Du vet inte allt (3:e generationen)

Meeer

Okej

XD

Underbart kapitel som jag läste på telefonen och där vill jag ju inte kommentera. Blev lite nyfiken på vem Sirius uppvaktar nere i fängelsehålorna och tänkte direkt på *Wolfstar* men kunde ju lika gärna ha varit Snape. (fast han är död)

Tycker att det var komiskt att James så tydligt sett att Scarlett var pilsk på honom och därmed tog av sig sina tröja vid alla tillfällen. Haha vad är det för sjukt drag egentligen? Trodde först att James drömde när han började se bilder på Scarlett på Sirius kontor men verkar ju som att allting kommer till att gå i kras nu ändå. Undrar om mina teorier fortfarande kommer att bli som jag skrev i en annan kommentar för att tag sedan? Alltså att Scarlett och James på något sätt hjälper varandra med det den andra har svårt för i förvandlingskonst? När de väl blir vänner igen efter det här...

Den är bäst

Oh myyy gashhh!!! Längtar tills refrängen-

Asåå OMR jag längtar, du är bäst på att skriva.

Förlåtx1000 för att jag är sen med det här kapitlet!

Men eftersom jag ville ha med så många delar så tog det tid innan jag kunde få till ett bra kapitel och jag hoppas att jag äntligen har lyckats!




__________________________________________________
Kapitel 40
Scarlett
April och Roxie stod och väntade på mig i entrén. Vi hälsade med kramar och gick sedan på rad mot Hogsmeade. Tydligen hade April och Roxie en tydlig plan för hur dagen skulle se ut. Först skulle vi gå till Godisbaronen för att köpa på oss godis som vi sen skulle ta med och äta inne på Madame Carters Skönhetssalong, som ligger mittemot Godisbaronen. Eftersom nästan hela dagen skulle gå åt till att vara inne på salongen skulle vi avsluta med att äta kvällsmat inne på Tre kvastar innan vi går tillbaka till Hogwarts. Det är med fulla godispåsar som vi kliver in på salongen. Och jag har aldrig sett något liknande. Det första som slår en när man kommer in är en söt doft som nästan ligger som en tunn dimma i rummet. Bara ett andetag krävs för att det ska gå en lugnande känsla genom hela kroppen. Det andra är alla färger. Trots att väggarna är klädda med ett tunt gräddvitt tyg, som klättrar sig upp i taket och slutar precis vid de stora kristallkronorna, är alla möbler målade i regnbågens alla färger och nyanser. I de marinblåa sammetssofforna ligger det kuddar som går i tre olika toner av grönt. Längst in i rummet hänger det tre stycken helkroppspeglar med guldram på väggen. Framför varje spegel står det en frisörstol.
- Visst är det fantastiskt? säger April och hänger av sig sin jacka.
- Det är verkligen färgglatt, säger jag.
- Då ska du vänta tills du får se Ruby, säger Roxie.
Är det mina favorit kunder jag hör?
Ett draperi, som knappt syns bland tygen på väggarna, dras åt sidan och ut kliver en lång mörkhyad kvinna som nästan får mig att tappa fotfästet. Kvinnan har sitt långa mörkblåa hår uppsatt i en knut på huvudet och en purpurfärgad sjal knuten runt håret. Sjalen matchar hennes långärmade lila klänning.
- Så säger du till alla dina kunder, säger April.
- Sant. Men det är bara när jag säger det till er som jag menar det, säger Ruby och ger April och Roxie en kram.
När Ruby vänder sig mot mig ser jag hur hennes ögon har olika färger. Ett är isande blått medan det andra är en varm grön färg. Vad är det här för kvinna egentligen?
- Dig har jag aldrig sett förut. Och med tanke på hur dina hårtoppar ser ut så är det på tiden att du dök upp, säger hon och börjar känna på mitt hår.
Jag förstår inte vad det är som händer. Jag vågar knappt andas.
- Mörkrött! säger Ruby plötsligt och släpper taget om mitt hår.
- Va? frågar jag oförstående.
- Jag tänker mig en blandning mellan mörkbrunt och mörkrött. Det skulle passa perfekt till din hy och skulle få dig att komma ut ur ditt skal.
Återigen, jag förstår ingenting. April, som måste ha sett hur förvirrad jag är, lägger en lugnande hand på min axel.
- Ruby är en expert på att se vad folk passar i. Det var hennes idé att jag skulle färga håret rosa, säger hon.
Precis som du vännen behövde April komma ut ur sitt skal och bli sedd, vilket inte alltid är lätt i en familj med många barn, säger Ruby.
- Så vad säger du…men herregud, jag har ju ingen aning om vad du heter. Och här står jag och pladdra utan att ha presenterat mig. Mitt namn är Ruby Carter och det här är min salong.
- Scarlett, säger jag.
Ruby ler.
- Då så Scarlett, ska jag gå och hämta mina färger?
- Ehm, öh, vi kanske bara kan ta topparna idag? frågar jag försiktigt.
Jag är inte riktigt beredd på att byta hårfärg. Jag är knappt säker på att jag vågar lägga mina toppar i händerna på den här okända häxan.
- Du bestämmer! Mina damer, slå er ner i varsin stol, säger Ruby och försvinner in bakom draperiet igen.

