George Weasley - When I'm gone

SNÄLLA SNÄLLA SKRIV MEEEEEER INNAN JAG DÖÖÖÖÖÖÖR!!!!!!!!!!!!!!!! AAAAAAAAAAAAH!!!!!!!


HAN DOG INTE!!!?!!!!!!!


MEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!!!!!!!! INNAN JAG DÖR!!!!!

Jätte bra!! :'DD

nu har du dröjt lite, säger vi : TJAT TJAT TJAT!!!!!

BRAA!
Skriv mer snnnääälllllaa!!!!!!
MEEEEERRRRRR NNNNNUUUUU !!!!!!!

Tack för alla underbara kommentarer!
Detta kapitel skrev jag precis ihop. Det är inte så långt, men jag behöver samla kraft för att skriva det - för mig - utmanande kommande kapitlet.
Hope you like it!
--------------------

46.
"Suspicions"

För ett ögonblick kändes det som hans liv slogs i spillror. Han förstod ingenting. Framför honom, på andra sidan gallret, stod en välbekant person, någon han verkligen inte hade förväntat sig se.

"Nathalie..." Georges stämma kom ut i en viskning. "Hur..."

"Det är okej, George", sa flickan och hukade sig med fingrarna slutna om det svarta gallret. De orangea färgerna från facklorna gav henne en varm nyans och hennes menande, lugna ögon förstärkte den obeskrivliga känslan som föll runt henne.

George kände hur hans röst stockade sig. Hans tankar och slutsatser krossades av synen. Vad gjorde Nathalie där? Varför var han inte ensam, så som det var menat att vara? Hade Nathalie också blivit dementorkysst, men rymt från sin cell?

Frågorna slog upp i Georges sinne och gjorde honom yr. Det här var för mycket för honom; för mycket att ta in. Huvudet bultade, hjärtat värkte; det där han trodde att han inbillade sig kändes verkligare än någonsin.

"Vad gör du här?" fick han ur sig. Han flackade med blicken, osäker på om han verkligen ville se in i flickans ögon. Kanske var det bara ett trick från dementorn.

"Jag är här för att släppa ut dig", svarade hon. George hörde på rösten att hon försökte låta tröstande.

Inbillning, tänkte George nästan panikartat. Allt är inbillning.

"George, jag är ledsen", fortsatte plötsligt Nathalie. "Du måste vara väldigt förvirrad."

George svarade inte. Han ansträngde sig redan tillräckligt med att hålla andningen normal.

"Jag trodde..." började han, staplandes på orden. "Är det här... verkligt?"

En kort tystnad lade sig. George spände hela sin kropp i väntan på svaret. Han såg ner i golvet, kunde inte se flickans reaktion.

"Självklart", hörde han några meter bort. "Varför skulle det inte vara det?"

Än en gång var det som om hjärtat krampade. George började tappa greppet, visste inte vad han skulle tro eller vad han skulle göra. Skulle han ignorera varelsen framför sig? Skulle han tro på vad han såg?

"Jag blev dementorkysst..." Än en gång viskade han fram sina ord. Hans röst var ännu inte återställd.

"Nästan", sa Nathalie med säkerhet på rösten. "Tack gode Gud att du inte blev det."

Vetskapen kom som ett slag mot George. Den unge mannen frös fast på sin plats ett ögonblick, chocken tog form i hans sinne.

"Nästan..." upprepade han tonlöst. Det kändes som om han skulle falla ihop. Kroppen ville inte fortsätta längre. Han var inte alls fast i en dementors värld, han var inte alls fast mellan det levande och det döda.

Med darrande blick såg han upp mot Nathalie. Hon såg fortfarande rakt på honom. Den där sköra flickan hade fått en stor säkerhet format i sitt ansikte. Mitt i all förvirring och förtvivlan började George undra vem hon egentligen var. Varför ville hon släppa ut honom? Hon var väl en av dem; en av dem som ville skada honom, göra honom illa?

Med en smidig rörelse och en trollformel som George inte hann uppfatta hade Nathalie skurit av en bit av gallret där ett lås annars skulle ha suttit. Hon stoppade in handen i luckan och tryckte den åt sidan. Gallret böjde sig likt gummi, en stor öppning från golv till tak uppenbarade sig.

"Kom nu", sa flickan med en allvarlig ton. "De märker snart att jag smitit iväg för att hjälpa dig."

George tog ett snabbt beslut; det här var vägen som han letat efter; vägen ut. Han försökte stödja sig på sina ostadiga armar och tryckte sig uppåt. Om han bara kunde komma upp på fötter kunde han säkert mana sig till att börja gå också.

Nathalie såg på under tystnad.

"Du måste ha många frågor", sa hon lite tystare. "Jag tänker besvara dem jag kan, men inte här. Det är för farligt här."

George hade verkligen många frågor; så pass många att han inte kunde välja ut en att forma i ord. De behöll sin form som blank förvirring.

Med sin nyfunna viljestyrka lyckades han resa sig upp och trots vinglandet kunde han hålla en viss balans. Nathalie gjorde tecken åt honom att röra sig framåt. George tvivlade fortfarande lite på vad som hände, men han hade inte mycket till val. Inte heller hade han mycket att förlora på att försöka ta sig ut. Vart Nathalie skulle leda honom slängde han inte ens en tanke åt.

Han mötte upp Nathalie vid hennes sida och slängde en blick mot henne. Han försökte se så bestämd ut som möjligt; svaghet vid det här tillfället skulle bara göra allt värre.

"Håll dig till mig", sa flickan uppmanande. "Svänger du av från min sida kommer du bara villa bort dig bland alla gångar."

George slogs plötsligt av en panikbringande tanke.

"Hermione?" Hans röst skar sig mot tystnaden.

Natahlie slängde en blick upp mot honom.

"Hon är okej. Hon är redan ute."

George nickade lättat åt svaret och kände att han kunde andas ut, om så bara för en sekund. Sedan började de tillsammans ta de första stegen in i mörkret framför dem, bort från fängelset där han nästan tog sitt liv.

Jätte bra! Jag gillar verkligen det här kapitlet!

Jaha... DUSKRIVERSÅBRAAA!!!!!

SNÄLLA MER NUUUUU INNAN JAG DÖÖÖÖR!!!!

Jättebra, enligt mig
Hoppas du skriver mer snart!

Skriv skriv skriv mer mer meeeer!!!!!

Tack för era kommentarer! Jag blir jätteglad av att läsa vad ni skriver!

Förlåt att det inte har kommit något nytt på ett tag. Hela sommarlovet gick jag utan skrivlust och nu börjar jag äntligen att få tillbaka den. Dock prioriterar jag inte den här novellen för tillfället (prioriteringslista finns på min profil) eftersom jag behöver min ork till att skriva på annat.

Om ni vill läsa annat av mig kan ni alltid klicka in till min profil där jag har alla länkar. Skulle verkligen bli glad om ni exempelvis började läsa Exchange (min nu högst prioriterande fanfiction).

Jag ska försöka få ihop något kapitel här snart, men jag kan inte säga när. Jag ville bara meddela att jag inte har glömt er och att jag uppskattar att ni läser, bevakar och kommenterar. Tack, tack! :3 ♥