand i sin.
2men bara för att du ger dem en chans ska du vara mild. Du är den som leder allt."

Theodore såg på Emily och drog handen över hennes midja.
"Får du bra mat? " Frågade han och såg upp på henne.
"Alltså även om vi inte är här.."

Han nickade sakta. Allvarsamt. "Du har rätt. Jag ska välkomna flickorna. Pojkarna är uppenbarligen förtjusta." Sa han tankfullt.

Emily rös till av hans beröring. Hon var fullt medveten om vad dem var för något och visste att de också betalade henne för att erbjuda blod. Men Theodore gjorde henne nervös. Ingen av dem hade varit så närgångna förut. " Ja Sir. Vi alla får bra mat." Svarade hon och försökte att möta hans blick.

"Så ska vi dra oss för jakt?" Sa hon och tittade mot sin son. Hämtar du Theodore?" Sa hon och log.

"Bra. Ni ska inte behöva gå hungriga.." Han släppte ner handen och log.
"Om de vaknar så gå till dem. Jag måste iväg." Han böjde sig fram och log.
"Men du ser så söt ut. Får man smaka sedan?"

Rafael nickade mot sina föräldrar. "Jag hämtar honom." Log han och rörde sig ljudlöst mot sin bror. Som tydligen försökte bli vän med personalen. Han flinade lätt och ställde sig bredvid dem. "Det är dags. Sluta besvära flickan." Sa han retsamt. Syntes att han skojade.

Emily rodnade lätt, smaka? "Om det är din önskan." Viskade hon och kände en slags förväntan inför det. Men försökte att inte visa det.