Flera timmar senare lämnar vi salongen. När vi kom till salongen var hon halv elva, när vi går därifrån är hon halv fem. Och eftersom vi bara har ätit godis sedan frukost, springer vi nästan till Tre kvastar.
- Så, vad tyckte du om Ruby? frågar April och stoppar en gaffel med potatismos i munnen.
- Hon kan sin sak men jag förstår inte varför hon var tvungen att pensla på den där sörjan i ditt hår? Varför använde hon inte sin trollstav? frågar jag.
- Ruby har ingen trollstav, hon är en mugglarfrisör, säger Roxie.
- En mugglare? Vad gör hon i Hogsmeade?
- Hon har varit gift med trollkarl. Det var han som köpte salongen åt henne. Och när de skiljde sig så stannade Ruby kvar, förklarar April.
Jag tuggar sakta på en bit av min korv. Att prata om att skilja sig får mig att komma ihåg vad James berättade för mig imorse. Och att sitta här och låtsas som om jag inte vet någonting vore elakt. Men tänk om hon blir upprörd över att jag tar upp det?
- April?
Hon tittar leende på mig med sina gråa ögon
- Jag pratade med James imorse och han berättade att ni har gjort slut. Är du okej?
April ler ett snett leende.
- Jadå, jag är okej. Du är snäll som frågar Scarlett.
Och med dem orden är det samtalsämnet över. Jag vet inte vad det är med April och Roxie men varje gång jag umgås med dem så är det nästan som att tiden flyger fram. Det är aldrig en tyst sekund och jag får magknip av allt skrattande. Det var inte förrän Madame Fiona kom fram till vårt bord och påminde oss om att klockan var nio som vi insåg hur länge vi suttit inne på puben. Eftersom det är sällan som jag ser Hogsmeade i kvällsljus tittar jag mig omkring när vi går fram på de tomma gatorna. I fönstren lyser små lyktor och inifrån något av husen hörs ljudet ifrån en radio. Tillsammans med April och Roxies skratt skapar det hela en idyll av harmoni som jag aldrig upplevt förut.
- Titta! säger Roxie och pekar på skyltfönstret till Gladrags klädbutik.
I fönstret svävar det en röd långklänning med tunna axelband. Klänningens tyg glittrar och det ser nästan ut som ett vattenfall av rubiner.
- Tänk om skulle ha på sig något sådant där på avslutningsbanketten, säger April och suckar.
Roxie armbågar mig i sidan.
- Jag tror att den här skulle passa dig perfekt Scarlett, hon.
Jag tittar på klänningen. Att klänningen är vacker, det erkänner jag. Men något som är så vackert måste vara fruktansvärt dyrt.
- Jag håller med. Du skulle bli den vackraste på hela slottet, säger April.
- Tack men jag vet inte om jag är så sugen på att gå på bankett. Den senaste gången jag klädde upp mig gick det inte särskilt bra, påminner jag dem.
April och Roxie tystnar och jag förstår att de tänker tillbaka till scenen som jag ställde till med på balen. En kväll som jag allra helst vill undvika att tänka på.
- Hm, vi kanske borde fortsätta tillbaka till skolan, säger jag och de andra nickar instämmande.

Ett sovande Hogwarts är tyst och ensamt. Och efter att ha umgåtts med vänner en hel dag känns det tomt att gå runt här helt ensam. Så när jag rundar ett hörn och får syn på James fylls hela jag av lycka. Men om det beror på att jag inte längre är ensam eller att jag ser James vet jag inte riktigt.
- James! Vad gör du här? frågar jag.
Och varför kom han ut ifrån Professor Blacks kontor?
- Ehm, jag…är ute och patrullerar. Vad gör du själv här? frågar han och tittar förvånat på mig.
- Vi kom tillbaka från Hogsmeade ganska sent så jag tänkte att det var lika bra att stanna uppe ett par timmar till för att patrullerar. Men vad gjorde du inne på Professor Blacks kontor?
James tittar på dörren och sedan på mig.
- Jag var inte där inne.
- James, jag såg att du kom ut ifrån kontoret, säger jag.
Varför är han så konstig?
- Jaha, jo, jag öppnade dörren och tittade in så att det inte var någon där inne. Jag tyckte nämligen att jag hörde röster. Men det var tomt.
Det låter som en bra orsak men det förklarar inte varför han beter sig så underligt. Men eftersom jag inte kan komma på någon annan anledning till varför han skulle vara där inne så får jag helt enkelt tro honom.
- Okej, säger hon efter en stund. Ska vi fortsätta patrullera tillsammans?
James nickar.
- Så hur, var det i Hogsmeade? frågar han.
- Det var roligt. Vi spenderade den mesta tiden inne på salongen. April har det verkligen inte lätt med sitt hår.
. Nej, det tar en evighet att få det perfekt. Jag har själv fått sitta och hålla henne sällskap ett par gånger. Tack gode gud att jag inte har något emot att läsa ”Quidditch genom tiderna” fler gånger än en, säger James och skrattar.
Jag ler. Vänta lite, vad var det där? Jag stannar. Är inte det där röster?
- Hör du det där? frågar jag.
James stannar också upp och lyssnar. Hm, han kanske inte ljög om att han hörde elever.
- Det verkar komma ifrån klassrummet där borta. Kom! Det kanske är samma elever som du hörde förut, säger jag och skyndar fram till klassrummet.
Om jag ska vara ärlig så känns det faktiskt rätt spännande att ta elever på bar gärning. Sedan jag blev prefekt har jag aldrig lyckats göra det så jag kastar mig ivrigt på handtaget. James verkar däremot inte lika ivrig. Jag trycker ner handtaget och öppnar dörren. Det känns som om jag blir slagen i magen. Det känns som att jag ska spy.
- Vad är det här? frågar jag.
Min röst är ynklig. Bradley och Leia, som när jag öppnade dörren stod med armarna om varandra, kliver snabbt isär.
- Scarlett…säger Leia men efter en blick ifrån Bradley tystnar hon.
Bradley vänder sig mot mig.
- Vi har haft ett förhållande bakom din rygg i över ett år.
När han säger det känns det som att jag ska ramla ihop. Ett år? Det är många tankar som snurrar runt i mitt huvud och jag känner hur tårarna börjar rinna ner.
- Egentligen hade jag hoppats på att slippa en sådan här konfrontation. Men om det får dig att må bättre så hade vårt förhållande ändå inte fungerat efter examen. Vi lever helt olika liv du och jag Scarlett, säger Bradley.
- Och du och Leia lever ett liknande liv menar du? frågar jag och torkar bort en av tårarna.
- Att hennes föräldrar är mugglare är inte det optimala men att hennes pappa är framgångsrik väger upp det dåliga. Precis som att du var prefekt vägde upp din dåliga familjesituation, säger han och rycker på axlarna.
När han säger det där är det nästan som om jag tagit av mig ett par glasögon och ser allt med nya ögon. Bradley har aldrig varit kär eller gillat mig. Och han är precis så hemsk som alla, speciellt James, har sagt. Hur kan jag inte ha sett det här?
- Jag måste gå. Jag klarar inte av att se er två, säger jag och nästan springer ur klassrummet.
James, som har stått utanför och gömt sig bakom dörren, skyndar efter mig. Uppe i vårt sällskapsrum hamnar jag sittandes på min säng med tårarna forsande ner. James sätter sig ner intill mig och lägger armen runt mina axlar.
- Ett år. De har gått bakom ryggen på mig i över ett år, mumlar jag och lutar mig mot honom.
- Jag är ledsen Scarlett, säger James.
Jag tittar upp på honom.
- Och jag är ledsen för att du behöver sitta här och lyssna på mig gråta, säger jag.
- Det är ingen som tvingar mig, säger han och stryker bort en tår.
Jag känner hur hela jag ryser. Sakta sträcker jag på halsen och med min ena hand på hans kind drar jag mig lite uppåt så att våra läppar bara är centimeter ifrån varandra.
_______________________________________________
Hoppas att ni gillar! Kommentera gärna!

Kätte bra

Jättebra!!!!!